Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 51. Julnummer. 1895 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1895 IDUN 403
och inga ungdomsraska steg hördes ljuda genom
huset, utan där var tyst och stilla.
Men det nya året hade dock visat ett annat
anlete. Det »slog till» och blef kallt, och en natt
blef det till och med snöstorm. Följande morgon
låg ett skimrande hvitt snötäcke lyckobådande
öfver nejden — vintern hade kommit åtminstone,
han, och tycktes hviska det tänkvärda ordsprå-
ket: »Allting kommer för den som kan väntal»
Så hade man hunnit till trettondagsaftonen, den
femte januari. Kaptenen hade spisat sin ensamma
middag som vanligt vid tvåtiden och satt nu i
sin hvilstol med pipan i munnen och tidningen
i handen. Den hade dock sjunkit ned och huf-
vudet likaså, ty ögonen hade slutit sig till en
kort, men god blund, som stundom infann sig
så där efter middagen, fastän kaptenen just inte
ville erkänna det. Hoch låg vid hans fötter och
sof, så att han snarkade. Och ändock lyfte han
plötsligt upp hufvudet midt ur sin djupaste sömn
och lyssnade. Han blef allt oroligare, och hastigt
rusade han på dörren, tjöt, gnällde och väsnades.
Kaptenen uttalade halfsofvande några lugnande
ord, men då de icke hade någon verkan, steg
han upp och släppte ut hunden, som for af som
en pil, medan hans husbonde återtog sin plats.
Först flere minuter därefter hördes tydligt lju-
det af bjällror. »Främmande?» mumlade kapte-
nen något omorgnad, »det är kanske kyrkoher-
den, som är ute för att profva föret och tittar in.»
Släden tycktes stanna utanför förstugutrappan,
och kaptenen beredde sig att gå ut ocn ta emot
sin gäst. vy:-;’
ii A
Men knappt hade han hunnit ut i förstugan,
förrn dörren till denna flög upp — det var Hoch,
som störtat emot den med framtassarna, som
han brukade, då han var synnerligt ifrig. Och i
hans spår följde nu en manlig gestalt, som nätt
och jämnt hunnit kasta af sig pälsen — och i
nästa ögonblick var kaptenen sluten i ett par ung-
domskraftiga armar.
»Här har du mig nu ändtligen, farbror! — kan
se att jag hunnit före mitt bref! Men det gick
lika bra att få skjuts vid stationen. Och du är
lika kry som vanligt, du käre, käre farbrors-
gubbe!»
Först nu hade kaptenen riktigt hunnit fatta,
att den nykomne gästen verkligen var Kurt.
»Du präktige pojke — välkommen!» mer kunde
farbrodern inte få fram, men tårarna stodo ho-
nom i ögonen, och äfven hans varma handtryck-
ning sade mera än ord.
Det ringdes på Margret, och så blef det nya
utrop och välkomsthälsningar, och middagsbordet
blef åter dukadt, hvaråt den resande gjorde all
heder, och därefter kommo Margrets bästa kaffe
och gubbens bästa konjak fram, och just som
de slagit sig ned därvid, kom också »väskan»
med Kurts bref. Han hade själf kommit med
samma tåg som det.
Och först nu blef det i lugn och ro tid med
förklaringar och reseberättelser.
Ja, det förhöll sig som så med Kurts tystlåten-
het, att han först trott, att han skulle kunna få
resa till nyåret, men han hade inte velat skrifva,
förrän han var riktigt säker. Men så hade det
blifvit uppskof igen, så att han inte kommit af
förr än efteråt. Och själfva resan hade varit
äfventyrlig nog — snöstorm och ishinder, så att
»Express» hållit på minst sin dubbla tid mellan
Hangö och Stockholm. Men det var detsamma
nu, då den var öfver; det var bara tråkigt, att
farbror fått vänta!
Och nu var kaptenen riktigt upprymd, så att
han både skrattade och bannades på sitt skämt-
samma sätt. »Jo, du är mig just ordhållig, du!
Du skulle så säkert komma till jul, hette det, när
du gaf dig i väg till ryssarna — kan förstå, att
du lärt dig det af dem! — det var ju bara på
det villkoret jag gaf med mig.»
»Käre farbror,» föll brorsonen in i samma ton,
»jag har ju hållit ord så bra som någon. Ser
du, i Ryssland räkna vi gamla stilen, och enligt
den är det julafton just i kvällh
Nu brast gubben ut i hjärtligt skratt. »Jaså,
du ’svänger dig’ lika bra, som du brukar, kan
jag höra — och ryss har du blifvit, det kan jag
höra också, ha, ha, ha! — Men eftersom det är
julafton, så ska’ vi väl höra efter, om Margret
har något kvar af julskinkan och lutfisken
och smörtårtan och annat godt. Och ett glas
punsch ska’ vi ha först och främst — vet du,
det har inte smakat mig förut på hela helgen.
Margre-e-et!»
Margret kom in och erhöll sina ordres; nog
hade hon godsaker kvar åt »sin gosse» — och
hon hade mer än det! Kaptenen kunde inte för-
stå, hvarför Margret envisades med att sätta
punschbrickan i salen — de sutto ju så bra här-
inne — men hon lockade med en nytänd skym-
ningsbrasa där, och det hände ibland att Margret
var envis och kaptenen lydig, fast det vanligen
var tvärtom; och så gingo de ut i salen. — —
Ack, hvad den gumman var barnslig på gamla
da’r! Det var inte bara skenet från brasan, som
här slog dem till mötes, när hon slog upp dör-
rarna som till en fest, utan det var det glindrande
skenet från den tända julgranen, hvilken stod
midt på golfvet, fullsatt af ljus. Och på en af
de nedersta grenarna hängde ett stort paket —
det var strumporna.
»Bravo! Du är en krona, du gamla kära Mar-
gret!» utropade »pojken»-ingeniören och svängde
om med gumman, så att hon blef helt yr i huf-
vudet. »Det här blir ju riktigt en julafton i
gamla stilen!»
»Ja — för du har väl inte firat någon, kan
jag tro, därborta, där ni inte komma i rättan
tid!» inföll kaptenen, som var mer belåten med
anordningarna, än han just ville visa.
»Åh jo, har jag så,» svarade brorsonen leende,
i det de båda togo plats vid härden, »och då
kom jag riktigt ’i rättan tid’. Jag skall hälsa
dig, farbror, från din gamle ungdomsvän, Jakob
Kojtänen i Finland.»
»Jakob — den gamle hedersgossen, har du
träffat honom? Det gläder mig! Men hvar?»
»I hans eget hem i Viborg, han bor där nu.
Jag fick bref med bjudning att komma dit öfver
jul; och då jag såg, att det blef omöjligt att
komma af till Sverige, antog jag med tacksamhet
den inbjudningen i stället, ty ett par, tre da’r
kunde jag vara borta då, ehuru inte längre.»
»Så genomroligt det var att få höra något ifrån
jag ofta bjuden. Du vet, han är intressent i
bolaget.»
»Kors, det har du aldrig skrifvit om!»
»Nej, för att jag tyckte det var bättre att tala
om det alltsammans nu. Ser du, farbror, så länge
man inte är riktigt säker på sin sak, så tiger
man helst. Men så kom det där brefvet med
bjudningen till jul, och däri läste jag så mycken
vänlighet både på och mellan raderna, att jag
fattade mod; och med lika mycken välvilja blef
jag också mottagen, då jag kom dit. Förstås, att
det var väl mest för din skull — — —»
»Åh, det var nog inte minst för din egen, kära
Kurt!»
»Nå ja, det kan väl så vara, det också! Allt-
nog — jag kom dit i det vackraste julväder man
kunde vilja se.»
»Vackert i dina ögon åtminstone, kan jag tänka
mig!» myste gubben, som nu började komma på
det klara med ställningen. »Sar hade vi då mått-
ligt trefligt i stället!»
»Det är nog inte ovanligt att det är olika på
så skilda trakter. Där låg emellertid snön me-
terdjup och hela skogen glittrade af rimfrost —
men snart såg jag det inte vidare, bara för nå-
got, som glittrade ännu klarare i ett par skälm-
ska flickögon. Och snart visste jag, hvad jag dit-
tills endast fått tro, att det var mitt lifs största
lycka, som lyste på bottnen däraf! Ja, den jul-
aftonen kommer alltid att stå oförgätlig i mitt
minne, och nog fick jag ’jul-klapp’ den kvällen,
ty vid julbordet tillkännagafs min och Ainas för-
lofning inom familjekretsen. Vidare offentliggjord
fick den dock inte bli, förrän jag hunnit med-
dela dig den kära nyheten; och det ville jag helst
göra i egen person, då det kunde ske utan längre
uppskof. Ja, nu vet du, hur det står till, käre
farbror ! Och jag kan se — hvad jag också sä-
kert hoppats — att du inte just är ledsen där
öfver, du heller! Och om ett eller par år skola
vi fyra fira julen tillsammans, ty inom den tiden
tänker jag kunna gifta mig och flytta öfver till
Sverige igen, där jag tror mig kunna få en bra
anställning — för, ser du, svensk vill jag ändå
alltid förblifva! Men det gör godt att komma ut,
ty då lär man sig hvarjehanda, bland annat den
sanningen, att ’borta är bra, men hemma är bäst’.»
Detta var så många »julklappar» på en gång,
att gubben blef alldeles öfverväldigad. Men sedan
han hämtat sig från den första glädjen och öfver-
raskningen och Margret blifvit inkallad att få
del af nyheten, och hon i sin tur hunnit hämta
sig — då hade dessa tre den glädjerikaste afton,
där de nu sutto och firade jul »efter gamla stilen».
Och kaptenen tyckte, att detta var en af de
största högtidsaftnar han upplefvat och kände
med tacksamt hjärta, att vår Herres vägar äro
utan vank, vare sig de gå genom snö eller öfver
barmark!
Heduig Indebetou.
$aæs!\
t< •
Ï.
låg i vaggan - :
honom — hur mår han nu för tiden?»
»Han är kry som ett vinterny, alldeles som
du själf, farbror!» sade brorsonen gladt.
»Och han har det väl skäligen bra, kan jag
tänka? Han var alltid ett godt affärshufvud.»
»Han har det förträffligt — har eget hus i
Viborg och det allra angenämaste hem.»
»Såå! Och hans hustru? Hon var en både
god och treflig människa, tyckte jag.
»Hon är en utmärkt kvinna,» svarade den unge
mannen med värme, »och de lefva det lycklig;
familjelif.»
»Nå, och lilla Aina då, min guddotter? H
är väl stora flickan nu, bar kanske till och med
’gått och läst’? Hvad åren gå! Jag tycker
det är inte längese’n hon
det var sist jag såg henne!
»Det är jämnt tjugutvå år se’n, nu,» sade
Kurt.
»Tjugutvå år! Det är väl inte möjligt?
Skulle det vara tjugutvå år, se’n jag var
öfver i ^bo? Låt mig se? Jo, det slår
allt in! Det var ju nog! Då är hon
länge sedan giftasvuxen.»
»Ja, det slår också in det, farbror.»
»Och hur ser hon ut? Modern var
riktigt vacker i sin ungdom.»
»Så här ser hon ut!» sade brorsonen
och räckte fram en fotografi, som han
tagit fram ur plånboken.
Nu blef gubben riktigt storögd. »Ha ni
blifvit så bekanta?» sporde han, i det han
med intresse och rörelse spårade föräldrar-
• nes drag i det täcka, ungdomliga ansiktet.
»Och du har aldrig sett henne förr?»
»Jo, det har jag. Vi gjorde bekantskap i
somras, då hon var hos sin morbrors, som
ha en vacker villa utanför Petersburg; dit var
(Illustratör: Gerda Tirén.)
/S°f:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
