Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 51. Julnummer. 1895 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1895 IDUN 427
mum.
mm
WmlmI
r- tf
tv ’ ’
Alla packade sig samman kring värden, som
med ifver slet sönder kuvertet. Jo, det var
ett fotografikort, och dock stodo herrarne ett
ögonblick tveksamma som inför något obegrip-
ligt. Men småningom redde sig undret, och
ett homeriskt skratt skakade alla närvarande
— utom värden. Kortet utvisade fröken
Eneboms välkända kappa med besparingskra-
gen, hennes Here tum frän marken slutande
klädningskant, den skyldrande en-tou-cas’n och
sist den vida, hedersamma hattkullen — »por-
trättet» var taget från ryggsidan . . .
Under stod skrifvet med rask handstil:
Hvilkendera parten har tappat ?
Med vredegnistrande ögon kastade värden
kortet långt utåt bordet och röt:
»Hvem har kunnat skamligt förråda ...»
»Sakta, sakta!» varnade postmästarn. »Erån
oss utgår det icke. Men — ia, nu har jag
det: det kommer från skänkfröken, hvilken vi
icke så noga tommo ihåg, då vi litet upprymda
och högröstade ingingo vadet!»
»Ja visst, det är hon,» förklarade fabrikören
tvärsäkert. »Mor hennes har ju tjänat hos
Bina Enebom. Att jag inte kom ihåg det,
mitt sakramenskade nöt!»
Nu utspann sig en lång och icke så litet
hetsig diskussion bland kotteriet. Var det eller
var det icke ett porträtt, och hvem skulle vinna
vadet?
Postmästarn ansåg, att till ett porträtt hörde
ett ansikte. Den nattbleke påstod, att kortet
lika gärna kunde föreställa fröken Eneboms
klädhängare; fabrikörn tyckte, att det hela i
alla fall var »kvickt af bara hin», och kon-
suln ansåg, att en-tou-cas’n tydligen utpekade
ingeniörn såsom den där vore skyldig att in-
fria vadmiddagen . . .
»Men jag har ju lyckats i alla fall,» försva-
rade sig i det längsta ingeniören. »Hon, som
aldrig skulle låta fotografera sig, har i alla fall
gjort det, om också bakfram. Skrifvit per
post har hon ju också, och ...»
»Ja, det fattas bara, att hon dansat hit med
det själf,» skrattade postmästarn; »hon som al-
drig skulle dansa. Nej, bror ingeniör: en
hattkulle är icke något ansikte och en för-
smädlig fråga utan underskrift är icke något
bref. Högst kunna vi medgifva, att du lyckats
till en bråkdel. Jag föreslår därför en repar-
titionsmiddag. » Och därvid blef det.
Men i sitt trefliga hem satt fröken Bina
Enebom och betraktade tankfull ett gammalt
urblekt mansporträtt. »Sådant träd, sådan frukt»,
mumlade hon, i det hon med en suck lade
kortet åsido. > Fadren vände en gång på allvar
ryggen åt mig i min ålders vår. Nu i min
höst har jag på skämt vändt ryggen åt hans
lättsinnige son. Det förra vet ännu i dag
ingen ; det senare vet kanske i morgon hela
staden. Hvad mera? Jag är ju bara ett gam-
malt original, som föraktat att tigga medli-
dande.» Lea.
(Illustratör: Jenny"Nyström.’)
å
i hans fötter blek hon sitter,
rppigt hår med silkes,glitter
Höljer rutad sten,
Snöda smycken ej förhöja
Hennes fägring, men en slöja
Utaf tårar öfver Tolicken
Gjuter silfversken,
Såsom han kan ingen tala,
Ord, som lysa, som hugsvala:
Ljungeld eller dagg...
Men när hennes synd han drager
Fram i ljusets fulla dager,
Sker det utan hård bestraffan
Utan smärtfullt agg.
Från ett lif af gyllne laster
Blott ett kärl af alabaster
Magdalena har.
Orättfångna öfuerflödet
Skänkte hon åt dem, som ödet
Ållt förnekat — denna spillra
Ensam blifvit kvar.
(Illustratör: D. Ljungdahl.)
Denna välomslutna krydda
Är en doft från tider flydda:
Myrrha, ambra, ros.
Skall hon våga att frambära
Den som offer till hans ära,
Borde den ej hellre kasta
Blygselröd sin kos?
Nej, hon lofvat köttet döda,
Glädjeskålar, ljufva, spröda,
Krossa kallt i tu.
Alabastern likt de alla
Må i tomma skärfvor falla,
Hjärtats kärlek, lifvets balsam
Yare Herrans nu.
Vällukt, blomsterljuf, sig sprider,
Då den lena salfvan glider
Öfver Mästarns fot.
Och från sänkta ögonhåren
Droppar sakta ångertåren —
Mera kostbart blandad balsam
Ingen tagit mot.
Anna Knutson.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
