Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 7. 14 februari 1896 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1896
50
IDUN
Likna blomman: fröjd åt andra gif,
Fast din egen lifvet från dig tog;
Likna drifvan, som gaf blomman Iif,
När för sommarsolen själf hon dog.
J. Lamm.
lågt stenhus ät Grefgatan, med utsikt öfver
den gräsbeväxta plan, som längre fram myn-
nade ut i den af ruckel och fallfärdiga plank
omgifna Gumshornsgränd.
Den stora tomt, som sålunda begränsades
af Grefgatan, Tullgatan, Artillerigatan och den
nuvarande Kommendörsgatan,varBlanches Malm-
g:°ird.
Hela den nedre delen af Malmgårdens om-
råde utgjordes af land, där kålrötter och po-
tatis frodades och där drifhusbänkarne vände
sin svarta mylla mot söder. Gick man Skep-
paregatan fram, så läste man upp grinden,
passerade den lilla trädgårdsmästarebyggningen
och vandrade mellan rader af krusbärsbuskar
stora alléen upp. Midt i backen, som ledde
till öfre Malmgården, böjde sig tvännc lindar
öfver vägen och mellan dessa sträckte sig en
stor veranda, där gästerna ofta vistades.
Hela den öfre Malmgården var genom täta
buskar och träd skild från den nedre. Här
doftade rosorna, rabatterna voro uppfyllda af
tulpaner och reseda, nedanför själfva villan
glödde stockrosorna och i träden gulnade de
präktigaste plommon. Ett par ladugårdar bred-
vid erinrade om en redan då försvunnen tid,
då på Malmgården fördes fullständigt landtlif.
Själfva villan bestod af tvänne våningar:
den nedre hvardagsvåningen och en trappa upp
festvåningen.
Trädde man öfver verandan och in i den
tämligen rymliga förstugan, så hade man på
vänster hand ett stort fyrkantigt rum, som un-
der de senare åren användes till författarens
skrifrum. Bredvid skrifrummet låg ett litet
kabinett, så kom det något större, enkelt mö-
blerade förmaket med sitt piano och sedan den
stora matsalen med utsikt åt Tullgatan, som
skiljdes från villan af en dunge fruktträd och
af ett högt plank med en ständigt läst bak-
port. Midt i golfvet af matsalen var en lucka
med en vidfästad järnring. Här inunder låg
vinkällaren, som alltid var välförsedd och som
också spelade en roll vid de litterära och po-
litiska debatterna i Malmgården.
Till höger om matsalen låg »mamsell Hil-
das» sängkammare. Den förnämsta möbeln i
rummet utgjordes af en bred soffa, på hvilken
författaren regelbundet brukade taga sig en
lur efter middagen; till höger låg köket, där
»jungfru Anna» förde spiran.
Gick man uppför den knarrande trätrappan
i förstugan, så kom man in i den s. k. röda
salongen, ett stort, vackert rum med en bal-
kong, hvarifrån man hade utsikt öfver träd-
gården och öfver hela Ladugårdslandet. Mö-
bleringen var elegant, och äfven här fanns ett
piano.
Till höger om salongen låg biblioteket, hvil-
ket äfven användes till rökrum och hvars be-
kväma stolar voro klädda med grön guttaperka,
och till vänster trenne rum; ett kabinett, för-
fattarens sängkammare och längst ut på gafvcln
det egendomligt formade tältrummet, på hvars
förgyllda lister och blommiga tapeter ljuset,
mångfärgadt af de olikfärgade rutorna, kastade
en behagligt dämpad dager. I sina yngre da-
gar, då författaren ensam bebodde Malmgår-
den, användes tältrummet både som sängkam-
mare och skrifrum ; här skref han sålunda på
1840-talet alla sina teaterpjäser och en stor
del af sina romaner.
Det är bekant, att Malmgården under 1850
och 1860-talen var centralpunkten för ett litte-
rärt och politiskt lif, sådant som Sverige hvar-
ken förr eller senare sett samladt på ett ställe.
August Blanche var en sällskapsmänniska som
få och i lyckliga ’ekonomiska omständigheter
som han var, på samma gång snillrik förfat-
tare, angenäm sällskapsman och den mest hjälp-
samme och uppoffrande vän, var det naturligt,
att hans umgängskrets skulle vara både vid-
sträckt och lysande.
Att nämna de personer, som umgingos på
Malmgården, skulle nästan vara detsamma som
att räkna upp alla den tidens litterära män
och kvinnor. Jag behöfver endast framhalla
Emelie och Octavia Carlen, Marie Sophie
Schwartz, Lea, Wilhelmina Stalberg, Sylvia,
fröken Strussenfelt och bland de manliga för-
fattarnc Herman Bjurstén, Ridderstad, btur-
zen-Becker, Johan Gabriel Carlen, Jolin, Hed-
berg och Wilhelm von Braun, hvilken t. o. m.
en tid bodde på Malmgården.
Senare, då författaren med sin naturs hela
eld kastade sig in i politiken, samlades här
1860-talets liberala politiska värld, företrädd
af Lars Johan Hierta, Adlersparre, A W.
Björk, August Sohlman, Julius Mankell, S. A.
Hedin m. fl.
Det var dock jämförelsevis sällan, som Malm-
gården var skådeplatsen för stora sällskap.
Isynnerhet under de senare åren af sitt lif, da
författaren stundom kände sig trött och i be-
hof af hvila, undvek han större samkväm.
Men dess oftare hände, att han tog nagra
herrar med sig hem till middagen och i en
sluten krets af intima vänner tillbragte efter-
middagen. Detta förekom sa ofta, att det
nästan kunde betraktas som regel.
Det var under sådana förhållanden ingen
sinekur att vara husfru på Malmgården. Både
»mamsell Hilda» och »jungfru Anna» hade
ganska sträfsamma dagar. Författaren, som
så mycket älskade att se sig omgifven af lit-
terära och politiska vänner, afskydde däremot
att möta främmande ansikten ute i köket och
vare sig det var stort främmande eller endast
ett par herrar till middagen, så fick köksde-
partementet reda sig utan hjälp och punktligt
och snabbt måste det gå ändå.
För att rätt förstå, hvad detta innebar, må-
ste man erinra sig den tidens Östermalm. Bo-
dar och butiker funnos icke, vattenledning lika
litet, och det nu så väl försedda Östermalms-
torg existerade icke som salutorg i samma me-
ning som nu.
Klockan 4 och 5 på morgonen var »jungfru
Anna» på benen. Med sina bägge stora mat-
korgar under armarne traskade hon i väg ner
till staden, till Kornhamstorg, till Næsman vid
Stora Nygatan och Fiskarehamnen för att göra
sina uppköp och knogade så hem hela den
långa vägen, pustande och andfådd, ty det var
brådtom. Då det gällde fågel, styrdes kosan
till Hötorget, som på den tiden var centrum
för fågelhandeln, men det var långt dit med.
Detta var den ena sidan af lifvet på Malm-
gården, det lysande, gästfria lifvet, som hart
när ingår i tidens litterära historia.
Men å andra sidan kunde ingenting vara
enklare än hvardagslifvet på Malmgården. Få
af våra dagars borgerliga familjer torde lcfva så
I tarfligt, som man gjorde där, då man var ensam.
Utgången ur ett fattigt hem, hade August
Blanche i grund och botten ytterst enkla vanor
och små behof. Liksom hela hans skrifställ
utgjordes af en sönderslagen — saladier, i
hvilken han ställt ett vanligt bläckhorn, var
han, lämnad åt sig själf, den personifierade
anspråkslösheten och sparsamheten. Hvad han
förstörde på sin egen person, var litet eller
intet, men hans vänner och det gästfria lif,
han förde, voro honom så mycket dyrbarare.
En kopp kaffe på morgonen var frukosten*
Kände han sig under förmiddagens lopp hung-
rig, så gick han ut i skänken och bredde sig
en smörgås, och hela supen bestod af ett par
smörgåsar samt ett glas ölost.
Det var lugna, stillsamma dagar, detta hvar-
dagslif på Malmgården. De bägge fruntim-
ren sutto för sig själfva i sängkammaren
bredvid köket, författaren arbetade, hvilade en
stund efter middagen och gick ut en stund på
kvällen, men kom oftast, då han icke var bort-
bjuden, hem till klockan 10. De langa höst-
och vinterkvällarne var det kolmörkt inom
Malmgårdens vidsträckta område; det var för
öfrigt skralt med belysningen på hela Ladu-
gårdslandet, där en och annan vandrare smög
sig fram på de trånga, knaggliga gatorna. Uppe
vid villan hördes stora »Nero» skälla och för-
fattaren gjorde alltid, innan han gick in, ett
slag rundt omkring byggnaden för att se efter,
att allt var lugnt och fredligt.
I detta hvardagslif ingingo dock de musi-
kaliska kvällarne som regelbundna afbrott, ty
dessa kvällar hörde till hvardagslifvet och icke
till den mera officiella sidan af Malmgårdens
tillvaro.
Hvarje lördagseftermiddag samlades några
få förtrogna vänner och idkade musik. Där
voro harpspelaren Pratte, fröken Olivia Reg-
nell samt musikern C. A. Nygren och af de
litterära vännerna ofta Lea, men i så fall
endast hon. Värden satt mestadels tillbaka-
lutad i soffhörnet och hörde tyst på, då han
icke själf satte sig vid pianot och föredrog
några af sina kupletter. Men rätt som det
var, kunde han smyga sig ifrån sällskapet och
gå upp till sig. Man hörde hans steg i öfie
våningen, men gjorde intet afbrott, ty man
visste, att han älskade höra, hur de spelade.
Under det sista året af August Blanches
lif kan man säga, att hvardagslifvet på Malm-
gården, sådant som jag nu skildrat det, var
regel. Författaren var trött och undvek säll-
skapslifvet så mycket som möjligt.
Hvem vet ’— hade han lefvat längre — och
han var icke gammal, då han dog så hade
han kanske blifvit en enstöring, som lefvat
mest för sig själf och sett en ny tid gå förbi
med sina förändrade förhållanden och brutna
illusioner. Men han var lyckligare än sål
Thore Blanche.
–––- ¥–––––-
Det finns personer, som lägga in sina
minnen i ättika i stället för att sylta in dem.
Grenville Murray.
–––- *––––-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
