Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 5. 31 januari 1896 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1896
IDUN
Mången har koketterat mer i sorgdräkten än i galadräkten, och en gyllene krona
förleder ej starkare till högmod än törnekronan.
A. Torneros.
stora röster, ej sä mycket framstående, men
vi böra dock tillägga, att fru Rundberg under
senare år sökt att utveckla röstens fägring
ocli uppmjuka densamma, livilket också ej illa
lyckats tack vare det ihärdiga arbete och den
hänsyn och aktning för sin konst, som alltid
utmärkt henne. Yi erinra i detta afseendo om
fru R:s sätt att tolka Fides’cavatina i Profe-
ten »O, min son,» där både rösten och före-
draget klingade varma och gripande.
Röstens styrka och dramatiska bärkraft har
så mycket bättre tillfälle att göra sig gällande,
som sångerskan ej har så stor hjälp af sin
yttre apparition. Naturen, som ej sällan har
sina nycker, har nämligen icke gifvit sånger-
skan någon efter den stora rösten lämpad res-
lig gestalt, hvilken i uppgifter, sådana som de
ofvan nämnda, onekligen skulle vara af stor
fördel. Nu blir det rösten och föredraget, som
i främsta rummet få verka äfve i i dramatiskt
afseende.
Alma Adèle Almati-Rundberg — så lyder
hennes fullständiga namn — har ännu fram-
tiden för sig och — vi våga tro det en
vacker framtid, sådan som hennes röstbegåf-
ning, intresse för sin konst och arbetsamhet
förtjäna. Hon är ännu blott 33 ar gammal,
född i Newyork 1862, af tyska föräldrar, och
adopterades tidigt, sedan hennes föräldrar gått
bort, af direktören för svenska telegrambyrån,
A. H. E. Fieh, och hans maka, med hvilka hon
redan 1868 flyttade till Stockholm. Här började,
sedan skolstudierna slutat, hennes sångstudier,
afsedda att utbilda rösten och tillfredsställa den
unga damens okufliga sträfvan efter scenisk verk
samhet. Dessa studier skedde vid konserva-
toriet under ledning af professor Günther och
sedermera för Isidor Dannström, hvarjämte
fröken Fich (såsom hon då efter sin fosterfar
kallades) studerade plastik för fröken Signe
Hebbe. Direktör Fichs resor och ofta lång-
variga besök i utlandet torde hos hans foster
dotter ha framkallat tanken på att söka ytter-
ligare förkofra sin konst i utlandet, och sedan
hon en tid studerat för den svensk-danska
sångerskan Leoca die Gerlach (född Rergnehr),
finna vi henne i Paris, studerande för fru
Marchesi. Här tillbragte hon med sina foster
föräldrar tre år. Nu ansåg hon sina studier,
om icke afslutade, så åtminstone tillräckliga
för ett offentligt uppträdande, och våren 1885
mottog hon engagement vid Karlsteatern i Wien,
dit hon under tiden begifvit sig. Då detta
teaterföretag ej kunde sammanhållas, mottog
fröken Almati, hvilket namn hon antagit såsom
sitt konsnärsnamn, anställning vid operan i
Buda-Pest, där hon med mycken framgång de-
buterade såsom Azucena i »Trubaduren».
Så småningom började hon dock draga sig
mot norden, där hon sedermera skulle finna
en mera stadigvarande verksamhet. Redan i
Berlin anknöt hon förbindelse med den sven-
ska hufvudstaden genom att sjunga på en kon-
sert till förmån för de vid Kristina Nilsson-
olyckan skadade och skördade mycket erkän-
nande från publik och kritik. På nyåret 1886
sjöng fröken A. Carmen och Ortrud i Köpen-
hamn, Hamburg och Altona. Såsom Carmen
gjorde hon lycka särskildt i Hamburg.
Den 19 mars 1886 debuterade fröken A. på
k. operan i Stockholm såsom Carmen och var
sedan engagerad i två år. Därefter besökte
hon Italien, dels för studier, dels för uppträ-
dande på flere teatrar såsom i Alessandria m.
fl. städer. År 1890 återkom hon till Stockholm,
där hon nu sjöng två partier, som hon sedan
ofta återgifvit, nämligen Amneris i »Aida»
och Leonora i Donizettis opera med samma
namn. Efter ett framgångsrikt gästspel å ope-
ran i Buda-Pest 1891 återkom hon till Stock-
holm och har sedan utan afbrött tillhört k.
operan därstädes. Af uppgifter, som hon se-
dan dess utfört, höra utom de förut nämnda
till hennes bästa: Selika i »Afrikanskan»,
Bergadrottningen i »Den Bergtagna» samt af
uppgifter i en lättare genre Lisa i »Per Svina-
herde», Lola i »På Sicilien» samt Nancy i
Martha».
Men af alla dessa uppgifter står Brynhilda
i »Valkyrian» högst; den är den största, vik-
tigaste och svåraste. Sant är nog att fru
Rundbergs återgifvande af detta parti ej gatt
alldeles fritt från anmärkningar och att exem-
pelvis hennes Fides är jämnare, bättre och
mera konstnärlig, men å andra sidan är hen-
nes Brynhilda äfven med en och annan ofull-
komlighet i det stora hela ett så öfverraskande
godt, så väl genomtänkt, omsorgsfullt utarbe-
tadt och pietetfullt utfördt arbete att det med
fullt skäl, icke minst på grund af uppgiftens
oerhörda svårighet, tillvunnit sig icke ringa
erkännande och med rätta kan anses såsom
ett stort och lofvande steg framåt i sånger-
skans utveckling.
Försommaren 1895 ingick fröken Almati äk-
tenskap med k. operans regissör Axel Rund-
berg. H. V.
Svindlarens dotter.
Wjflppå auktionen, då bo’t blef skingradt,
Det fina bo’t med sin fula klick,
■W5 Och stort som smått blefbeseelt ochfingradt
Utaf en folksvärm, som kom och gick,
Då såg jag svindlarens unga dotter,
Hon, som fått prüfva, hur ödets lotter
Förrädiskt växla, hur lyckans Mot
Blott år en kastboll för vindlått fot.
Hon dömdes redlös i allas tanka,
Men lyfte själfmant sin hjässa opp :
■tJag år en människa, ej en ranka,
Ett bräckligt kåril, en drifhusknopp,»
Hon sade modigt, den käcka flicka;
iSom ödet bjuder, man måste dricka.
Jag njutit rågans behag, nu må
Jag draggens bitterhet smaka på!-»
Hood gör, om bägarn år nialörtsbräddad,
Blott man lean lyfta don spegelklar,
Om stigen sköfias, blott hedern räddad
Och oåtkomlig man äger kvar.
Men ack, att veta, af blygsel slagen,
Att den och den måste bli bedragen,
Att skonlös anklagan förestår,
Det är som sälta i öppet sår.
Hon vill ej döma de Isära döda,
Men bittert är att på vårdens sten
Graveringsraderna gyllne glöda
Med ord om heder och vandel ren.
O, hvilken vånda, o, hvilken nesa!
Hvad tänka alla som gå och låsa?
Begrafningsståten hon minns med kval,
Dess rika kransar, dess granna tal.
Hon var ju myndig, hon kunde handla
I egen sak utan minsta råd:
I reda pengar hon vill fårvandla
Plvart ädelt smycke, hvar praktfull vad,
O, hvilka spetsar och lena tyger,
Ur månget veck nog en sedel smyger.
O, hvilket pälsverk, ur sobelhar °
En summa skaka man nog förmår.
AU lyx, som smyckade jungfruburen,
Den täcka möbeln i gidd och hmtt,
Hears minsta snirkel var konstfullt skuren,
Den mjuka mattan af sällsynt snitt,
Allt, ciltt må offras med redbart sinne.
Hon vill ej äga ett grannlåtsminne.
Nej, hur hon dåraktigt hulpit till
Att öka skulden — hon visa vill.
Att blifva fostrad för öfverflödet
Och se’n stå blottad i lifvets kamp,
Det år att gäckas af själfva ödet,
Att vänta palmer och finna svamp.
Men knappast någon jag sett, som mera
Än hon haft styrka att resignera.
Dock — en gång såg jag,° hur skiftning blek
Flög öfver hyn likt en månskenslek.
Det var, då blickarne sorgset gledo
Emot en fris, dår i brokig rad
Om skönhetspriset små skatter stredo,
En näpen samling i växling glad:
Mattgyllne skålar af alfer burna,
En smäcker, finsnidad elfenurna,
Ett gammalt kors, en modern flacon,
Två rika lyxaskar för bonbons.
Dår fanns i marmor med höjda pilen
En liten skålmaktig amorin,
Ett herdepar i den gamla stilen
Af kostbart mångf&rgadt sprödt porslin.
Han hade spetskråsfch bandprydd fläta
Och gossefägring på kinder släta.
Hon hade snibblif och schäferhatt
Och blomstervippa, som lyste gladt.
Vid herdeparet de sågos dröja,
Den ungas ögon, en flyktig stund.
Tills blicken sveptes i tåreslöja
Och bort hon vände med pressad mund.
Ack, hur man rödjer, och hur man sopar,
Och hur man gallrar, och hur man slopar.
I ungdomssinnet där finns en vrå
För lek och glitter och rococo.
Arkadiedrömmen om lifvets lycka
Hon sade kanske ett tyst farväl.
Det var ju tid att på allvar rycka
Hvar rosig villa ur vaken själ.
Här dugde icke att gå och svärma
Och herdedikternas kvinnor härma,
Som binda kransar och smeka lam
Och genom lifvet ledsagas fram.
Anna Knutson.
Kvinnliga örtagårdsmästare.
få esomoftast händer, att till Idun in-
gå förfrågningar med begäran om
upplysning rörande ett af de verksamhets-
fält för kvinnor, hvilka i vårt land hittills
blifvit mindre påaktade, nämligen trädgårds-
skötsel, hafva vi trott oss göra tidningens
läsarinnor en tjänst genom att nedan med-
dela några notiser angående den enda kvinn-
liga trädgårdsskola, som Sverige har att
uppvisa, nämligen Norrviken.
Några anmärkningar torde dock böra förut-
skickas, angående frågans ställning inom
närgränsande land.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
