Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 4. 24 januari 1896 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IDUN 1890
20
Kvinnans historia är kärlek.
Pontus Wikner.
som lätt kunde mött den, som skulle sä
att säga bryta isen för de kvinnliga studen-
terna vid vårt sydsvenska universitet, öfver-
vunnos med största lätthet, därigenom att de
manliga studenterna i henne vunno en i bästa
mening god kamrat. Ar 1887 aflade hon med.
kand.- och 1892 med. licentiat-examen. Liksom
alla de af våra yngre läkare, hvilka vilja för-
värfva vidgade vyer och lära känna vetenska-
pens ställning i de stora kulturländerna, be-
sökte hon under närmaste tiden därefter ut-
ländska kliniker. Så vistades hon under åren
1892 och 1895 vid Köpenhamns kliniker samt
1893 i Tyskland, där hon särskildt studerade
kvinnosjukdomar under den berömde gynekolo-
gen professor Max Sänger i Leipzig. Hennes
verksamhet som läkare knyter sig emellertid
närmast till Ronneby. Där har hon under
fyra somrar idkat praktik, dels såsom under-
läkare vid sjukhemmet, dels som enslcildt prak-
tiserande. I sin födelsestad Malmö bosatte
hon sig hösten 1893 och vann där en för en
yngre läkare afsevärdt stor praktik, så stor
t. o. m., att hon snart nog stod inför det
alternativet att antingen afsäga sig en del af
densamma eller ock uppsätta egen klinik, ett
företag, som särskildt i ett mindre samhälle
är förenadt med ej få svårigheter. Ställd inför
denna eventualitet, föredrog hon emellertid att
flytta till hufvudstaden, där möjligheter finnas
att kunna vårda operativa fall, utan att be-
tungas med egen klinik.
Hedda Andersson är ännu ung både som
kvinna och läkare, och ingen kan ännu mer
än ana den lifsgärning hon har framför sig.
På samma gång vi önska henne välkommen
till Stockholm såsom vårt samhälles andra
kvinnliga läkare, äro vi henne tacksamma där-
för, att hon ägnat sina studier ej endast åt
kvinnosjukdomar. Ty det är ej blott i spe-
ciella kvinnosjukdomar, som kvinnor behöfva
hjälp af kvinnor, utan äfven i många andra
fall kan det våra af stor vikt att kunna råd-
fråga en kvinnlig läkare.
A. G. A.
––––– *–––––-
”EQissbrukad kvinnokraft.”
Ur Ellen Keys föredrag på Vetenskapsakade-
mien den 17 dennes.
Efter föreläSärinnans manuskript.
H
n hvar vet, att den s. k. kvinnofrågan är
frågan om att på alla områden frigöra de
kvinnliga krafterna. I detta syfte hafva
kvinnosakens förkämpar med full rätt framhål-
lit de många fall, där kvinnokraften varit miss-
brukad genom att vara obrukad. Man har yr-
kat, att hvarkon lag eller sed skulle stänga
vägen till ett enda fält, där kvinnan vill pröfva
sin förmåga. Man har påpekat alla dc miss-
bruk, dem kvinnorna själfva, männen och sam-
hället öfvat med den kvinnliga hängifvenheten,
genom orimliga pliktsbegrepp å kvinnornas, orim-
liga kraf å männens och orimliga lagar å sam-
hällets sida.
Inga af alla dessa missbruk behöfva således
nu mera framhållas — lika litet som den art
af missbrukad kvinnomakt, hvilka dc manliga
diktarne, allt sedan Homeros’ dagar, haft skarp
blick för.
Lika litet behöfver man framhålla, huru rik
på framgång kvinnoemancipationen varit. Såväl
ideelt som materielt har kvinnosaken gått från
seger till seger. Krafvet på rätten till full in-
dividuell utveckling och full laglig likställighet
med mannen, liksom på full arbetsfrihot, har
åt kvinnan öppnat den ena banan efter den
andra, vunnit den ena lagliga rätten efter den
andra. Visserligen fattas ännu viktiga rättig-
heter, bland dem den mest oafvisliga, den gifta
kvinnans myndighet öfver sin person, sin egen-
dom och sina barn. Men ingen tänkande män-
niska betviflar, att icke vid nästa sekelslut allt
skall vara vunnet; att medborgarinna skall be-
tyda detsamma som medborgare på alla rätts-
områden; att hustrun skall vara likställd med
mannen, modern med fadern. Allt detta ligger
såväl i utvecklingens oafvisliga nödvändighet som
i rättvisans och samhällets gemensamma in-
tresse.
Men om också allt detta vinnes, så skall
världen därför icke vara lyckligare; en långt
mer tyngande trötthet än nu skall vid nästa
sekelslut ligga öfver sinnena, ifall det missbruk
af kvinnokraft, som jag ämnar tala om, ökas i
samma progression som hittills.
Detta missbruk kan kännetecknas så, att kvin-
norna i främsta rummet satt in sina frigjorda
krafter på områden, där de täflat med männen,
men därunder till stor del försummat att ut-
veckla och bruka sin djupaste kvinnliga egen-
domlighet.
Att kvinnorna skulle visa sig ifriga att taga
examina och pröfva sina krafter på alla möj-
liga banor, när de erhöllo frihet därtill, detta
var alldeles naturligt. En af den frigjordes
första ansatser är ofta att eftergöra, och utan
rätten och möjligheten att missbruka friheten,
lär man sig ej att bruka den. Det behöfdes
dessutom att kvinnorna lade i dagen sin dug-
lighet på de manliga arbetsområdena, emedan
det bornerade motståndet mot kvinnofrigörelsen
till stor del grundat sig på hennes oförmåga.
Många ytliga fördomar om kvinnans »natur»
hafva sålunda för alltid blifvit skingrade genom
de olikartade och värdefulla arbetsresultat, som
kvinnorna vunnit på de manliga arbetsfälten.
Dessa hafva emellertid allt mera kommit kvin-
norna att förbise, hurusom deras djupaste egen-
domlighet därunder ofta icke kommit till an-
vändning. Jag utgår nämligen från den åsik-
ten, att en bestämd väsensolikhet finnes mellan
mannens och kvinnans natur, en olikhet, som
icke upphäfves af det sakförhållandet att kvin-
nor finnas med manligt skaplynne, liksom män
med kvinnligt, eller att gemensamt mänskliga
egenskaper finnas hos båda könen, eller att en
ömsesidig inverkan äger rum, genom hvilken
männen i viss grad tillägna sig de för kvin-
nan och kvinnorna en del af de för mannen
egendomliga dragen.
Kvinnofrågans målsmän hafva med all rätt
framhållit dessa sakförhållanden som argument
för frigörelsen. Men de hafva försummat att
rikta kvinnokraften in på dess allra väsentli-
gaste områden, just emedan deras mål framför
allt varit att främja och bevisa likställigheten
mellan könen.
Medan endast helt få af kvinnoemancipatio-
nens fanatici påstå, att kvinnornas del i den
materiella eller andliga produktionen redan nu
kan jämföras med mannens del i densamma,
så mena dock nästan alla kvinnosakens anhän-
gare, att man alldeles icke kan sluta sig till
framtiden genom det förflutna. Först efter
flere generationers utveckling af kvinnans kraf-
ter skall en rättvis jämförelse kunna äga rum.
Och af denna, hoppas do, skall kvinnornas fulla
andliga likställighet med mannen på det kla-
raste framgå. Under denna förhoppning för-
biser man dock allt för mycket erfarenheten
från det förflutna. En af dessa erfarenheter
är, att kvinnorna i samhällenas öfverklass al-
drig, under någon tid, varit så illa ställda i fråga
om utvecklingsmöjligheter som männen i under-
klassen under samma tidsskeden. Och dock är
det ofta just ur underklassen, världens »öfver-
människor» framträdt, sedan de genombrutit
mycket svårare hinder än dem, den snillrika
kvinnan i öfverklassen samtidigt hade måst be-
segra för att följa sin väsensbestämmelse. Äfven
dessa manliga snillen hafva saknat arfvet »från
flere generationers utveckling och frihet» ; och
de hafva dock nått den högsta andliga höjden
i sin samtid.
Men, svara kvinnorna, för männen hafva
funnits bildningsanstalter, hvilka varit stängda
för oss. Detta skäl väger, men mindre tungt
än det synes. Ty dels hafva många män sent
eller aldrig fått denna hjälp och dels hafva
t. ex. de konstnärer, som sökt sin utbildning
hos en enskild mästare, ofta fått en ypper-
ligare skola än de, hvilka besökt akademier.
Och denna enskilda bildningsväg har stått kvin-
nor öppen lika väl som män. Än mindre gäller
det skälet att öfverklasskvinnans, från förvärfs-
arbete så länge fritagna ställning hämmat hen-
nes arbetsenergi utåt. I fråga om yrkesdug-
lighet har detta varit ett verkligt hinder. Men
seden har däremot alltid tillåtit kvinnan att ägna
sig åt musik, diktning och konst. Och hvarje tid
har något hedradt kvinnonamn, hvilket vittnar
om att kvinnan utan hinder från allmänna me-
ningen skulle kunnat nå det högsta på de om-
råden, där hon nu i regeln förblifvit dilettant,
om verkligen hennes anlag inneburit konstnärs-
skapets möjlighet. Samtidigt hafva män inom
öfverklassen, hvilka äfven behandlat sin andliga
produktion som en bisak — och likaledes
kunnat ägna sig åt den utan tanke på förvärf
— nått konstnärsskapet. Allra mest bevisande
är, att på de områden, där seden särskildt
anvisat kvinnan hennes verksamhet, uppfostran
och hemmets ordnande, där äro också männen
de nyskapande, de, som tagit initiativ till re-
formatoriska uppslag och geniala idéer, som
där frambragt nya metoder och nya stilar. Till
och med inom kokkonsten är det mannen, som
är uppfinnaren, och i fråga om den första barna-
vården var det en man — Rousseau — som
hos kvinnan återväckte hågen att fylla sin mest
instinktiva modersplikt !
Men, svarar man, kvinnans uppfostran och
verksamhet hafva dock hittills alltid fört hen-
nes tankar in i de gamla hjulspåren och en-
sidigt riktat hennes känsla på hemmet och
familjen. Först nu, då hon fått en mindre
trång synkrets och hon icke längre hämmas
genom ett ensidigt kvinnoideal, utan hvarje
kvinna kan utveckla sin säregna individualitet,
först nu kan man säga, att hennes skaparkraft
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
