Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 52. 27 december 1895 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
4:34 IDUN 1895
Ack, hvad vi kalla stort är smått däroppe;
Men flöt det från en kärlek, varm och ren,
Då glänser ännu där vår handlings droppe
Som stjärnan med ett öfvervanskligt sken.
C. W. Bottiger.
kvinnliga undervisningsväsendets nyare ut-
veckling, utan att likväl härvidlag skatta åt
de mest ytterligt gående principerna. Af en-
hvar måste erkännas, att hennes undervisning
i åskådning och språk varbeundransvärdsamt
att hon i detta afseende utgjort ett mönster
för många. »Sina egna, originella åsikter om
huru undervisning bör bedrifvas omsatte
hon,» yttrar ett af hufvudstadens blad vid
hennes frånfälle, »på det lyckligaste sätt i
praktiken, och hon har genom sin långa of-
fentliga verksamhet skapat en metod, som
icke med henne går i grafven.» Vaken
och följande tidens frågor samt begåfvad
med ett lätt flytande föredrag och en liflig
fantasi, förstod fröken A. att intressera sina
elever och värdera deras håg för själfstu-
dier. Hennes lifsgärning skall med tack-
samhet ihågkommas af alla dem — och de
äro ej få — hvilka haft lyckan att under
hennes ledning vinna uppfostran och in-
hämta kunskaper, grundläggande för all
framtid.
Helsingfors i dec. 1895.
f. Lindman.
Hård seglats.
Vid årsskiftet.
förk den brusande floden sväller,
mången farkost dess famntag bräckt,
seglarn vet, att det allvar gäller,
men han sköter sitt roder käckt.
Högt väl vågen i vrede skälfver,
högre likväl sig himlen hvälfver.
Har den leken förut dock pröfvat,
känner böljornas melodi,
har dock vilja och muskler öfvat
förr vid skarpare ilars skri.
Fick dock förr på den brynta kinden
kyssar, hvassa som, bett, af vinden.
Hård seglats, då det hven i tågen
liksom suckar af kval och nöd;
hård seglats, då den vilda vågen
het af blod emot stäfven sjöd;
hård seglats ibland död och fara
var hans lust, var hans lifsvärf bara.
Sköna händer väl kunde vira
stundom ock för hans hår en b-ans.
Kärleksfröjder han djärfdes fira,
oeh en sorglös minut var hans,
medan vinden hans panna smekte
och som barn med hans lockar lekte.
Men så mörknade det kring runden,
och det slet uti tåg och skot.
Stormen vaknade upp ur blunden
till förnyadt och ökadt hot.
Tyst blef löjet, och glädjen tycktes,
kransen bort från hans tinning rycktes.
Ja, han kände i grund den leken,
stolt han kämpat mot ödets kast.
Hög som granen och seg som eken,
ännu aldrig hans styrka brast.
Ren i seklernas gryning boren,
är han ännu så ung som våren.
Dräkt han skiftat och färger åfven,
svart som hvit har man honom sett.
l/yste solen i lugn kring stäfven,
fjädrar smyckade hans barett.
Sjöng orkanen om nöd och fasor,
slets hans mantel därvid till trasor.
Men på vimpeln där ständigt lästes
»Mänsklighet» uti gyllne skrift,
och så hög ingen bölja restes,
att hems farkost den blef till grift.
» Guds försyn» stod i fören ristadt,
dylikt valspråk sin kraft ej mistat.
Floden sväller. En ödslig öcken
är det jäsande lifvets älf.
Vägen går genom isigt töcken.
Hvart? Det vet ieke seglarn själf.
Lugn han spejar och tyst som Vidar,
håller rodret och order bidar.
Hör, det klingar af unga röster
genom bruset likt morgonsång!
Se, det klarnar där bort i öster
till ett årsskiftes soluppgång!
Seglarn mumlar: »framåt» !» 1 dimman
styr han rakt mot den bleka strimman.
Sigrid Elmbiad.
Sylvesterafton.
agen heter Sylvester, årets sista dag.
Redan sträcker jag handen för att af-
rycka väggalmanackans sista blad. Den
har tjänat ut och skall i morgon ersättas
af en ny. Men jag hejdar mig. Hvarför
påskynda tiden; går den ej fort nog? För
visso alltför fort. De äro många, som med
mig klaga öfver tidens flyktighet. Detta år
har likt sina föregångare svunnit hän som
en ’dröm, likt aftonrodnaden efter dess sista
dags solnedgång, och då vi vaknade upp,
befunno vi oss redan till vår häpnad midt
i gryningen af det kommande. Det var så
oändligt mycket, som skulle hunnits med
under dess lopp, så litet blef gjordt.
Men ännu har ju året ett par timmar till
att lefva. Det ligger alltid för mig ett djupt
vemod öfver dessa årets sista timmar. Det
är mig, som stode jag vid en kär väns bår,
lyssnande till de sista flämtande andedra-
gen, väl vetande att de skola oåterkalleligen
upphöra med sista tolfslagets vibrerande
ton. Nyårsklockorna, som jubla ut det nya
årets ankomst, ljuda i mina öron såsom
själaringningen efter det bortgångna, hvilket
just då bäddas ner i seklernas omätliga
grafhvalf, hvarifrån det aldrig återvänder.
Aldrig? Hvem vet, om det icke en gång
i tidernas fullbordan, då när evigheten tager
vid, skall stå såsom åklagare eller försvarare
gentemot mig?
Men nu när jag står i begrepp att skiljas
från det, betraktar jag i alla händelser det
gångna året som en gammal god vän. Kan-
ske har det bringat möda och sorg, men
ock mycken glädje och många otalda ljus-
glimtar. Jag vet nu sent omsider hvad jag
i det ägde, och det är endast med bäfvan
och stor försagdhet jag vänder mig mot
dess efterträdare. Det kända ligger bakom,
med djupa skuggor måhända, men ock med
starka dagrar, framför breder sig det okända
i ogenomträngligt mörker, hvari man fam-
lar framåt med osäkra steg.
Därför älskar jag dig, du döende år,
därför räknar jag sörjande dina sista mi-
nuter. Farväl, du trogne vän, haf tack
för hvad du varit! Jag sörjer dig såsom en
del af mig själf. Du representerar för mig
365 dagar af mitt knappt tillmätta lif, huru
många skola väl ännu förunnas mig? Ett
enda fel har du haft, du har varit alltför
kort. Eller nej — »endast godt om de
döda» — felet ligger snarare hos mig, jag
har ej förstått följa med i ditt hastiga lopp,
det där icke låter hämma sig af civilisatio-
nens alla medel.
Obevekligt, oemotståndligtdrifvasviframåt
af tidens ström. Hvarje tilländalupet år
talar med gripande allvar om denna tysta
makt, som behärskar oss alla och af ingen
behärskas. Vi veta, att denna bortilande
ström först mynnar ut i evigheten, men
tänka vi ej alltför sällan på, att hvarje
timme, dag, år förer oss ett stort steg framåt
i den riktningen? Sorglöst låta vi tiden
göra dessa hejdlösa framsteg med oss, under
det vi själfva istället borde göra framsteg
med tiden.
Hvarje gånget år skulle ju vara ett ut-
vecklingens och framåtskridandets år för
vår inre personlighet. Men hur är det?
Blir det ej oftast ett nytt ansvar, lagdt till
de många förut så tungt burna? Komma
ej ånger och själfförebråelser vid årets slut
stormande och slå ned öfver oss likt en
flock skriande fåglar. Ve oss, ve oss, det
försummade kan aldrig godtgöras, det för-
flutna vänder aldrig åter!
Skall detta Anno Domini 1895 räknas
oss till godo eller ondo ? Svaret väntar oss
»där bortom».
Men låt oss icke förlora oss i tungsint
grubbel öfver det, som icke låter ändra sig,
låt oss i stället för framtiden ständigt min-
nas detta: vårt är endast det närvarande
och i alla lifvets skiften söka handla där-
efter. »Medan lifvet varar, böra vi arbeta
af all kraft, på det döden må finna så litet
som möjligt att omintetgöra» —- och till-
läggom: på det vi må hafva så litet som
möjligt att ångra.
Må vi därför nu med friskt mod likt
österländingen vända oss mot det nya årets
uppgående sol och gladt hälsa dess ankomst.
Och så i det vi alla önska hvarandra ett
Godt Nytt År, må vi däri inlägga den be-
tydelsen, att det måtte varda ett i alla af-
seenden framstegets år för hela mänsklig-
heten som för individen!
St.
J uvelerare
K. ANDERSON
1 Ta.kobstorg1 1
Ringar, Armband, Kedjor,
Broscher, Kedjearmband, Nålar,
Bref besvaras omgående.
Silfverarbeten,
Bordsilfver.
Modernast!
Solidast!
Billigast!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
