Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 51. Julnummer. 1895 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
432 IDUN 1895
ü
’A
P
■Ö g
H
P
P
&
ssr
p
©
p:
y
P
H
P Ä
ri" Q4
H> U
0: ”
lo
B’o
p* •
©
H
P
P
ffl
P»
H
Pi
*3
©
©
©
©
as
02
S
sa
03
ST P P
2 pp
3 p.p
r*> 1—* ce
S±P
>< gr
O Q,
O ’ “
•S Es
52 S?5
=3 e&
«_n cd
-P W
®Y~
O 8*2,
M. ^ ^
LT CD JD
2.S
0>? S
Ψ *-i
CD f4- CD
P> ft O rs
a ff"“
Bï p
sa g
se !
s
bomullsförkläde täcker kjolens hela fram-
våd. Pä hufvudet bär hon en tjock, svart
yllesjalett, hvarunder det glesa håret stic-
ker fram, slätkanrmadt öfver pannan. På
händerna har hon rödbruna, stickade lovan-
tar. Öfver den ena armen hänger en nött
skinnväska, och i handen håller hon en ren,
hopviken bomullsnäsduk. Hennes ansikts-
uttryck vittnar om stilla förnöjsamhet och
hjärtats sanna frid.
Af de ord som växlas mellan den gamla
kvinnan och den unga frun — gumman är
litet döf, så att frun får tala tämligen högt
— kan jag förstå, att den gamla är häm-
tad för att tillbringa dagen i sin ledsaga-
rinnas hem. Hvarifrån hon är hämtad, vet
jag ej, om från ett fattighus eller någon
egen liten vrå, där hon afvaktar çlet snart
stundande slutet på en lefnadsbana, hvars
historia jag icke känner. Men antingen
hennes lif varit rikt på växlingar eller fram-
flutit i enformighet, kan jag förstå, att
hennes ställning varit en arbetande, tjä-
nande kvinnas, en träget arbetande och tro-
get tjänande. Jag är nästan viss om, att
hon en gång varit i tjänst hos den unga
fruns föräldrar, ty hon kallar henne ännu
vid namn — Marta •— och för den ele-
ganta frun tycks detta falla sig helt na-
turligt.
»Bara grosshandlarn inte misstycker, han
är nog generad af en så’n gammal tarflig
gumma» . . . säger den gamla som fortsätt-
ning till ett påbörjadt samtal.
Fru Marta slår henne lätt på axeln.
»Fy, så Stina talar — grosshandlarn har
ju själf bedt mig hämta dig, och han har
sagt, att i kväll skall Stina åka hem i
droska.»
Den gamla skrattar ett invärtes, förnöjdt
skratt, men fortfar likväl en stund med att
krusa och tala om sin stora tarflighet, ehuru
där samtidigt hos henne framlyser en viss
medvetenhet af att i grund och botten ej
vara så alldeles utan värde. Hur många
gånger har måhända icke fru Marta som
barn varit van att springa till »Stina» med
sina små förtroenden och i sorg som glädje
alltid fått tröst och deltagande — och kan-
ske alltför mycket medhåll. Hvem vet, om
icke också Stina varit med om den ungas
kärlekslycka och med rörda blickar sett
kronan sättas på hennes hufvud som brud.
Att något band från förflutna tider förenar
de två, kan man se, utan att någon med
ord berättat det.
Sedan talas där om fru Martas barn,
om hur lill’-Marta vuxit och tilltagit i för-
stånd, hur Signe nu börjat läsa abcd och
att Viktor är snäll i skolan och får beröm.
Stina hör på med spändt intresse, gör frå-
gor och infall samt nickar bekräftande.
Vid Linnéparken stiga de ur spårvagnen,
och jag följer tätt efter dem, i det min väg
ett stycke tycks vara densamma som deras.
Frun vill, att Stina skall taga hennes arm,
men bevars nej, tycker någon det — hon
kan nog gå ensam. Hon rätar på sin böjda
rygg och går med tunga, ojämna steg gån-
gen framåt, i det den unga frun söker rätta
sina steg efter hennes.
Rätt som det är komma två små flickor
och en gosse springande och ropa om hvar-
andra: »Mamma, mamma — Stina, nej se
Stina — hvar kommer Stina från — ska’
du bli hos oss i dag — hvar har mamma
varit?»
De rycka ömsevis i modern och Stina
Cifft/untert
I min lilla kammar’ in,
Ögonlocken börja rycka,
Ooli en känsla utaf lycka
Fyller belt mitt unga sinn’
Bländad ögonen jag; sinter.
grår jag hemåt vände
och lycklig ooli förnöjd.
i fönsterkarmen
npp
leka,
smeka
och ropa i munnen på hvarandra, i det
deras kinder glöda af ifver och sprin-
gandet.
»Nå, nå — så, så barn,» säger
Stina och värjer dem ifrån sig._______ _
samt slätar ut förklädet, hvilket ––––––
den minsta flickan, en liten tul-
ting på tre år, skrynklat till. Stina
försöker se bister ut med en vär-
dig uppfostrarinne-min, men det
lyckas henne föga, ty förtjusnin-
gen strålar ut från hela det ryn-
kiga ansiktet och gifver glans åt
de dimhöljda ögonen.
»Tina, Tina,» jollrar den lilla
och sträcker armarne mot henne.
»Nej, har man sett, hon vill att
jag ska’ bära henne,» säger Stina
på en gång smickrad och hjälplös,
»och det tror hon, att gamla Stina
orkar med; nej, grynet mitt, men
hon ska’ få sitta i knä’t, bara
vi komma hem.»
Den andra flickan knuffar undan
den minsta för att komma närmare
Stina ; den lilla ger till hals och skriker,
som om knifven sutte i strupen på henne.
Då ser Stina så allvarsam och bister ut
som hon kan åstadkomma och säger litet
barskt:
»Det var ena fasliga ungar te’ väsnas —
om ni inte ä’ snälla, får ni inte någe’ af
det Stina har i påsen ...»
»Hvad har du i påsen — ä, säg Stina?»
infaller gossen och sticker inställsamt sin
arm under hennes. Den lilla stannar all-
deles plötsligt med sin gråt och ser med
längtande, snåla blickar mot påsen. Fred
och lugn återställas; mamma tager den
minsta vid handen, den andra flickan sprin-
ger före fram till barnjungfrun, hvilken på
något afstånd väntat dem, och gossen hänger
ännu vid Stinas arm, och allt under det
de vandra framåt, kan jag förstå, att det
gäller underhandlingar om påsens innehåll,
som Stina alltjämt håller hemlighetsfullt
tillsluten med en knipslug min.
Snart därefter viker det lilla sällskapet
af åt en väg, motsatt min, och jag ser det
icke längre.
Lycka till en fröjdefull dag, Stina, med
ett helt fång af ljusa och glada minnen
att taga med dig till din lilla kammare —■
hvem vet, om de icke för dig, som nått
lifvets åldersgräns, blifva de sista från fru
Martas hem!
Hemma!
morgonsolen skiner
luftiga gardiner
in,
lycka
Hur jag: njuter, hur jag: njuter,
Vakna hemma — hvilken fröjd!
Bort till staden man mig; sände,
Men i
Glad
Fönstret
Står jag:, — med den bara
Förs åt sidan lätt gardin.
Ljumma vindar kring: mig:
Ljufligt dofterna mig:
Utaf rosor och jasmin.
Utaf lefnadsfröjd jag: spritter.
Surr och sus och. fågelkvitter
Mina tjusta öron nå.
Som man jämt i prästgåln brukat,
Ser jag’ frukostbordet dukadt
ISTedanför i en berså.
Fin och krattad ligger gården,
Blomrabatter bilda bården
Elin Ameen.
(Illustratör: Jenny Nyström.)
Kring ett gräs så saftigt grönt.
Genom trädens löf och hängen
Glimtar ån där bort på ängen.
O, hvad hemmet dock är skönt!
Innehållsförteckning :
Julsägen ; poem af C. D. af Wirsèn. (Illustr.
Jenny Nyström.) — Gamla stilen ; en julberättelse
af Hedvig Indebetou. (Illustr. Gerda Tirén.) —Veka
bjärtan; skiss af Anna Wahlenberg. (Illustr. Jenny
Nyström.)— Nordanstorm ; poem af 0****. (Illustr.
Carl Larson.) — Sveas pansar; poem af Frithiof
Holmgren. (Illustr. David Ljungdahl.) — Jul i sko-
gen; efter en folksägen af Mathilda Lönnberg.
(Illustr. Gerda Tirén.) — Återfunnen: poem af
Daniel Fallström. (Illustr. Gerda Tirén.) — Hem-
met i konungaborgen ; strödda anteckningar af
hofpredikanten J. Vallin. (Illustr. Viktor Andrén.)
— Fjärden och ån ; poem af Ellen Lundberg, f. Ny-
blom. (Illustr. Jenny Nyström.) — Ett vad; berät-
telse af Lea. (Illustr. Jenny Nyström.) — Magda-
lena; poem af AnnaKnutson. (Illustr. David Ljung-
dahl.) — Skymningsbrasan; af Ellen Key. (Illustr.
Jenny Nyström.) — Morgon och afton; poem af
Tor Hedberg. (Illustr. David Ljungdahl.) — Tröst;
af Amanda Kerfstedt. (Illustr. Jenny Nyström.) —
Gamla Stina; af Elin Ameen. (Illustr. Jenny Ny-
ström.) — Hemma; poem af Snorre. (Illustr. Jenny
Nyström.)
-?r
Frostfar själf, min egen pappa,
Sitter på sin farstutrappa,
Tittar upp till mig och 1er:
»Lilla toka, denna dräkten
Är för tunn för morgonfläkten,
Kommer du då aldrig ner?»
Och jag lyder genast vinken,
Få med kläderna i blinken,
Trappan i ett skutt jag ta’r.
Och jag skrattar, jublar, yrar,
»iVldrig, aldrig,» jag bedyrar,
»Mera hemifrån jag far.»
Gamla prästgård bort på landet,
Glömma dig, jag aldrig kan det,
Lefde jag i hundra år.
Där jag rasat, lekt och sprungit,
Där jag svärmat, där jag sjungit,
Yr och glad i lifvets vår.
Snorre.
(Illustratör: Jenny Nyström.)
HULTMåNS Cacao & Chocolad rekommenderas som den bästa och vitsordas på det var-
maste af professorerna hrr Joh. Lang, Seved Ribbing, Nils
0:son G-adde, C. J. Ask samt doktor Olof Moberg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
