Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 8. 21 februari 1896 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
58 1896
IDUN
Säg ej sâ att lifvet mister
all sin fägring mer och mer;
om blott ej vår kärlek brister,
har ej lifvets sol gått ner.
Tro ej, att behagen fara
såsom kindens rosor bort;
skönhet måste evig vara,
om den är af ädel sort.
Thomas Moore.
Kjellman-G-öransson, att bereda den anspråks-
lösa unga flickan en öfverraskning och inläm-
nade en af henne i fyra sånger författad dikt,
kallad Gustaf Vasa, såsom täflingsskrift till
Svenska akademien. Öfverraskningen blef ock
fullständig, då hon efter högtidsdagen den 20
december 1840 fick sig tillsändt akademiens
andra pris. Det var samma år, som Bern-
hard Elis Malmström erhöll första priset för
sin Angelika. Det sades att Here af akade-
miens ledamöter varit benägna att tillerkänna
detta åt Gustaf Vasa för dess fosterländska
innehåll och fulländade form. Särskildt lär
Franzén ha uttalat sig härför.
Den unga författarinnan blef emellertid känd
såsom en lofvande förmåga, och man väntade,
att hon skulle fortgå på den inslagna banan;
men en helt annan väg låg för henne: kvin-
nans, makans, moderns.
Ar 1846 ingick hon äktenskap med grund-
läggaren af den ännu fortgående »Lundequist-
ska bokhandeln» i Upsala, den såsom förläg-
gare och författare kände Nils Vilhelm Lunde-
quist. Han hade under några år tjänstgjort
inom ämbetsverken i Stockholm, men ägnade
sig hufvudsakligast åt författareskap, först på
det skönliterära området och sedermera åt den
ekonomiska literaturen. Hans »Handbok i
svenska landthrukeU, som utgafs i flere upp-
lagor, ansågs för ett särdeles förtjänstfullt
arbete och prisbelöntes af Landtbruksakade-
mien. Han utgaf äfven en Juridisk Handbok,
(hvars 17:de upplaga utkom 1885) samt flere
upplagor af »Sveriges rikes lag». Under se-
nare åren af sitt lif, sedan han öfverlämnat
sin bokhandel och sina förlag i andra händer,
ägnade han sig åt landtbruk och gjorde isyn-
nerhet försök med uppdragandet af sällsynta
utländska trädslag. Efter att ett par gånger
ha växlat hem, bosatte han sig med maka och
barn på egendomen Slätte i Västergötland, där
han i hägnet af ett lyckligt familjelif, älskad
som en god husbonde och värderad som en
praktisk och driftig landtbrukare, vid icke fyllda
60 år, dog 1863.
Den efterlefvande makan öfvertog nu, bi-
trädd af en duglig förvaltare, vården af den
betydliga egendomen, hvarvid hennes skarpa
förstånd och klara omdöme gjorde sig gällande
äfven på det praktiska området. Under hen-
nes ledning förbättrades landtbruket i hög grad,
på samma gång som egendomen allt mer för-
skönades och under flere år utgjorde ett rikt
arbetsfält för den omtänksamma husmodern.
Innerst låg dock hennes håg åt annat håll,
hvarför hon, då tillfälle till förmånlig försälj-
ning af egendomen yppade sig, med sin unga
dotter flyttade till hufvudstaden. Här redde
hon sig ett hem i öfverensstämmelse med sin
smak för konst och literatur, där på samma
gång gammaldags enkelhet och gästfrihet rådde.
Härifrån följde hon med vaket intresse dagens
händelser inom den politiska och literära värl-
den, och under det våra nyare författares ar-
beten icke saknades på hennes bord, glömde
hon sig gärna kvar hos våra äldre skalder,
stormännen från hennes ungdoinstid, åt hvilka
hon ägnat sköna minnessånger, såsom t. ex.
Vallin, Tegnér, Bernhard v. Beskow, Atterbom,
Franzén, m. fl. Under märket S. H—r före-
kommo ock under årens lopp i tidningar och
kalendrar högstämda dikter af henne, hvilka
hon dock aldrig samlade till något helt. Dc
flesta voro tillfällighetsdikter, ofta framsprung-
na ur sympatisk medkänsla för andras glädje
eller sorg. Ett af hennes vackraste poem
är utan tvifvel » Wärmlandsflickan», som
under missväxtåret i Småland 1868, utgafs till
förmån för de nödlidande. Ett annat skrefs
för en bazar till förmån för nya arbetshemmet
för idioter. Det mänskliga lidandet, i livad
form det än framträdde, saknade aldrig gen-
klang inom henne, och en naturlig följd här-
af var en af hjärtat förestafvad välgören-
het; många voro de fattiga och sjuka, hvilkas
tårar hon i tysthet aftorkade, ty lika litet hon
ville synas med sitt författareskap, lika litet
ville hon ock synas för världen med sin väl-
görenhet.
Med ett sinne så öppet för allt stort och
skönt var det ej att undra på att äfven främ-
mande länders konst och natur skulle locka
henne. Sålunda företog hon med sin dotter
flere längre resor, t. ex 1873 till Frankrike,
Schweiz och Italien, där hon tillbragte ett år,
njutande af dess härliga natur och studerande
dess rika konstskatter. Vid anträdandet af
denna resa skrifver hon bland annat i ett:
Afsked till Sverige.
Farväl mitt dyra fosterland.
Jag vet ej, om din kära strand
Mitt öga återser.
Ett vet jag dock: hvarhelst jag jar,
Bland allt hvad skönast södeim har,
Din hågkomst troget dröjer kvar
Och bleknar aldrig mer.
Hvarhelst i fjärran hän jag ser
Hur lagern grönskar, solen 1er
I evig sommarprakt,
Jag minns, jag älskar er ändå,
I nordens väna döttrar små,
I sippor hvita, sippor blå,
I furuskogens trakt.
Och hör jag jrån Sorrentos dal
I söderns natt en näktergal
I dunkla piniers skygd,
Då minns jag, hur i nordens vår,
När björken i sin knoppning står,
Sin enkla visa trasten slår
Uti min fosterbygd.
När sommarvinden smeker varm
Idunas feberheta barm
Och vågen suckar matt,
Då minns jag dina källors sus,
Då minns jag dina forsars brus,
Din sommarafton lång och ljus,
Din norrskenslysta natt.
På guld och pärlor är du arm,
Dock gömmer du i mäktig barm
En åder värdefull.
Hell dig, du friska, ädla märg
I våra höga hälleberg,
Du järnmalm med din svartblå färg,
Så god som söderns gull.
Vi känna dig från fordomtid,
I fredens värf, i blodig strid
Du profvet väl bestått,
På skördens fält, till lie böjdt,
Till svärd på Rotas ängar höjdt,
Din väg framåt du alltid röjt
Och alltid mejat godt.
Gud signe dig, mitt fosterland,
Och sträcke öfver dig sin hand,
Beskyddande som förr!
Och frid och frihet vinne plats,
Där jädrens Gud förhärligats
Så väl i furstliga palats
Som inom kojans dörr!
Din gråa klippkust mer och mer
I jjäi’ran jag försvinna ser,
Farväl, till dess en gång
I blåa östervågors famn
Jag med ett jubel ulan namn
Får vaggas in uti din hamn
Vid nordanvindens sång.
Några år efter återkomsten från södern före-
tog fru L. med sin dotter en ny resa, men
denna gång till norden, där Norges storslagna
natur under vidsträckta fjäll mäktigt anslog
henne. Ännu ett år senare ställdes färden,
1878, till världsexpositionen i Paris och där-
ifrån till Spanien, och öfverallt gjordes be-
kantskaper för lifvet och intressanta studier;
ännu i ålderns dagar dröjde fru L. gärna vid
minnena, från dessa många och långa resor.
Omsider nalkades dock äfven för denna
själsstarka, mångsidiga kvinna den tid, då hem-
mets stillhet blef för henne det bästa af allt,
och då det yttre lifvet med sina brokiga taflor
alltmer uppgick i det inre lifvets stilla be-
grundande. Allvaret hade ju alltid utgjort ett
grunddrag i hennes karaktär, men detta allvar
så att säga kristnades alltmer och gaf på
samma gång en allt större mildhet och inner-
lighet åt hela hennes väsen. Hon talade ej
mycket om hvad som föregick inom henne,
men att hon alltmer mognade för den stun-
dande skörden var tydligt för alla, som sågo
henne. Ehuru hon undgick den slapphet, som
ofta följer en hög ålder, kände hon sig dock
trött och längtade efter hvila. Bland hennes
efterlämnade papper har man funnit följande
med öfverskrift :
Längtan.
Red mig bädden, jag vill gå till hvila!
Jag är trött och längtar efter ro.
Som den rädda dufvan vill jag ila
Undan stormen till mitt lugna bo.
Ondskans pil med giftbestrukna udden
Hinner ej den fristad dit jag flyr.
Mot den enkla, hvita hufvudkudden
Får jag slumra, till dess dagen gryr.
Skuggan växer: aftonsolen skrider,
Bleknande, igenom västerns port.
Vid det ljus hon i sin nedgång sprider,
Smått blir mycket, som förr syntes stort.
Jorden med sin glädje, sitt bekymmer,
Som en dunstbild jag försvinna ser,
Men ju mer i dälderna det skymmer,
Höjderna förklaras desto mer.
Ren jag känner aftonfläktar friska.
O, de komma ifrån grajvens nejd.
Tröstande de till mitt hjärta hviska
Om en ro, ej störd af jordens fejd.
O, hur längtar ej det trötta hjärtat
Till det sista hvilorummets frid,
Aldrig mer af ondskans anfall smärtadt,
Aldrig blödande i lifvets strid.
Står ett enkelt kors på sofgemaket,
Där jag hvilar, utan namn, i ro,
Ur min aska från det gröna taket
Skall den enkla passifloran gro.
Djupt i mullen hon sin rot skall binda,
Men när hon i dagen träder fram,
Liksom bönens armar skall hon linda
Sina rankor omkring korsets stam.
Därför kom och red mig slummerbädden,
Sista hvilorummet mig bered!
Om ock skuggor samla sig kring brädden,
Strålar lodrätt sänka sig dit ned.
Snart ur tidens natt, som är förgången,
Uppgår evighetens morgonsol,
Då jag vaknad stämmer in i sången,
Segersången inför Lammets stol.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
