Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 51. Julnummer. 1895 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
426 I D U N 1895
rx VAD
Mßngen, som ej själf bott i en småstad, kan
göra sig ett begrepp om, hur enformigt
lifvet där kan vara, och hur välkommen den
allra minsta händelse.
Hvardagarne gä trögt som en osmord kärra
i en nppförsbacke. Helgdagarne uppdelas
mellan kyrkobesöket pä förmiddagen och spat-
serturen pä eftermiddagen i samma plantering,
där man ser samma ansikten, hälsar eller hälsas
af samma bekanta och, om man stannar och
talar vid dessa, säger eller afhör samma triviala
saker som förra söndagen och kanske ett par
söndagar förut:
»Åh kors, är fru Strömberg sjuk? Det
var ledsamt. Inte har jag hört det1 »
»Blir det verkligen något af med doktor
Bergströms frieri till lilla fröken Löfgren?
Jaså, inte? Nä-nä; folk pratar så mycket . ..»
»Tjänare, min bror! Hvad tusan går åt
vår tjockhufvade redaktör af Dagsmejan —•
bror har väl sett artikeln för i går — efter
han lägger sig i våra spannmålsaffärer, som
han inte förstår sig på mer än en bondtupp
på tryffel? Talar han ur den tonen, skall
han snart ha talat ut, både han och hans usla
tidningslapp, så mycket kunna då vi affärs-
män uträtta, om vi slå oss ihop. Hvad tusan
skall man ha ett organ för, om det inte skall
befordra de samhälleliga intressena?»–––-
Just i en sådan där småstad med dess om
möjligt ännu mindre intressen sutto en sommar-
afton för åtskilliga år sedan några herrar till-
sammans på källaren Braxen.
Kotteriet var fulltaligt, våtvarorna rikliga
och samtalet lifligt. Telegrafkommissarien med
det nattbleka ansiktet; f. d. postmästarn med
den röda näsan; den halfgamle konsuln med
fullmånen i toppen; fabrikören med muskel-
knölen i nacken och slutligen den nyanlände
järnvägsingeniören med det lifliga, litet själf-
kära sättet och de spelande ögonen, alla voro
de där och tycktes för stunden ej vilja vara
på någon annan plats i hela vida världen.
»Man får göra sig en sådan gladstund som denna
allt ibland, annars skulle man gå åt i den här
lilla hålan,» förklarade emellertid konsuln, i
det han tände sin cigarr, sträckte ut benen
och lutade sig tillbaka i schagg-emman.
»Men händer här då intet?» sade ingeniören.
»Aldrig ! » försäkrade de öfriga med en mun.
»Kommer ingen teatertrupp någonsin hit?»
»Jo, men en sådan ger högst två föreställ-
ningar, af brist på publik. Sedan afdunstar
direktören, och sujetterna ställa till ett slags
plockmatiné, som man besöker någorlunda tal-
rikt — af barmhärtighet mot sig själf, för att få
dem ur staden och slippa deras vigilans.»
Ingeniören skra e. »Har man inga baler
här, inga soaréer, inga unga och vackra damer?»
»Baler? Jo, kungsbalen på nyåret, då mam-
morna uppträda i uppstufvad moiré-antique
och döttrarna i någonting, som jag skulle vilja
kalla crème de blasque. Soaréer ■—• nej, gud-
skelof! Men supéer excellerar man i på vin-
tern, där gamla ungkarlar sådana som vi inte
ha så ledsamt, efter som maten är god och
man får dra sin lilla spader. Och hvad be-
träffar unga skönheter, så finns ingen enda, som
kan mäta sig med (här plirade konsuln på
sned bort mot skänkfröken) henne därborta,
som för resten är alldeles för allvarlig och
ledsam — jag menar naturligtvis hygglig —
för att passa på en sådan plats som denna.»
De sista orden framhviskades, alldenstund
för tillfället ingen kund mer än kotteriet själft
var inne, så att fröken hade intet annat att göra
än fördjupa sig i en bok, som hon ock gjorde.
»Det var magert, allt det där,» yttrade in-
geniörn och strök beklagande sina långa mus-
tascher. »Och jag, som måste dröja här i hela
tre månader! Lyckligtvis har jag då er, mina
herrar, annars såge det illa ut för mig, en
något bortskämd främling ...»
»Af damerna bortskämd,» gissade den natt-
bleke och grinade artigt, såj att två halfätna
framtänder framträdde.
»Åh, jag ber!» afböjde, icke så litet smickrad,
ingeniören. »Men jag måste dock göra några
visiter; komma mig in så smått i societeten
... à propos: finns här inga original? Dem
brukar man ännu kunna träffa på i småstä-
der ; och de kunna ibland vara intressanta nog I »
»Där går ett!» upplyste plötsligt postmästarn
vid en blick utåt gatan. »Är inte hon origi-
nel, så vete tusan hvem som är det. »
Ingeniören sprang upp och tittade ut genom
fönstret, förbi hvilket just passerade med en
viss utmanande hållning och en skarpt skuren
profil en 50-årig »skönhet» i en dräkt, som
djärft trotsade dagens mod. Hennes kappa —
för resten af dyrbart tyg — var af gammal-
modig snitt med »besparingskrage», och hat-
ten omslöt ordentligt både nacke och fram-
hufvud, i stället för att sitta uppflugen på toppen
som en tornsvala. Fotterna satte hon i mar-
ken med en viss bestämdhet, och en-tou-cas’n
höll hon öfver axeln som en soldat sitt gevär.
Hon såg ut att »betydligt» kunna reda sig själf...
»Det var en märkvärdig en,» medgaf ingeniörn,
som följde henne med ögonen så länge som
möjligt och därefter återtog sin plats. »Nu,
mina herrar, i korta drag hennes historia, om
ni vilja göra mig det nöjet! Hon intresserar
mig redan. Hennes namn till en början?»
»Bina Enebom, dotter af en för många år
sedan afliden kommendant på den nu raserade
lilla fästningen här ute i hafsbandet. Förmö-
gen, egenmäktig, litet skarp, icke så mycket
om andra, som mera emot dem, alldeles obe-
rörd af tvänne ting: opinionen och modet för
dagen, samt med en outrotlig misstro till hela
det manliga släktet. »
»Med någon sorglig förhistoria således?» gis-
sade ingeniörn och flyttade sig närmare post-
mästarn, då ett par nya kunder inträdde.
»Nej — och däri ligger just det märkvär-
diga. Ingen enda af stadsborna vet något i
den vägen, och de veta annars allt. Och borta
från staden har hon endast som en sexton,
sjutton års flicka varit ett par månader hos
en faster i Stockholm ...»
»Det är tillräckligt,» afgjorde ingeniörn sak-
kunnigt. »Vid de åren är en flicka ej längre
barn. Hon kan då mottaga intryck för lifvet.»
»Knappast. Och om det äfven vore möjligt,
skulle man spåra det i hela hennes väsen.
Men det har härvidlag ingen kunnat. Lika
frank, lika ogenerad, lika omöjlig är fröken
Enebom i dag som för tretti år sedan.»
»Men hennes motvilja mot männen, är det
icke ett tydligt spår?» envisades ingeniörn.
»Abnormiteter finnas i hela universum,» erin-
rade den nattbleke, »och hon är en sådan.»
»Naturligtvis har en så förmögen flicka haft
giftermålsanbud,» gissade ingeniörn vidare.
»Legio,» upplyste postmästarn med en blick
på sina fyra kamrater, hos hvilka ingeniören
nu först tyckte sig märka ett uttryck midt
emellan förargelse och förlägenhet.
»Till hennes öfriga egenheter», fortfor berät-
taren, »hör att hon aldrig dansat, aldrig korre-
sponderar med någon och aldrig fotograferat sig. »
»Nej men, mina herrar, den människan är ju
ett originalfynd utan like! Hon har redan
genom er lagt beslag på hela mitt intresse.
Jag måste träffa henne.»
»Det går lätt nog. Hon tillhör ju »societe-
ten». Tänker ni kanske vinna hennes hand
och hennes 50,000, där tjogtals andra misslyc-
kats. Jaja, skall någon lyckas, vore det väl
ni, med alla edra manliga företräden.»
»Åh nej,» skrattade ingeniörn litet öfvermo
digt, »så långt vill jag inte komma, äfven om
jag kunde. Men,» fortfor han, »det faller mig
något in : Hvad vilja herrarne våga på att jag
inom en månad, räknadt från i dag, skall få den
omöjliga damen att låta porträttera sig och
skänka mig sin fotografi?»
Herrarne sågo ett ögonblick häpna ut. Där-
efter utbrusto de i ett klingande skratt och
yttrade nästan samfäldt: »Vi våga hvad som
helst på att ni misslyckas — en hundralapp!
Vi veta ju, att människan är omöjlig.»
»Inga penningar, när det gäller ett skönhets-
vad!» skrattade den alltmera upprymde ingeniö-
ren. »Låt oss sätta upp en glad och lifvad
middag i stället, med ostron och champagne
och litet af hvarje. Antaget?»
»Antaget!» förklarade de öfriga. »Men nu,
mina herrar,» sade ingeniörn och såg på sin
klocka, »måste jag bryta upp. Kommen ihåg:
på dagen en månad härefter och framför allt
nu och för alltid samt hur saken än utfaller:
den obrottsligaste tystnad!»
Månaden hade gått, dagen för vadets afgö-
rande var inne och var så mycket högtidligare,
som den bar vår ingeniörs namn: Beinhold.
Åter var det vanliga kotteriet församladt,
nu hos ingeniörn, som såg hemlighetsfull, men
segersäll ut. Allt var ordnadt till spelparti: för-
sta glaset dracks, första gifningen förbereddes,
då postmästarn frågade i sin gemytliga ton:
»Nå men, ingeniör du, hvad är det för kon-
ster att först vid supén säga oss besked?
Har du eller har du inte det märkvärdiga
konterfejet? Tusan vete hvad du användt för
trollkonster med originalet, men så pass till-
gänglig har hon inte varit mot någon på åra-
tal som nu mot dig. Nå — har du det?»
»Jag får det; jag har fått löfte ...»
»Kuggadl» skrattade hela kotteriet. »Hon
drifver med dig.»
»Med mig drifver ingen dam, mina herrar
. . . Jag är så säker på hennes löfte, som om
jag hade kortet i fickan. Hon vet dessutom,
att det är min namnsdag i dag, och ...»
En skarp knackning på dörren afbröt sam-
talet. Ingeniörn rusade dit, öppnade den och
mottog ett lokalbref.
»Jag har det här — jag känner, att fotogra-
fien ligger ini. Hurrah! Bina Enebom är i
alla fall en präktig antik flicka! Jag riktigt
darrar på manchetten. Hitåt nu, mina herrar, och
så nära som möjligt, att ni fullt kunna bevittna
min triumf ...»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
