Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 1. 3 januari 1896 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2 IDUN 1896
Du unga år, far varligt med mänskosläktet! Men bär en mäktig gnista af evighet,
Det är af vax och våris, förgås som blomstren, Hög, oförstörbar, i längtansfulla barmen.
Z. Topelius.
Litet tack — och mycket loppor
Liten flicka får.
pä visst sätt realiserat flere af hennes djärf-
vaste drömmar och har därför knappast öga
för det stora oeh framsynta i dem. Och själfva
personligheten, den rika, skiftande, mänskligt
intressanta, ända in i ålderns dagar ungdom-
ligt mottagliga personligheten, med dess ge-
nom hvarje fiber skälfvande medkänsla för likars
lidande och offervillighet för likars väl, är utom
kretsen af dem, som pä sista tiden stodo henne
nära, alltför förgäten.
Det finnes dock en plats, där själfva ste-
narna tala om Fredrika Bremer, och där in-
trycket af henne bibehållit sig friskt och lef-
vande i månget bröst. Det är hennes fäderne-
gård Årsta. Några drag, som antyda, hvilket
minne gammalt folk på godset har af henne,
upptecknade under ett besök därute på för-
sommaren föregående år, kunna kanske vara af
intresse för Iduns läsarinnor.
Ej långt från O. Hanninge kyrka ligger
Hesslingby, som på Bremerska tiden var utgård
under Årsta. I öfre våningen af därvarande
byggning lät fru Bremer, helt säkert på Fre-
unkas initiativ, i början af 1830-talet inrätta
en skola för godsets barn; och denna skola
var föremål för hennes döttrars lifliga intresse.
Länge öfvervakade den näst yngsta, Hedda,
handarbetsundervisningen där. En f. d. lär-
junge där i skolan, den fryntliga, klarögda
madam J., som sytt sin märkduk där 1842,
berättade för mig, hur Fredrika Bremer och
hennes syster Agathe (Hedda dog redan 1837)
ofta brukade komma och höra på lektionerna.
Agathe var munter och skrattade nästan hela
tiden, men brukade just ej tala med barnen.
Det gjorde däremot alltid Fredrika, som där-
med från början vunnit madam J—s hjärta.
Ännu mer ökades hennes hängifvenhet, då Fre-
drika några år senare skötte henne under en
sjukdom. Det var med verklig rörelse madam
J. talade om, hur god mamsell Fredrika varit,
icke blott mot henne, utan mot alla sjuka på
godset.
Ändå intressantare var det att höra »mor
Lovisa i Brinken» berätta om Bremerska tiden.
Jag kan när som helst se för mig den lilla
grå stugan uppe på backen och den lilla grå
gumman därinne. Hennes infallna profil teck-
nar sig skarpt i solljuset inom ramen af det
låga, långsträckta, öppnade fönstret, och då hon
börjar berätta, är det, som döke det förflutnas
gestalter upp ur dunklet bakom henne. Gamla
sägner om Årsta slott, om en hemlighetsfull
sadel, som förr i världen hängde där på vin-
den, om den stolta frun, som byggde det, och
som lät dräpa sin make vid »fem stena rö»
— sägner, vid livilka Fredrika Bremer vuxit
upp — få nytt lif på den gamlas läppar. Bien
först och främst måste hon berätta om mam-
sell Fredrika. Blicken får glans, då hon talar
om henne. Hon, åttiotvååringen, minns den
sedan ryktbar vordna författarinnan redan som
ung flicka, då hon brukade gå omkring till de
fattigaste och eländigaste på godset, till sin
mors förskräckelse färdig att ge bort allt hvad
hon hade. Hon minns också en vers, som
Fredrika Bremer själf i sin ungdom skrifvit
om »lilla vandringskan i Öster Hanninge».
Kanske herrskapet vill höra den? Och med
en skälmaktig glimt i ögat reciterar mor Lovisa:
»Liten korg och liten kruka,
Ifrån friska och till sjuka,
Författarskapet till denna lilla i Årstatradi-
tionen kvarlefvande visa får verkligen Fredrika
Bremer kännas vid -—: honny soit qui mal y
pense. I det äldsta af de många album med
teckningar af hennes hand, som finnas beva-
rade, — ett album från åren 1828—30, som
till stor del upptages af rimmerier —- har
hon hland annat inskrifvit en »legend hämtad
ur en gammal krönika». Första versen har
där följande lydelse :
»Ifrån sjuka och till sjuka
Med sin korg och med sin kruka
Liten JFrika gick ;
Pulver bar hon kring och soppor,
Ingen lön, men mycket loppor
Liten Frika fick.»
Traditionen har således i sammandragen form
troget bevarat början af legenden om »Frika»
och därmed också en bild af den lilla späda
gestalten, som så många gånger varit en väl-
kommen gäst i stugorna i trakten. Hon var
det som ung, och hon var det i kanske än
högre grad på gamla dagar, ty hennes människo-
kärlek utvecklades med henne. Därför lcfver
hon ännu i välsignadt minne ute vid Årsta.
Sigrid Leijonhufuud.
–– *. - .
€(n miåttsnisa.
eb glans af snö i stjärnetjns
oef; sus af mörfa sfogar —
träb, nyår, in i fyparje fyus
att fylla ptnb oef; logar;
gör f;rarje blefnab finb sa röb
som tjöstens äpplen sftna,
oef) bela Iycfans öfoerflöb
blanb bem, som mest förtoina!
©if patten rifligt öfoer mart
ocl) rift t brunnen äfnen,
spinn träbens spånab fin ocl; starf
till ränningen t päfren,
lät örtagärbens apelträb
af mogna frufter btgna,
ocb åfern meb ben gyllne säb
i ymnigt mått pälsigna!
öjub staf åt fjparje lutab gång
ocl; tröst åt tparje plåga,
pår gläbjes stunb meb spel ocl} sång
ocb muntra löjen råga —
men flappar sorgen på pår börr,
lär oss ben tåligt bära,
att lifsom uti lycfan förr
ben fjanb, som slog, pi ära!...
Så l;älsa pi big, nya år,
som sfrtber öfoer oärlben,
ocl; samla oss, när mibnatt slår,
i sysfonrunb fring fjärben.
<£n sång, som flingar parmt ocl; glabt,
pi samfälbt måge sjunga
ocl; prisa i sylnesternatt
bet gamla ocl; bet unga.
Emil Kléen.
–––––––*—_
Våra döttrars framtid.
Några synpunkter af Heribert.
I.
äst sjukdom, armod och brott finns
ingenting, hvilket så hindrar njutan-
det af lifvets behag, som bristen på en
lämplig verksamhet för de praktiska förmö-
genheterna,» säger Stuart-Mill någonstädes.
Det är likväl ett onekligen väl lindrigt ut-
tryck — »som hindrar njutandet af lifvets
behag.» Jag vågar påstå, att om vi ersatte
det med detta, — »som så gör lifvet till
ett enda långt lidande» — skulle det icke
saknas otroligt många instämmanden. Ty
hvad man än må säga, det är dock en
sanning, att det enda som försonar oss med
lifvet är ett allvarligt arbete. Det är det
välbehöfliga och milda ok, som för oss un-
derlättar lifvets stundom svåra börda. Är
det då rättvist att neka redan förut svaga
skuldror denna hjälp och att låta dem bära
bördan i hela dess oförminskade tyngd?
Detta sker alltjämt, så länge flertalet kvin-
nor af konventionella hänsyn äro ådömda
overksamhet för lifvet.
Det är visserligen ett glädjande tidens
tecken, att allt flere lifsbanor öppnas för
den uppväxande kvinnogenerationen, blott
man mera allmänt ville begagna sig däraf.
Yi hafva ju redan så många arbetande
kvinnor, men ännu så länge är det antingen
af egen fri håg de beslutit sig för ett lef-
nadskall, eller ock har nöden drifvit dem
in på den bana, där de fortast skulle finna
sin utkomst. Ännu så länge ingår det icke
i allmänna medvetandet, att det helt enkelt
är kvinnans skyldighet liksom mannens att
fylla lifvet med ett eller annat ändamåls-
enligt, gagnrikt arbete. Ännu anses det
fullt i sin ordning, att flickor tillhörande
den högre samhällsklassen efter slutad skol-
gång intet annat hafva att göra än likt
deras mor- och farmödrar på sin tid sätta
sig ned med händerna i skötet och vänta
på framtiden.
Likväl skulle dessa unga flickors bröder,
vore de af aldrig så rik börd och hög sam-
hällsställning, med rätta brännmärkas såsom
föraktlige drönare, ifall de finge det infallet
att förhålla sig sammaledes. Det är blott
för kvinnorna en dylik fåfäng tillvaro synes
vara icke blott förlåtlig, utan rent af till-
låtlig.
Det gamla budet: den som icke vill ar-
beta, skall icke heller äta, har dock blifvit
sagdt icke till mannen ensamt, utan till hela
mänskligheten. Eftersom nu ena hälften
däraf utgöres af kvinnor, kan och bör den
tid icke vara långt aflägsen, då en sysslo-
lös kvinna skall vara en lika naturvidrig
företeelse som en lättjefull man.
Kvinnan, låt oss icke förgäta det, är i
främsta rummet människa och såsom sådan
likställd med mannen med samma allmänt-
mänskliga plikter som han. Hon har samma
ansvar som han gentemot staten och det
enskilda samhället, och hon är kallad att
gemensamt med honom göra sin insats i
mänsklighetens historia genom att deltaga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
