Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 4. 24 januari 1896 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
L896 IDUN 27
och förmåga af initiativ verkligen erhåller an-
vändning. Man glömmer då, att under mer än
tusen år frikallade rundt om i Europa klostren
kvinnor från hemmets och familjens hand, och
under denna tid var det helt visst ofta just
de ypperst begåfvade, de mest personligt ut-
vecklade kvinnorna, hvilka sökte klostrets frid.
Inga fördomar hindrade dem där att ägna sig
åt vetenskap, konst och litteratur, hvilket de
äfven gjorde. Men alla stora namn från kloster-
annalerna äro dock manliga, utom diktarinnan
Roswilkas, och hela detta tidsskede frambragte
endast ett stort kvinnligt snille, vår Birgitta.
Slutligen bör man minnas att, inom som
utom klostret, har religionen varit ett för kvin-
nan som för mannen öppet område, men värl-
den har dock icke fått en enda berömd andakts-
bok af en kvinna, än mindre finner man någon
stor kvinnlig religionsstiftare — i fall man ej
mäter med teosofiens mått. Till och med i
vårt århundrade har kvinnan icke nått verklig
likställighet med mannen annat än i två fall.
Det ena är som filantrop. Det andra är som
reproducerande konstnär, medelbart skapande
ur det stoff, diktaren eller tondiktaren gifvit
henne.
Skådespelerskor, sångerskor och tonkonst-
närinnor, lika väl som kvinnliga filantroper,
kunna uppräknas jämsides med de största
manliga namn på samma områden, och båda
dessa kvinnans likställighetsförhållanden be-
kräfta hvar på sitt sätt den kvinnans väsensart,
hvilken århundradets största kvinnliga skald,
Elisabeth B. Browning, karaktäriserar, när hon
säger henne längta att »smälta som hvita pär-
lor i en annans vin». Icke ensam, utan med
sig införlifvande en annans tanke eller skapelse;
stående i förhållande till en annans personlig-
het, medkännande i de mångas lidanden — så
är det, som kvinnans eget individuella väsen
blommar. Dessa djupa behof af personliga
förhållanden och personlig hängifvenhet, för att
nå sin egen fulla personliga utveckling, är en
af kvinnonaturens djupaste egendomligheter.
Männen tillhöra ej blott etnografiskt, utan psyko-
logiskt flore raser; kvinnorna tillhöra endast
tvänne: de som kunna älska, och de, som icke
kunna det. För dessa senare gäller intet af
hvad jag här kommer att yttra.
Hos den äkta kvinnan når detta behof af
personliga förhållanden sin högsta styrka på
det område, som är högsta ändamålet med det-
samma: moderskapet genom kärleken.
De otaliga fysiska och psykiska bestämnin-
gar, som sammanhänga med moderskapet, och
hvilka omedvetet eller medvetet hvarje dag
ingripa i det kvinnliga väsendets innersta till-
varo, do äro afgörande för såväl den kvinna,
hvilken aldrig blir moder, som för den, hvil-
ken blir det. Och för denna senare absorberar
moderskapet så mycket af hennes såväl fysiska
som psykiska krafttillgångar, att hennes andliga
produktion måste blifva det sekundära, måste
komma att få mera af tillfällighetens än af
nödvändighetens skaplynne. Men det är endast
det med nödvändighet frambragta som blir oför-
gängligt. Det är med insatsen af hela sin sär-
egna produktiva kraft, af sitt hjärteblod och
sina nerver, af dagars och nätters möda och
kval, som kvinnan ger och fostrar ett nytt lif
åt mänskligheten. Det är med en lika stor
insats, mannen ger mänskligheten en ny konst-
skapelse, en ny tanke. För båda dessa arter
af födslosmärta kan icke samma varelse hafva
samma styrka.
Därför är det, som ingen kvinnas namn strå-
lar bland mänsklighetens eviga namn. Därför
är det, som inom detta århundrade — kvinnans
århundrade — ej ens tio kvinnor kunna näm-
nas, hvilka, i andlig energi och värdet af sin
produktion, äro jämförliga med de manliga
sekularsnillena inom litteraturen, konsten och
vetenskapen. Och dessa få kvinnor, hvilka
uthärda jämförelser, hafva antingen icke blifvit
mödrar, eller hafva haft de egentliga modersom-
sorgerna bakom sig, då de skapat sina yppersta
verk, eller åsidosatt dessa omsorger för att lyda
skapardriften. Men, invänder någon, erkännas
måste dock, att från och med vårt århundrade
är den kvinnliga produktionens såväl kvalitet
som kvantitet betydligt stegrad. Och däraf
följer ju, att kvinnans nya bruk af sina själs-
krafter, hennes rikare mänskliga utveckling
småningom måste komma att utjämna den ännu
rådande skillnaden mellan kvinnans och man-
nens andliga höjd? Man glömmer emellertid, att
denna kvinnans rikare utveckling kommer att
ärfvas af söner lika väl som af döttrar. Om
än framtidens kvinnosnillen — hvilket är i
hög grad troligt — bli flere och uppnå en
högre nivå, så böra framtidens manliga snillen
också erhålla en i samma grad höjd nivå. Så-
lunda kommer ingen väsentligt ändrad propor-
tion att inträda mellan de båda könens intellek-
tuella förmögenheter, lika litet som naturens
fördelning af det produktiva arbetet, inom hvil-
ket kvinnan i främsta rummet har att bära
bördan af de nya lifven, mannen af de nya
idéerna. Hoppet om kvinnans slutliga likställig-
het med mannen i andlig produktionskraft borde
— om kvinnorna vore följdriktiga — hvila på
den pessimistiska filosofiens lära om släktets
frivilliga utdöende.
Så vidt jag vet har dock den Schopenhauer-
Hartmannska pessimismen få kvinnliga anhän-
gare. Kvinnorna önska behålla kärlekens och
moderskapets lycka och dessutom blifva med
männen andligt jämbördiga. De bekräfta där-
igenom en ypperlig manlig definition af be-
greppet »kvinna»: »En varelse, som när en
man säger: två gånger två är fyra, svarar honom :
Det där tror jag inte, och huru ni än bevisar,
behåller jag min egen tanke om saken.»
Kvinnorna äro numera matematiskt och veten-
skapligt skolade. De tro på orubbliga natur-
lagar, bland andra också den, att man icke
kan bruka en stor summa af lifskraft för ett
ändamål och ändå hafva hela summan kvar för
ett annat. De inse således, att atletens muskler
tagas från hans hjärna, vetenskapsmannens
hjärna från hans muskler; att affärsmannens
duglighet vinnes på bekostnad af hans kontem-
plativa djup; och att skaldens fantasi måste
göra honom mindre vaken för hvardagsnyttor.
Bien med afseende å sig själfva behålla kvinnorna
undertron och vänta att naturen, för en gångs
skull, ej skall taga med ena handen hvad den
ger med den andra.
På denna vidskepelse grundar sig kvinnans
djärfhet i missbruket af sina säregna krafter.
Bien en omhuldad vidskepelse visar sig, förr
eller senare, ödesdiger. »Ve den, som intalar
sig, att dess väsens nödvändighet är tillfällighet»,
lyder ett djupt diktarord. Det är endast genom
att göra själfva sitt väsens nödvändighet till ut-
gångspunkt för sin sträfvan efter frigörelse, som
en personlighet verkligen blir fri, ej blott från
något, utan äfven till något. Genom att intala
sig att deras allmänt kvinnliga väsens natur-
nödvändighet är tillfällighet, hafva kvinnorna
kunnat uppställa sitt abstrakta jämlikhetsideal
mellan könen på grund af den rent mänskliga
väsensgemenskapen. Under sin ifver för en
framtida jämlikhet hafva kvinnorna brukat ar-
gument ur evolutions-läran. Men denna visar
ju urartnings- lika väl som utvecklingsprocesser.
Och under det kvinnorna alltjämt hoppas, att
deras intelligens skall visa sig perfektibel, hafva
de glömt möjligheten, att andra af deras för-
mögenheter kunna försvagas.
Man har redan en del vittnesbörd från de
land, där kvinnosaken hunnit längst, att kvin-
norna allt mindre mäkta moderskapet och, till
följd däraf, allt mindre önska det. Och öfver-
allt kan man få höra yttranden, där celibatet
framställes som det för kvinnan värdigaste, ja,
det anses som en rest af lägre instinkter, när
en kvinna icke väljer sin utveckling som in-
telligensvarelse hellre än som könsvarelse, ifall
ieke bägge delarna kunna förenas. Det är
känslan af den i naturen grundade svårförson-
liga dualismen i kvinnans varelse, som i vår
tid kommit kvinnor att så ifrigt skildra och
studera snillrika kvinnors lefnadsöden. Som-
liga hoppas finna kvinnogeniet segra öfver kär-
leken; andra att finna det i full harmoni med
denna; andra åter att få se hjärtat häfda sin
rätt på bekostnad af produktionen. Alla hop-
pas kunna ställa kvinnofrågans horoskop efter
dessa få kvinnliga stjärnor. Läsa vi emeller-
tid stjärnorna rätt, skola vi iakttaga, att för
den ovanliga som för den vanliga kvinnan kräf-
ver den offentliga verksamheten inoni affärs-
lifvet, statstjänsten, vetenskapen, konsten oeh
litteraturen oupphörliga offer. Tusen ömhets-
impulser måste af dem undertryckas; tusen pei>
sonliga omsorger om de sinas lycka måste de
uppgifva. En sådan kvinna nödgas förhärda
sitt hjärta för dagliga vädjanden till detsamma;
dagligen rycka sig ur små fasthållande barna-
händer eller ur det hem, där hon som dotter
eller hustru har kära plikter att fylla. Ännu
gör flertalet kvinnor, äfven de snillrika, allt
detta med saknad. Bien låt kvinnans offent-
liga arbete allt jämt ökas och pågå fem, sex
generationer, och — kvinnorna skola visa sig
själsligt modifierade. Deras instinkt om att
2 + 2=4 skall då vara manligt klar och fast.
Men kulturens och lyckans summa blir då en-
dast en addition af samma slags värden, icke
en organisk produkt af olika väsenarters för-
ening och harmoni.
(Efter denna inledningberördeföreläsarinnande
kvinnliga arbetsområdena, men endast i förbigå-
ende, då hon ägnade detta ämne en särskild ut-
redning i det föredrag om »naturenliga arbetsom-
råden för kvinnan», som afhölls inom »Föreningen
för befrämjande af ett naturenligt lefnadssätt» den
23 dennes. Hon öfvergick därefter till en analys
af mannens och kvinnans olika sätt att arbeta och
de villkor, kvinnan måste uppfylla, för att nå
samma resultat som mannen, samt framhöll där-
under flere af de väsensolikheter, som känne
teckna man och kvinna. Sedan hon betecknat
det erotiska och moderliga området som det,
där kvinnan äger sin geniala öfverlägsenhet, fram-
höll hon önskvärdheten af att den andligt ska-
pande kvinnan skall sätta in hela sin personlig-
het i sitt verk, och, om hon ej har mod till
detta, hellre omsätta sin andliga begåfning i sym-
patiskt förstående än i produktion.
Till konsten liksom till många andra arbetsom-
råden, där hennes kvinnliga egendomlighet ej får
ett uttryck, drifves kvinnan genom brödnöden.
Nu öfvergick föreläsarinnan till den sociala
frågan, i hvilken kvinnofrågan utmynnar; fram-
höll huru kvinnan missbrukar sin kraft genom
att ej bruka den på den sociala frågans, upp-
fostrans och fredsfrågans områden, och betonade
att just för sådana sträfvanden var det mänsklig
heten behöfde kvinnans egendomliga väsen, fram-
för allt hennes moderlighetskänsla, Det synner-
ligen intressanta föredraget, af hvilket endast en
liten del här ofvan meddelats, utkommer inom
kort i tryck.)
–––- ❖––––––– —-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
