Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 7. 14 februari 1896 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
51
1896 IDUN
^re sonettor
af
Sollen ron Kroswier.
Eleonora, Duse.
’mjhvr väl jag minns din Marguerite
" Gautier,
hur skön Kleopatra, där fram hon skri-
der!
Mot dig har segern aldrig upphört le,
och nya lagrars krans hvar roll dii>
vrider.
Dig genomströmma lifvets väl och ve,
dess sällhetsrus, dess svall af bittra
strider,
så länge hjärtat jublar, hjärtat lider,
skall mera sant dem ingen återge.
Oemotståndligt du oss med dig rycker
och drar oss in i lidelsernas brus,
tills deras offer hvarje själ sig tycker...
Af nerver blott din lifstråd Parcen spun-
nit,
och till ditt hjärta blodet knappast hun-
nit,
förrän det byts i snillets klara ljus.
Det höffsta.
Till 5ig.
I.
Ja, finge jag af ödet att begära,
jag valde då, jag vill det icke dolja,
hvad mörka moln min himmel än ma
hölja,
jag valde solens ljus, jag valde... ära.
O, att af evig strålglans kronan bära
rån på den strand, som tidens vagor
skölja,
och ädla andars väg till ljuset följa,
hvars himlalågor värma och .. ■ förtära!
Hur sällt att tänka, att hvar dröm du
jagar,
om ock han tyckes fjärran från dig
sväfva,
skall gå i arf ännu i sena dagar;
att än ditt namn skall klinga skönt på
jorden,
när i dess mull man gått att ned dig
gräfva
och hjältats glöd en askhög blott är
vorden.
II.
Mej, när din blick i min en gång sig
sänkte,
var detta mer än hvad du nämner sken,
all sällhet mig din kärleks vårfläkt
skänkte
i ungdomsdagar under blomtyngd gren.
Den milda glans, som i ditt öga blänkte,
det blida draget på din panna ren,
ditt dyra svar på hvad jag ljufv’ast
tänkte,
för mig var guldet städs på sångens ten.
Att trofast älska och att älskas ömt,
är att i tiden redan se sig sluten
i evighetens famn af frid och ro...
Den strimma sol jag i mitt hjärta gömt
skall där helt visst till lifvets afton bo
och mot mig le ännu i dödsminuten.
”Promenera och spatsera.”
»
vem liar uppfunnit détta, att »gå och
spatsera», eller som det vanligast och
mer betecknande heter, »gå ut och gå»? För
hundra år sedan tänkte ingen därpå. Fot-
resor företogos visserligen, men blott i ända-
mål att billigare eller angenämare eller litet
uppseendeväckande färdas från en ort till
en annan. Och detta var egentligen männen
förbehållet. Fruntimren skulle hålla sig
hemma och inne, och kroppsrörelse hade
man väl tillräckligt under sysslorna. Än i
dag kan man, då fråga väckes om att unga
flickor skola »taga motion», få det svaret:
»sätt sig hon i väfstolen, så får hon motion
nog!» Och det får hon utan tvifvel, men
hon får ej frisk luft, och det behöfver hon
lika väl. Ännu på femtiotalet i vårt århund-
rade kunde man få höra fruar ur de högre
klasserna beteckna såsom opassande att unga
flickor skulle »trafva omkring på gatorna»,
utan något mål, utan att en betjänt på tre
stegs afstånd följde dem i hälarne. Den
som skrifver detta har själf i sin grönaste
ungdom hört det och lidit smälek för sitt
omättliga begär efter frisk luft, hvilket begär
måhända dock grundlagt en stark och jämn
hälsa.
Den, som så hafva kan, bör efter min
mening aldrig försumma att »gå ut och gå»
— det vill säga, gå endast för att gå, icke
gå i butiker och dylikt, utan blott för att
hämta frisk luft. Väderleken bör ej afskräcka
— man kläder sig efter vädret och afpas-
sar promenadens längd likaså. Man må ej
tro, att det gör samma nytta att »gå ut
och handla», gå i folkträngsel för att be-
skåda något mer eller mindre sevärdt och
dylikt, som att helt enkelt »gå ut och gå»
— endast vandra för vandringens skull, ej
för något annat. Visserligen finnas de, som
verkligen ej hafva tid till denna rekreation,
men många, många äro de, som blott in-
billa sig ej hafva tid. Äfven de, som ar-
beta, och som, trötta af arbetet, hvila sig
vid en bok eller i ett soffhörn, äfven de
skulle, oaktadt tröttheten, hafva godt af en
promenad, om den också ej räckte mer än
15 •— 20 minuten Detta, att gå utan att
behöfva tänka på något, som skulle utföras
eller uträttas, detta är i och för sig en hvila
och är det egentligen särskildt hälsobrin-
gande i promenaden. Man känner sig fri,
lugn och stärkt af sol och blå himmel och
ljuflig luft, om vädret är vackert, af en liten
strid mot storm och regn, om det är ruskigt.
Och huru brådtom man än har, bör man
dock alltid kunna offra en halftimme för
en så billig och hälsobringande medicin som
en vandring i fria luften. Men . . .
Det finnes dessvärre ett men, och ett
men med stora, stora bokstäfver, som är
ett nära på oöfverstigligt hinder, och det
heter — omklädsel. Åtminstone i städerna.
Man kan ej gå ut annat än i lämplig toa-
lett, och hellre sitter man där man sitter.
Besväret att kläda om sig hindrar mången ;
sparsamhet hindrar många andra. Man vill
vara »gatsnygg», man vill hafva hatt och
kappa och promenadklädning fraieha och fina,
och det befordras ej genom att hvarje dag
i alla väder gå ut med dem.
Det skulle dock med god vilja vara möj-
ligt att äfven vinna detta. Den, som blott
besväret hindrar, bör kunna anskaffa en för
promenad lämplig dräkt — en passande
kappa, som skyler hela hvardagsdräkten, och
en hufvudbonad, som kan uthärda väder-
lekens ombytlighet. Ty det lilla besväret,
att påtaga ytterkläder, det måste man dock
under alla omständigheter underkasta sig.
Och den, som åter ej anser sig hafva råd
till dylikt och ej heller vill vedervåga sina
prydliga ytterkläder, har väl ändock, när
hon anskaffar den nya kappan och hatten,
en gammal dito i behåll, som med repara-
tion kan göra tjänst, när hon går ut för
sin hälsas skull och ej för att förevisa sin
elegans. Och när hennes bekanta veto, att
hon har en fin toalett, och när hon i bu-
tiken kan imponera med den, så betyder
det väl ej så mycket, om hon emellanåt
blir sedd i de gamla plaggen. I staden, har
man för öfrigt under hela hösten och vin-
tern den resursen att kunna gå ut i skym-
ningen och om kvällarna, och då är toaletten
ej något hinder. Visserligen är gasljus ej
detsamma som solsken och aftonvandringen
ej så uppfriskande, men den är dock vida
bättre än att sitta inne med en tidning och
i det skarpa ljuset af fotogenlampan läsa
om alla möjliga olyckshändelser, om kalfvar
med sex ben, får med två hufvuden, »ovan-
ligt för årstiden» och andra med lockande
rubriker försedda, lika intressanta notiser.
I allmänhet anses det på landet mindre
nödvändigt, ja mångenstädes nästan löjligt,
detta att »gå ut och gå». Visst är att man ock-
så där har mera tillfälle att alldeles gratis
»få en näsa frisk luft». Man har blott att
gå ut på trappan, sticka hufvudet ut genom
fönstret o. s. v., för att fa en del af sitt
behof i detta afseende tillfredsställdt. Men
man behöfver mera. Först och främst mera
luft och annan luft. Man behöfver skogens
barrdoftande luft, slättens friska blåst, ber-
gets rena luft. Och man behöfver skogens
tysta majestät och lugn, fåglarnas kvitter,
ängsblommornas doft, vagornas glitter, trä-
dens sus, rågfältens böljegång, biens sur-
rande, solsken och skuggor — och en fri, vid
himmel uppöfver sig. Allt detta behöfver
man, man ser det i allmänhet ej, om man
ej är »ute och går», det vill säga, om man
hvarken nödgas tänka på huru fort man
skall komma fram, eller hvad man skall
göra, när man väl hunnit sitt mal. Man
skall vara fri från sådant, vara naturens
helt och hållet, om man fullt skall kunna
njuta af naturen. Och det är därför man
har så godt af »att, bara., gå ut och gå»,
äfven på landet.
En annan fråga är den : »Skall man gå
ensam eller i sällskap?» Beror på tycke
och smak. Öfverhufvud taget har man vid
promenader för hälsans skull mest nytta
af att gå ensam, såvida man ej har följe
med någon så intim, att man fritt kan tala
eller tiga, efter som man hur lust, stanna,
vända om, gå åt hvad håll man behagar
o. s. v. Stundom kan det vara rent af ett
behof att gå ensam. Den husmoder t. ex.,
som omgifven af en talrik familj, eller an-
strängd af arbete, upptagen af omsorger om
mångahanda, kanske ej ens har en vrå för
I sig själf, där hon kan komma uudan för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
