Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 51. Julnummer. 1895 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1895 I D U N 431
det är ju ändå bara jag själf, som har godt
af det.»
Se, det Tar något för henne!
»Ja, men om ni har råd till det; om ni
inte är gift» ... ty hon hade sett på hans
vänstra hand, att den var utan ring.
»Nej,» sade han, oeh hon såg bakom glas-
ögonen ett drömmande och sorgset uttryck
i hans ögon. Det föreföll henne som re-
flexen af ett minne, hvaraf smärtan icke
längre aggade, men som lämnat det lifs-
långa vemodet kvar. Han suckade. »Nej,
gift, det är jag inte,» sade han.
»Ack, säg någonting,» sade hon med rörd
ton, »berätta mig någonting, jag behöfver
det så väl i dag. Jag kan försäkra er, att
det inte är nyfikenhet, det är bara att
— jag —» men hon kunde icke fortsätta.
Han satt tyst några sekunder med ned-
slagna ögon, men när han återigen såg på
henne, hade hennes ansikte ett uttryck af
så innerlig sympati, att han öfvervann en
viss skygghet, som låg i hans väsen, och
fortsatte med mycken godhet i rösten : »Ja,
om jag nu skall berätta det, så var det så,
att jag förlorade min mor, när jag var fjor-
ton år. Min far gifte snart nog om sig,
och jag fick en skara yngre syskon. När
han efter några år gick bort, så måste jag,
som var så mycket äldre än de andra, för-
söka hvad jag kunde — ni förstår — det
fanns ju ingen annan — jag måste ta litet
hand om dem. Så måste jag ändra bana
och kasta mig in i allt det här penning-
bråket. Det ligger annars inte för mig —
inte det allra minsta. Men det var ju
nödvändigt att börja förtjäna så fort som
möjligt naturligtvis. Under sådana förhål-
landen får man upphöra att tänka på gif-
ternjål och se’n så blir man för gammal.»
Han smålog svagt, tog af sig glasögonen
och torkade dem.
»Men då behöfver ni komma ut och njuta
litet af sommarresor, det är er rättighet,»
sade hon med mild röst.
»Jag reser billigt,» sade han liksom ur-
skuldande. »Tredje klass och små privat-
pensioner. Men det gör jag inte bara af
ekonomiska skäl, utan också för att jag tyc-
ker det är roligare att se det enkla folket
ur de lägre klasserna.»
»Det tycker jag också, så skulle jag också
resa,» sade hon ifrigt.
Han såg vänligt på henne. Kanske han
läste ett inre kval i hennes ögon.
»Och så konstvärlden där nere. Åh, ni
kan inte tänka er. När ett par tre år gått
förbi, så längtar jag dit ner, så där nästan
oemotståndligt. Jag förebrår mig, att det
är själfsvåld, jag har samvetskval, men jag
kan inte öfvervinna det. Där har ni själf
en vacker kopia på er vägg, men tänk om
ni skulle få se originalet. Och naturen
där. Man blir liksom renad till sin inre
människa af att vara ensam ute i naturen.»
»Bor ni ensam eljes, när ni är hemma?»
sade hon.
»Åh nej,» sade han. »Jag har en faster
hos mig och ett par bröder. Ni skulle
känna min faster. Henne skulle ni tycka
om. Hon tänker aldrig på sig själf, bara
på andra.»
»Då har ni ju stort hushåll,» sade hon,
småleende åt hans entusiasm.
»Ja,» sade han, »så är det ju också ett
par flickor. Det var en vän som dog, och
det var flere barn. Men, ser ni, jag tycker
om ensamheten i alla fall. Jag far ibland
bort och bor i ett tarfligt litet rum någon-
städes — ett par dagar — öfver söndagen
— någon gång — för ensamhetens skull
— när plågorna komma.»
Hvad hon förstod lionom, hon som själf
var så rädd att plåga andra. Men månne
han egentligen var förstådd? En skönhets-
törstande ande, en ensamhetsälskande sjuk-
ling med ett stort hushåll.
»De äro så glada och muntra därhemma,»
sade han. »De göra litet smått narr af
mig och mina idéer, som de kalla det. Ser
ni, jag har litet gammalmodiga åsikter om
ett och annat. Jag har tänkt så mycket
på, hur saker borde vara, drömmar, förstår
ni, och det gyckla de öfver. Ja, jag bör-
jar ju, som sagdt, bli gammal och ■— i alla
fall — litet ensam. Kanske också att det
snart blir slut. Därför håller jag nu på med
någonting, som roar mig. Jag håller på att
i all tysthet ordna ett litet eget hem åt min
faster och vår gamla trotjänarinna, om jag
skulle — hastigt — Men tåget — jag
glömmer tåget •— och jag uppehåller er.»
»Tåget — ja, det är för sent nu •— ni
får vänta en timme till, och ni hindrar mig
inte alls — tvärtom.»
Han satte sig åter, och de talade som
två barn uppriktigt och fullkomligt okon-
ventionelt, och under den timmen såg hon,
med den starka intuition hon ägde, hvad
kanske ingen visste, allt hvad han försa-
kat, det högsta som en man kan åstunda
i lifvet, förstod hon allt, hvad hans fin-
känsliga, skygga och skönhetstörstande na-
tur hade att bära i siffror, i åtlöje och i
plågor. De talade om så mycket, att de
återigen glömde tåget och sedan skrattade
åt det liksom två ertappade skolkamrater,
som försummat tiden.
Han såg på klockan och sade, att han helst
skulle gå till fots till staden, och att han
verkligen aldrig brukade — verkligen al-
drig — Och så reste han sig litet förlägen
öfver detta samtal människa med människa,
hvartill hennes synbara sympati lockat ho-
nom. Och därpå tog han afsked på allvar.
»Pengarne hämtar jag hos assessorn,» sade
han, i det han långsamt kröp in i kamrer-
skalet igen, »och obligationerna kan ni få
hos honom om åtta dagar.»
Han bugade sig fullkomligt affärsmässigt
och gick.
Hon såg efter hans långa skrangliga ge-
stalt med det stripiga, svarta, framkammade
håret.
»O, jag håller af honom,» utbrast hon,
och tårar samlade sig långsamt i hennes
ögon. »Jag håller af honom, icke för nå-
gon nytta, någon hjälp, någon glädje, nå-
got stöd, jag vill helst aldrig se honom
mera, på det jag icke skall upptäcka nå-
got annat hos honom än det jag nu funnit
—• jag vill icke ens höra talas om honom
—■ jag vill icke lägga en aldrig så fjäder-
lätt börda på honom — men jag håller af
honom, för det att han är så god, så själf-
uppoffrande, så försakande, för det han är
så enkel och barnslig, för det han är glad
och plågas, för det att han älskar ensamhet
och fyller sitt hus med människor, för det
att han älskar skönheten, konsten, folket
och andens renhet. Jag håller af honom,
icke för min skull, utan för hans».
Och hon tänkte på alla sina kära, som
hon åter igen ville omhulda, tjäna och lefva V
för. Hon tänkte på mor, barn, syster och-
vänner, alla dem hon älskade. Hon tänkte
på fattiga och nödlidande, som hon ’ville
hjälpa och trösta, icke för att plåstra med
sitt samvete, utan för det att hon älskade
dem. Och se, morgonens grå halfdager för-
svann omkring henne. Hvarje hennes tanke
fick hopp, hvarje hennes känsla fick lif, ty
tviflet hade flytt, tviflet på kärleken, den
stora världsmakten, som ensam ger styrka
och glädje.
Amanda Kerfstedt.
(Illustratör: Jenny Nyström.)
Ctamla Stina.
3)
En ögonblicksbild.
et är en klar förvintersdag med lätt
frost i luften och strålande solsken.
Gatorna äro fyllda med fotgängare af alla
klasser och åldrar, hvilka lockats ut af det
vackra vädret. Spårvagnarna däremot äro
nästan tomma och rulla lätt framåt med
så litet besvär som möjligt för de af svett
ångande hästarne. Man kan godt i ro iakt-
taga sina medpassagerare och göra sina
tysta reflexioner, om man är upplagd därför.
När jag stiger på vid Riddarhustorget,
finnas där endast tre eller fyra personer före
mig, och det kommer blott ett par till under
vägen till Linnéparken. Min uppmärksam-
het fästes strax vid de två, som sitta midt
emot mig, hvilka, ehuru klädedräkterna an-
gifva att de tillhöra vidt skilda samhälls-
klasser, dock befinna sig i hvarandras säll-
skap. Den ena af dem tycks vara en fru
af omkring trettio år, med ett fint, något
tärdt ansikte, omslutet af de breda hak-
banden på ett diminutiv af en hatt på top-
pen af hårknuten, som ligger virad kring
hjässan. En elegant kappa af plysch sitter
som gjuten på den smärta figuren. Den
yfviga björnskinnsboan med tillhörande muff,
de mörka renhudshandskarne, den spetsiga
kängan, som sticker fram under klädnings-
kanten, allt är modernt och i stil, men utan
minsta anstrykning af prål eller skryt.
Hennes ledsagerska är en gammal kvinna,
så gammal, att ansiktet är fullt af djupa
rynkor kors och tvärs, munnen insjunken
och tandlös, ögonen glanslösa och med lik-
som en hinna af half blindhet.
Hon är iklädd den fattigas torftiga dräkt,
och likväl synes det, att det är hennes
helgdagskläder. Kjolen är af groft, mörk-
grönt, hemväfdt tyg, koftan däröfver lugg-
sliten och grå af ålder, men utan en enda
brista. Ett nytvättadt och stärkt, randigt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
