Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 6. 7 februari 1896 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IDUN 18%
42
Låt bönen vara nyckeln om morgonen och låset om aftonen.
M. Henry.
narc oeli reda sig’ på egen hand. Att möjlig-
göra något sådant är just labiologiens uppgift,
och förunderligt långt har den kunnat nå.
Aldrig har den emellertid förmått utplåna den
regeln, att två sinnen arbeta bättre än ett, ej
helleï kunnat omintetgöra den sanningen, att
för uppfattningen af ett samtal hörseln är
själfva hufvudsinnet, hvadan det naturligtvis
blir mycket svårt för ögat att ensamt utföra
hvad det förut gjort med örats hjälp. Man
får därför icke begära, att en stendöf person
med labiologiens hjälp skall komma lika långt,
som om han hade sin hörsel i behåll. Det
är i sanning storartadt, att han med liten an-
strängning kan föra ett samtal och förstå sin
omgifning. Välsignelsen häraf fattar bäst den,
som själf bevittnat eller närmare tänkt öfver
döfhetens olycka.
Fröken Ida Nachman är född Stockholms-
barn och hade den olyckan att själf i unga
år drabbas af döfhet. För att minska olägen-
heterna häraf reste hon till Kristiania och ge-
nomgick en kurs vid .Balekens döistuminstitut,
då utan tanke på att blifva lärarinna i labio-
logi. Sedermera har hon emellertid närmare
studerat denna metod för döfve att uppfatta
ett samtal och nu sedan tjugu år tillbaka däri
meddelat undervisning. I främsta rummet
måste ju denna undervisning bestå i praktiska
talöfningar, och man kan lätt tänka sig, att
dessa blifva ett ganska ansträngande arbete.
Det kännes mycket egendomligt att samtala
med en döf, som vunnit någon färdighet i la-
biologiens konst. Man är ju annars så van
att i samtal med mera eller mindre döfva
nödgas skrika, men här gör man snarare en
tjänst genom att tala mycket lågt, helt natur-
ligt, ty ju mera talet sänkes till hviskning,
dess mera måste läpparne medverka vid de
olika ljudens frambringande. I öfrigt säger
det sig själft att färdighet i labiologiens konst
endast vinnes efter tålamodspröfvande och ut-
hålligt arbete, att den är mycket beroende af
vederbörande persons uppfattningsförmåga i all-
mänhet och att den lättare utöfvas gent emot
bekanta ur omgifningen än mot främmande.
Dock hafva vi hört en af fröken Nachmans
kvinnliga elever, en stendöf person, hvars fär-
dighet i labiologi var mycket stor, försäkra,
att hon ofta på gatan mött alldeles främmande
personer, som framställt allehanda frågor och
fått dem besvarade, utan att de sannolikt
märkt, att de samtalat med en döf. Och ändå
hade den kurs, som nämnda elev genomgått,
icke varit synnerligen lång. I öfrigt har frö-
ken Nachman själf berättat, att åtskilliga ele-
ver icke kunnat uppnå synnerligen stora re-
sultat, medan hon däremot från många andra
äger särdeles vackra och tacksamma intyg om
det gagn, de ansett sig äga af hennes under-
visning.
Det är en ganska talrik samling elever, frö-
ken Nachman under årens lopp undervisat.
Själf räknar hon som största vinst af sitt ar-
bete, att hon derunder vunnit många vänner
och vänner för lifvet. Dem skall det sä-
kert glädja att här återfinna hennes bild, och
låt oss hoppas, att våra läsarinnor i öfrigt ej
alltför mycket tröttats vid dessa korta erinrin-
gar om labiologiens konst.
G. -n.
Aftonvandring.
MÊferr Peder och hans ädla vif
beträdde slottets trappa,
han sjöng en strof om död och lif
och axlade sin kappa,
utur hans händer runno korn
åt slottets hundra dufvor,
som störtade från tak och torn
likt skummet från ett dryckeshorn
och täckte vallens tufoor.
På parkens ädelröda dräkt
septembersolen glödde,
och lönn och lind vid hvarje fläkt
ett bladregn lydigt strödde.
På gräsets sirligt skurna fäll
stod blomstrens döda klunga;
dess griftsång ljöd från byns kapell,
Som ringde in septembers kväll
med mollståmd koppartunga.
De gingo fram på fuktig sand,
herr Peder och hans maka,
med blick i blick och hand i hand,
men tanken drog tillbaka
till aldrig glömda vandringsår,
då blodet sjöd och brändes
och foten gick på villospår
i äfventyrens dunkla snår,
dår syn och sans förvändes.
Då sjöng i parken mången natt
herr Peder till sin luta
och fick till lön en kyss, ett skratt
och så ett famntag njuta.
Då förde ock ur spiltan han
sin ungdoms vilda skimmel,
hvars betsel klingade och brann,
når Peder red till storms och vann
med vapenmakt sin himmel.
»Kom, älskade, och bida här,
dår floden sakta strömmar!
Vår skumma våg mot djupet bår
till livila utan drömmar.
Nu låt oss minnas rosors prakt,
förrn dagen helt förflutit,
och låt oss minnas kärleks makt
och allt, head lifvet bäst oss bragt
de timmar, som vi njutit!»
»Se kvällens starka purpurbloss
i slottets rutor brinna.
O, må dess flammor kyssa oss,
förrn de i moln försvinna!
När mörkret sen på ljuset rår,
fullbordas våra öden:
då sitta vi med med grånadt hår
och vänta utan suck och tår
på vintergästen Döden . . . »
Ernst Högman.
V
Noli me tangere.V
^ Jå jag ännu var barn, gjorde jag för
första gången bekantskap mecl den
blomma, som i södern bär detta betecknan-
de namn. Jag erinrar mig ännu, med hvil-
ket intresse jag iakttog, huru de känsliga
blombladen vid minsta beröring af mitt bar-
nafinger krympte samman inom de styf-
va hjärtbladen. Det var för lustigt! Gång
på gång måste experimentet upprepas, utan
tanke på att blomman måhända -verkligen
erfor ett fysiskt lidande af det som för mig
var lek.
Senare i lifvet har det mången gång
fallit mig in, hur ofta man bland männi-
skorna påträffar med sensitivan besläktade
naturer, hvilka man kanske omedvetet, men
omildt, vidrör.
Jag kände en gång en ung flicka, kände
henne ganska nära, då hon under en följd
af år var min elev. Det fanns i hennes
unga, af de rikaste anlag fyllda själ intet,
som icke var älskligt. Endast ett förebråd-
de jag henne stundtals, hon var alltför
känslig. Samtidigt tröstade jag mig dock
med, att det skulle gå öfver med åren.
En tid gledo vi sida vid sida utför lifvets
flod, så kom ett strömdrag och förde mig
bort i motsatt riktning. Men då vi skildes,
tänkte jag med stilla glädje: hon, om nå-
gon, äger inom sig alla betingelser för att
bli lycklig här på jorden.
Åren gingo. Utan att förlora henne all-
deles ur sikte, hörde jag henne ständigt
berömmas af vänner och bekanta. Sa kom
en dag, då jag fick återse henne. Var det
verkligen hon, denna mognade kvinna med
de lugna, ogenomträngliga anletsdragen?
Af allt hvad jag hört om henne, hade jag
föreställt mig henne begåfvad med denna
hemliga tjusningsförmåga, som endast är
några få dödlige beskärd, och genom hvil-
ken de draga alla till sig. Då hon märkte,
att jag forskande betraktade henne, kom
det ett skyggt, nästan afbedjande uttryck i
ögonen, och hon log, för att försöka dölja
den skugga af smärtsam bitterhet, som låg
lägrad kring munnen.
Det var först sedan vi kommit på tu man
hand, som jag fann henne åter. Det kom
glans i blicken, och något af den forna
glädtigheten lyste upp hennes ansikte, da
vi upplifvade våra gemensamma minnen.
Så småningom gjorde jag den iakttagelsen,
att hon alltid gentemot mig och sina vän-
ner var helt sig själf. Det fanns ännu allt-
jämt kvar hos henne samma öppna väsen,
samma varma hjärtelag som fordom, men
det låg ej mera på ytan. Man måste ga
djupt, mycket djupt, för att finna det. Jag
grubblade på, hvarför hon blott i hemmet,
sitt eget goda hem, skulle visa sig så litet
till sin fördel. Då rann »noli me tangere»
mig i hågen, och det vardt mig klart.
Skälet måste vara, att hon där icke fann
den erforderliga värmen. Det som var henne
dyrbarast, och som i en annan omgifning
så härligt sprang fram i dagen för kärlek
m
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
