Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 1. 3 januari 1896 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1896
IDUN 3
i det allmänna arbetet för upplysning och
framåtskridande. Hvarför skulle hon då
icke uppfostras därtill lika väl som mannen?
Vi känna väl den gångna tidens kvinno-
typ, denna svärmiskt anlagda varelse, som
drömde om ideal och som dygdigt »stack
af sitt mönster emot rutan», under trofast
väntan på sitt hjärtas riddare. Hon var,
det kan ej nekas, en mera poetisk uppen-
barelse än nutidskvinnan. Äfven henne
känna vi något så när. Hon har vaknat
upp och lärt sig tänka själfständigt, och
hon har begynt lära sig arbeta. Men hon
står fortfarande på en farlig plats, på grän-
sen mellan det gamla och det nya. Däraf
ännu en viss disharmoni i hennes väsen,
som stundom kan verka osympatiskt på
hennes omgifning. Men framtidskvinnan,
hurudan skall hon väl te sig? Vi kunna
endast ana det, endast dunkelt skönja hen-
nes konturer. Så mycket är dock visst:
eftersom hon blir ett verk af nutidskvinnan
med hennes rastlösa verksamhetsbegär, så
måste hon framför allt blifva en duglig,
arbetande kvinna. Åtminstone borde, hon
blifva det. Huru många äro emellertid de
mödrar, som uppfostra sina döttrar med
detta mål i klart ögonsikte?
Eedan innan gossen trampat ut barn-
skorna, tröttna vi icke på att fråga honom:
hvad skall du bli, när du blir stor? Från
första början vänjes han sålunda vid den
tanken, att han har att utvälja åt sig ett
visst bestämdt kall. Vi vilja ock härigenom
söka utforska hans gryende anlag och må-
hända leda hans håg och fallenhet in i rätta
spåret. I enlighet därmed bedrifves seder-
mera hela hans utbildning, och inga kost-
nader sparas för att göra af ynglingen en
dugande man, väl förfaren i allt som hör till
hans fack.
Huru återigen försiggår nu flickans upp-
fostran? Hon skickas till ett elementarläro-
verk likaväl som brödren. Därjämte åt-
njuter hon obligatorisk undervisning i musik,
får tilläfventyrs öfva sig i målning, andra
små färdigheter och talanger att förtiga,
hvilket allt anses tillhöra en väluppfostrad
ung dams kunskapsförråd. Kanske håller
man äfven strängt på, att hon skall lära
sig bli en praktisk husmoder, och låter
henne till det ändamålet gå igenom en kurs
vid en eller annan hushållsskola. Sedan är
hon också fullfärdig vid ungefär samma
ålder som — den unge mannens allvarligaste
läroår taga sin början.
Som man sett, har hon fått en viss ytlig
inblick i mångt och mycket, utan att egent ■
ligen hafva lärt känna någonting i grund och
botten. Och hvad skall då varda resultatet
af denna hennes så mångsidiga uppfostran?
Hvad annat, säger ni, än en behaglig, full-
komlig ung dam, som i sinom tid kan för-
stå att göra det egna hemmet angenämt
för sin blifvande herre och man! Alldeles
riktigt, ja, ty till något annat är hon ej
heller duglig.
Denna uppfostringsmetod är densamma,
som våra mödrar använde på sin tid, men
eftersom tidens kugghjul alltjämt går framåt,
är det vår plikt att söka följa med, och jag
skall i nästa nummer i korthet söka utveckla
de synpunkter, jag härvid anser böra vara
ledande för våra dagars uppfostrare.
–––––––-*–––-
Försök, en hvar, att skaffa en enda ny prenume-
rant å Idun för år 1896!
Djursholmslif.
Ä
llt sedan villastaden Djursholm fick sin egen
restaurant, elektrisk vägbelysning, en väl-
skött kälkbacke m. fl. för de goda stockholmarne
lockande dragningskrafter, tefrde den höra till en
af de besöktare orterna i Stockholms närhet och
följaktligen vara känd af lite hvar. En beskrifning
öfver villastadens läge och utseende kan därför
anses vara tämligen öfverflödig, och vill jag endast
i förbigående anmärka, att Djursholms natur er-
bjuder en rikedom af härliga motiv för såväl
pennan som penseln.
Dessa rader vore ämnade att för Iduns läsa-
rinnor visa Djursholm från en annan sida än den,
som de besökande se vid sina korta visiter, och
om möjligt försöka afslöja den stora hemligheten,
hvarför i all rimlighets namn alla djursholmare
trifvas så väl eller med andra ord lämna några
detaljer om djursholmslifvet.
Ja, det kan nu en gång ej förnekas, att djurs-
holmarne — infödingarne kalla sig själfva van-
ligen »vi djursholmare» -— trifvas godt, äro nöjda
med sin värld och sätta sig öfver de medlidsam-
ma utomståendes stilla deltagande i de besvär
och olägenheter de stackarne hafva, som äro så
bundna af sina tåg och som sakna många af de
stora fördelar, som dock boendet i hufvudstaden,
civilisationens medelpunkt, medför. Det kan näm-
ligen ej förnekas, att ett visst intresse är förknip-
padt med djursholmarne, som hafva det så an-
norlunda stäldt än vanliga dödliga, och de snälla
människorna lida ingen brist på under, då det
gäller de, så att säga, på understol sittande djurs-
holmarne.
Hur i all världen får man mat därute, hur
reder man’ sig med tvätten, får man ofta färskt
bröd, och det är väl fasligt kallt därute på vintern
— äro stående frågor; och det är nu med en verklig
lättnadens suck man tänker tillbaka på den tid,
då den olidliga frågan grasserade, när månne den
elektriska spårvagnen skulle komma att glädja
djursholmarnes hjärtan. Den tiden är nu lyck-
ligen öfverstånden, ehuru dock ingalunda anled-
ning till suckar af mindre behaglig natur fattas.
Djursholmarne äro ett slags mellanting mellan
stadsbor och landtbor. En landtbo rycker för
nämt på axlarna och förklarar, att djursholmarne
ej veta, hvad riktiga landet vill säga, och en stadsbo
har, som ofvan synes, klart för sig, att de äro
genuina landtbor. Men detta förhållande är just
Djursholms stora dragningskraft. Man kan hvarje
dag, på hvarje timme komma in i stockholms-
lifvet, deltaga i alla en stockholmares arbeten
och förströelser, med ett ord agera stockholmare
och så genom de nu särdeles lätta kommunika-
tionerna i en handvändning åter befinna sig på
sitt eget fridlysta område, midt uppe i naturens
sköte, där det komfortabla hemmet är beläget,
ty genomsnittshemmen på Djursholm äro kom-
fortabla, det kan ej nekas.
Vattenledning, elektriskt ljus, badrum m. m.
äro en lyx, som de flesta villor bestå sig med.
Man ägnar med förkärlek både kostnad och ar-
bete på hemmet, hemkänslan har föruuderligt
riklig näring på Djursholm, och den har också
trefnaden i sällskap. Man bor icke härute i ett
nummer i en stenkoloss vid en gata och när man
vill för någon utpeka sitt hem, behöfver man ej
visa på några fönsterrutor i den eller den vånin-
gen, så och så långt från hörnet räknadt, väl till
skiljandes från grannens alldeles bredvid liggande
precis likadana fönsterrutor, utan här är mitt
hem något individuelt, för mig specifikt, skildt
från alla öfrigas.
De angenämaste årstiderna på Djursholm äro
vår och höst eller just de tider, då andra män-
niskor lida fruktansvärda kval, om våren vid
tanken på, hvart man skall flytta till sommaren
och därmed sammanhängande flyttningsbråk och
ideligen återkommande frågor från intresserade
medmänniskor, när flyttningen kommer att äga
rum, om hösten samma flyttningsbråk och samma
frågor, fastän i form af när man skall flytta in
igen.
Utom den ekonomiska roll, som denna djurs-
holmarnes stationära egenskap spelar, är den
ljufliga känslan att i lugn och ostörd ro få njuta
af den tidigaste våren och den späda grönskans
första framkomst så härlig, att den är väl värd
att framhållas. Att dag för dag på sitt eget lilla
område följa med, hur snön smälter, att obser-
vera, hur drifvorna blifva allt mindre och mindre,
tills slutligen endast en liten plätt ligger kvar,
hvilken man med brinnande otålighet ändtligen
ser försvinna för att sedan ifrigt börja efterspana
de första tecknen till återvaknande lif i naturen,
är ett intresse och en spänning, som de till som-
marnöjen flyttande stadsborna aldrig känna till.
Ofta hör man sägas, att endast mycket för-
mögna personer skulle hafva råd att bo på Djurs-
holm. Men det påståendet tål nog vid en betyd-
lig inskränkning. Man kan spara, om man så be-
höfver, lika bra om ej bättre på Djursholm än i
hufvudstaden, hvars alla afyttringsställen för pen■
gar ju Djursholm totalt saknar. Man klär sig
enkelt och sliter ut sina gamla kläder, om som-
maren, då man arbetar i sin lilla trädgård, och
om vintern, då man åker skidor eller kälkbacke.
Frisk och ren luft är något som Djursholm har
att rikligen bjuda på, ehuruväl den ingalunda
är hvad man kallar stark, och det kan med skäl
anmärkas, att sommaren är något kvalmig och
att temperaturdifferenserna mellan olika platser
till följd af terrängens kuperade beskaffenhet
då äro ganska betydliga. Men så har också al-
drig Djursholm af infödingarne prisats som någon
idealisk sommarvistelseort.
Hvad beträffar de personer, som nedslagit sina
bopålar på Djursholm, så har det härliga frilufts-
lifvet och den ostörda hemtrefnaden på Djurs-
holm lockat en hel del olika yrkeselement att
befolka villastaden, icke minst dem som hafva
sin dagliga sysselsättning i Stockholm. Affärsmän,
vetenskapsmän, konstnärer, litteratörer och äm-
betsmän, alla representanter för de mest olika
riktningar, veta att uppskatta det behag och
de gratisrekreationer för sinnet, som naturens
omedelbara närhet erbjuder. Huru uppfriskande
är ej till exempel en promenad på den vackra
strandvägen! På ena sidan den härliga utsikten
öfver Askrikefjärden med dess många uddar och
holmar och med de mångfaldiga olika dagrar och
skuggor, som lägra sig öfver desamma, på den
andra Djursholms omväxlande höjder och dalar.
Tyst och fridfullt öfverallt, endast några signaler
då och då från tåget, som stannar vid de olika
småstationerna för att slutligen försvinna i krök-
ningen och ila vidare till hufvudstaden. Man
känner sig aldrig ensam genom dessa tågets stän-
diga påminnelser om den öfriga världen och att
man, när man vill, kan blanda sig i vimlet.
Men denna kontrast mot den landtliga stillheten
gör, att man njuter desto mer och drar en suck
af tillfredsställelse, då man ser tåget ila i väg.
Men äro då inga olägenheter förbundna med
att bo på Djursholm och är det mesta möjliga
ordnadt och arrangeradt för inbyggarnes trefnad
och komfort?
Vi lefva som bekant i en dualistisk värld,
där godt och ondt, vackert och fult och angenämt
och oangenämt ständigt strida om herraväldet,
och konsten är ju att alltid söka få det bättre
att skyla det sämre, och i det fallet tror jag, att
djursholmarne äro idealiska; också hafva de rykte
om sig att besitta ett exceptionelt tålamod och
vara ett alldeles ovanligt släkte.
Se här en mycket ledsam sak, alla djursholms-
fruars förtviflan — tjänarinnefrågan. Jungfrurna,
dessa oumbärliga andar, som dagligen kringsväfva
oss, kunna nämligen ofta alls ej dela sina hus-
bönders kärlek till den egna torfvan på Djurs-
holm, utan gripas af en oeftergiflig längtan till-
baka till staden och lämna ofta utan vidare de
stackars husmödrarna, som härigenom råka i ett
nästan ohjälpligt bryderi. Det måste erkännas,
att mycket litet hittills gjorts för tjänsteandarnes
trefnad, och det är ju ganska lätt förklarligt, att
Djursholms vackra natur och bekvämt inredda
villor svårligen förmå ersätta frälsningsarmén,
sekteristkapellen, gardeskasernerna och brand-
kåren, men detta minskar icke husmödrarnas för-
tviflan, och säkert är, att för den lyckliga lösnin-
gen af tjänarinnefrågeproblemet djursholmsfru-
arna gärna sparde ihop till ett hederspris.
En annan sak. Hvarje bref, som en djurs-
holmare mottager kostar i hembäring 3 öre.
Det tyckes ju, att det icke är någon stor su mma
och att, om man ej hav allt för stor korrespon-
dens, den saken ej borde spela någon roll. Men
i den frågan gör man snart en hel del mindre
behagliga rön. Så t. ex. hafva flere stockholms-
firmor _ den utsökta godheten att alla tider på
året tillsända en sina cirkulär och tillkännagif-
vanden, hvilket ju möjligen kan vara en omväx-
lande och välkommen lektyr, då man får den
gratis, men då djursholmarne skola betala hem-
bäringsafgift för hvarje sådant bref och då de
därtill mycket ofta äro ofullständigt frankerade,
så att man tvingas skicka sin tjänsteande den
icke alltid så korta vägen till posten för att ut-
betala lösen, så framkalla de vanligen mindre be-
hagliga sensationer. Brefportofrågan är en retsam
sak på Djursholm. Den kan ju delvis hjälpas
därmed, att man låter hämta sin post hvarje dag,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
