Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 6. 7 februari 1896
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
189B IDUN 43
och förstående, hennes innersta, finaste
blomblad, hade här så ofta krympt sig skälf-
vande samman för hårdhändt, om än ej så
illa menad beröring, att de nu till slut dra-
git sig alldeles in bakom den skyddande,
stela ytan. Hvad detta hade kostat henne
af nästan fysiskt lidande för hennes ömtå-
ligt känsliga sinne, lät sig snarare anas än
tänkas.
*
* *
Har ni icke ofta stött på dylika slutna,
inåtvända, nästan skygga naturer? Jag vet
mig hafva mött mer än en på min väg.
»Noli me tangere —kom mig icke för nära»,
har hela deras uppträdande sagt, tydligare
än ord. Jag låter mig emellertid icke af-
skräckas af ett aldrig så frånstötande yttre,
ty jag har funnit ett godt sätt att behandla
dem på. Det är helt enkelt att en stund
ihärdigt utsätta dem för hjärtats solvärme
och verklig sympati. Det har ännu aldrig
händt, att de icke tinat upp, till och med
de värsta tvärviggar och brumbasar. De
hafva då så plötsligt vändt en annan sida
till, att jag ordentligt häpnat öfver all den
förborgade älsklighet, som då kom i dagen.
Det var som att samtala med tvänne vidt
skilda personer.
Det finns i vår värld ett vidsträckt fält
för användandet af mitt system. Det är
befunnet godt. Försök det! St.
–––- *––––-
Blomstergåfvor.
B
åfvor gifvas af mångahanda slag, men en-
dast ett af dem har ännu blifvit föremål
för offentlig kritik och ibland till och
med blifvit fördömdt. „fven i »Idun» liar nu
bruket att skänka vänner och bekanta af,skurna
blommor blifvit föremål för en artikel, och utan
att därför vilja inlåta mig i någon polemik,
tror jag det är skäl att se deuna sak från flere
sidor.
Ett gammalt ordspråk säger: »Skänkt liäst
skall du ej skåda i mun!» I)et vill säga: Emot-
tag hvarje vänlig gåfva med tacksamhet, utan
att vare sig granska dess penningevärde eller
gifvarens afsikt med sin gåfva.
Tröste oss arma människobarn, om vi toge oss
för att analysera de känslor, som utgöra drifkraf-
ten för alla de synbara tecken på artighet, vän-
skap eller välvilja, som nästan bevisar oss —
och vice versa!
Tänk om vi fordrade ojäfaktiga bevis på —
och andra kräfde detsamma af oss, att hvarje
julkort, nyårshälsning och skrifven eller tryckt
gratulation endast föranleddes af varmare käns-
lor och rent oegennyttigt intresse för våra värda
personer! Om vi skulle ge oss till att granska
motiven, som ligga till grund för julklappar,
födelse- och hedersgåfvor, och tillbakavisa alla
dylika, som vi misstänkte för att vara tillkomna
genom en blott och bar scliablonmessig höflig-
het!
Eller om vi skulle sända tillbaka sådana gåf-
vor, som vi ansåge för allt för dyrbara för gif-
varnes tillgångar!
Eller om vi skulle analysera de motiv, som
föranleda fru X. och Y. att bjuda oss på kaffe-
rep, och hålla undersökning rörande värmegra-
den af de känslor, som dikterat en middagsin-
bjudning hos herrskapet Z, eller en supé hos
herrskapet Å-! Undrar just hur det mänskliga
umgänges- och samhällslifvet då komme att ge-
stalta sig!
Endast en genombiten egoist, eller en af få-
fänga genompyrd människa, fordrar mera af nä-
stan, än hon själf förmår att gifva; därför anta-
ga vi ju i allmänhet, att hvarje slags gåfva —
i hvilken form den än gifves — åtföljes af en
vänlig önskan att göra oss en glädje. Hvarför
skulle skulle vi då icke äfven kunna emottaga
några afskurna blommor, utan att närmare be-
höfva granska gifvarnes känslor för oss?
Och så har saken en rent ekonomisk sida, som
ej får glömmas, då man talar om blomstergåf-
vor.
Om man lyckades slå ihjäl seden att uppvakta
med blommor, hur ginge det då med vår blom-
sterkultur och trädgårdsskötsel i det hela?
Huru många af landets arbetare, män och
kvinnor, hafva icke erhållit arbete genom till-
komsten af denna så ofta klandrade sed? Våra
trädgårdsmästare skulle nödgas afskeda en stor
mängd arbetare, ifall de ej längre kunde sälja
afskurna blommor i större partier, och den upp-
lifvande synen af städernas doftande, färgskim-
rande blomsterbodar skulle ej längre fröjda ögat
under våra långa, vanligen färglösa vintrar!
Bland de nya vägar, som unga kvinnor nu slå
in på för att vinna ekonomiskt oberoende, är
ju äfven trädgårdsskötseln. Skulle ej denna för-
lora mycket af sin dragningskraft och mycket
af utsikt till vinning, ifall blomsterodlingen må-
ste slopas? Grönsaksodling är en välsignad sak,
men vi människor lefva icke blott af grönsaker
— icke ens vegetarianerna — blommor äro en
lifsförnöderihet för många och borde blifva det
för ännu flere, ty en vaknande kärlek till dessa
naturens väna barn utöfvar ett mäktigt inflytan-
de på det sedliga lifvet. Den mildrar råheten
och väcker hågen för ädlare ting än de rent ma-
teriela. Och skall denna kärlek kunna näras och
tillfredsställas, måste blommorna kunna säljas
billigt, synnerligast i de stora städerna, där be-
folkningen har långt ut till skog och mark, så
att icke ens under vår och sommar de vildt väx-
ande blommorna äro lätt tillgängliga utom på sa-
lutorgen.
Dessutom, ju strängare fridlysningen för skog
och fält i våra dagar tillämpas, dess svårare blir
det för dem, som ej äga egen torfva, att plocka
sig en handfull vilda blommor.
Är det därför ej rent af en fosterländsk gärning
att skänka vänner afskurna blommor och att
uppvakta bekanta med dylika gåfvor?
Men de flesta af dessa blommor, som under
vintern äro till salu, komma från utlandet, och
dit gå då våra penningar, invänder man vanli-
gen.
Låt så vara, att detta till en del sker ännu,
men äfven vid detta slags handelsaffärer förtjä-
nar en del af våra städers invånare sin ut-
komst, och ju mera allmänt seden att köpa blom-
mor utbreder sig, dess mera sporrar det våra
egna trädgårdsmästare att öfvervinna de svårig-
heter, som de ha att bekämpa till följd af vårt
klimat. Redan under det senaste årtiondet ha
vi sett prof på livad våra blomsterodlare kunna
bjuda oss äfven under vintrarne.
Nå, blommor uppträdda på ståltråd då; är det
också en förädlande syn, frågas?
Nej, men det är ett nödvändigt ondt, en rent
ekonomisk sida af saken, som uppstår genom en
— alltför ringa afsättning.
Ännu måste blomsterhandlarne spara starkt;
de ha ej råd att kasta bort en stjälklös rosen-
knopp, de kunna i en bukett eller krans ej an-
vända t. ex. ett helt knippe aurikler eller primu-
lor; blommorna måste särskiljas, och då nödgas
man tillgripa ståltråden. Eå vi bara en lifligare
blomsterhandel i gång, så försvinner nog stål-
tråden från våra blomstergåfvor.
Alla blommor vissna ju, och ingenstädes kräf-
ver vare sig vänskap eller höfiighet att bevara
de döda. Det är nog att vara tacksam för, om
en blomstergåfva fröjdat sinnet en dag eller så.
Det är långt ifrån händelsen med alla andra
gåfvor.
Skulle man af en eller annan anledning blifva
hedrad med en så rik gärd, att man af utrym-
mes- eller hälsoskäl måste säga: »För mycket
blommor!» så finnas alltid sjuklingar eller glöm-
da åldringar att dela med af sitt öfverflöd, och
ingen af våra vänner, ännu mindre de, som blott
uppvakta med blomstergåfvor, skola misstycka
ett så vackert bruk af dessa.
Och skulle ändå någon envis tanke vilja haka
sig fast vid gifvare, som sträckt sig öfver sina
tillgångar, så kunna vi likväl med godt samvete
glädja oss öfver vår »blomsterlyx», såsom ut-
görande en länk af hela den stora kedja, som
kallas arbete. Yi lära oss då äfven inse, att od-
landet af denna »lyx» gifver bröd åt många
munnar, som kanske eljes skulle nödgas bedja
samhället om lifvets nödtorft.
Det gamla —- mest vanliga — angreppet på vår
blomsterhandel riktas mot grafkransarne, och
med hvad skäl?
Onödigt, onyttigt slöseri af rika och fattiga —
grymt att mylla ned blommor. Den döde har
ingen glädje af blomsterprakten — heter det.
Om den rike slösar med grafkransar, kommer
det våra arbetare och blomsterhandlare till godo,
om den fattige lägger en krans på en väns graf,
blir det hans ensak, ifall han får köpa den ge-
nom någon försakelse. Och det må vara en oaf-
gjord fråga, huruvida någon har rättighet, mo-
ralisk rättighet nämligen, att dekretera: »Inga
kransar eller blommor på min likkista eller graf!»
Det är ju både möjligt och troligt, att den, som
så bjuder, beröfvar sina efter’1efvande kära en
lindring och tröst i sorgen, som han helt enkelt
för sin del ej mäktat i lefvande lifvet uppfatta
eller uppskatta.
Att dölja det förgängliga mänskliga stoftet med
blommor, dessa naturens ännu mera förgängliga
barn, tyckes för de flesta af oss vara ett lika
stort behof som att plantera blommor på. graf-
kullen, och det fåtal, för hvilket det är motbju-
dande, tvingas ju ej till att lägga blommor, vare
sig i kistan eller på densamma, när den sänkes
ned i jordens mull.
Om man skulle önska någon förändring i
de rådande sederna att pryda våra döda samt
vid likbegängelser, så skulle möjligen de nu
brukliga likdräkterna samt de många, stun-
dom kanske tomma, vagnarne i liktåget kunna
fresta åskådaren. Men både de, som handla med
likklädslar och göra dyrbara likkistor, skola lef
va, så ock hyrkuskarne.
Mången människas meningar och tycken blifva
förändrade, när lifvet griper tag i dem och upp-
manar att omsätta teorierna i handling.
Undertecknad har känt personer, som ifrat
starkt emot grafkransar och all slags ståt vid
likbegängelser samt till och med gått så långt,
att de sade sig tycka det vore mer än nog, om
liket lades i en ohyflad och färglös kista samt
utan alla ceremonier antingen nedgräfdes eller
ock uppbrändes. Kom så döden och ryckte bort
någon af deras närmaste. Ja, då voro alla dessa
teorier rent som bortblåsta, och de aflidna smyc-
kades på öfligt vis. Det har likaledes inträffat,
att en person, som offentligen tagit till ordet
mot både grafkransar och storståtliga begrafnin-
gar, själf under flygande fanor, vajande standar
och klingande musik fördes till sin graf i en
kista, dold under kransar och med ytterligare en
vagn fylld af dylika i liktåget.
Helt visst utgjorde denna blomstergärd en
droppe glädje i den efterlefvande familjens sor-
gekalk, och icke föll det någon af de sörjande
in att spörja, om dessa blomstergåfvor voro, från
alla håll, ett uttryck for uppriktigt deltagande för
de efterlefvande eller af ren personlig vänskap
för den bortgångne, som — ej undanbedt sig en
dylik ståt, när han kände döden nalkas.
Öfver tankar, känslor och afsikter kan blott en
döma; vi kortsynta jordens barn göra bäst mot
oss själfva, om vi antaga, att hvarje oss bevisad
vänlighet är utsprungen af ett vänligt sinne, och
så med uppriktig tacksamhet emottaga hvarje
artig uppmärksamhet, icke minst om den har
form af en blomsterbukett, äfven om däri skulle
finnas några bitar ståltråd.
Ave.
–––- *–––-
Eget förvärf.
Skiss för Idun af Torkel Berg.
»KUjjlär fäxte oti Hildings gard
Tva plantor piîder fâstrarns fard.
Aj nårrden — »
»Nej, nej, nej, för all del, ingeniör Kum-
mel, det där är alldeles pä tok!»
»Tok — was ist das?»
»Tok? Jo, det är . . . det är —. Det är
för resten alldeles detsamma. »
»Detsannner — was ist denn das?»
»Nej men, söta goa rara, lugna sig litet!»
utbrast Kerstin Yggberg halft gråtfärdig.
»Yi komma ju ingen vart på det här sät-
tet. »
»Här sättet? Förstår igge. Wie heisst
,här sätter’ på tisk?»
»Du milde!» mumlade Kerstin, under
det små fina svettpärlor trängde sig fram
i hennes krusiga hårfäste, »jag tror, att
jag tagit mig vatten öfver hufvudet ! Al-
drig kunde jag tänka, att det skulle vara
så svårt att undervisa i svenska. De där
nedriga förklaringarna! — Yänten Sie ein
wenig, vänten Sie!» skrek hon utom sig,
då hon såg, att hennes elev ånyo öppnade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:37:37 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1896/0047.html
