Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 8. 21 februari 1896 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1896 I DU N 59
Såsom ett bevis pâ att den gamla foster-
landskärleken ännu lika oförminskad fanns kvar
hos henne, må nämnas att hon någon af de
sista dagarne, då hon ännu kände sig frisk,
yttrade till den ömt vårdande dottern: »De
där guldpenningarne» (syftande på det pris hon
fått af Svenska akademien, äfvensom det Landt-
bruksakademien gifvit1 hennes man) »ligga ju
gagnlösa i min låda. Jag ville de skulle tjäna
oeh har tänkt nedlägga dem på fosterlandets
altare till insamlingen för fosterlandets för-
svar. »
Efter en kort sjukdom och ett klart utta-
lande af sin tro på den gudomlige Frälsaren
insomnade den gamla stilla och fridfullt den
1 dennes. Efter jordfästningen i Adolf Fre-
driks kyrka i Stockholm fördes hennes stoft
till familjegrafven i Upsala, hvilken hennes
man inköpt, och på hvars vård hon under hans
namn låtit inrista följande:
På den kyrkogården,
Som du valde själf,
Slumra under vården
Invid Fyris älf!
Öfver grafvens kammar
Minnets stjärna flammar,
Medan natten flyr,
Sof tills dagen gryr!
L. S.
–––-*–––––-
”Srtacl^orclermg solves.”
» ]V u, frun, är allting klart; men hvar
•f r ska’ vi göra af växterna?»
»Dem ställa vi i badkaret.»
»Nej, tack vackert, det blir dä inte af.
Smäkrukorna kan så vara, men inte de
stora vackra växterna. Minns frun i fjol,
då vi flytta’ till landet, så bröt dom af
den granna fikusen. I år skulle kanske
palmen, som frun fick af häradshöfdingen
på bröllopsda’n, få stryka. Hade jag inte
lilla Elsa och fågelburen och Puck och fruns
hattask att ta hand om, skulle jag allt
knoga på ett par växter själf; men si, jag
har bara två armar.»
»Men vi ha ju den höga låren,» föreslog
jag försiktigt.
»Bladen sticka ut i alla fall och kunna
lätt bli afbrutna. Ja, landsflyttningen skulle
gå som en dans, om det inte vore ett
elände med alla blomkrukorna. Hvarför
skickar frun dem inte till en trädgårds-
mästare ?»
»Kommer du inte ihåg, hur det gick, när
vi voro i Ronneby för tre år sedan och
jag skickade mina kära växter till Jansson
på Stigboda? Riktigt vanskötta kommo de
hem igen på hösten, och jag hade knappt
väntat mig bättre. En trädgårdsmästare
kan ej med synnerlig kärlek vårda sig om
andras växter. Ser du, Mari, man måste
älska dem, för att de skola trifvas, och det
kan blott ett kvinnohjärta. Blott åt en
kvinnohand skulle jag våga anförtro mina
skatter. »
»Jag tycker,» filosoferade Mari, medan
hon gick och stökade, »att nu för tiden,
då Ana fröknar slå sig på allt möjligt, bli
både sjuksköterskor och annat, så kunde
några falla på den tanken att ta emot
växter till inackordering öfver sommaren.
På det viset skulle fröknarna få en treflig
sysselsättning och förtjäna sig en slant,
och tänk hvad växterna skulle må väl af
att ej behöfva släpas ut till landet och in
till staden igen.»
»Det var ingen dum idé, skada bara,
att du ej fått den långt för detta, utan
först när så att säga nöden står för dörren.
I år bli vi tvungna att föra växterna med
oss till Värmdön. Men nästa vår annon-
serar jag i Idun och skrifver kanske också
några rader, så att tidningens läsarinnor
få något att fundera på. Jag ämnar tala
om för dem, att det var du, som kom på
tanken om inackorderingen, och inte jag.»
Detta samtal ägde rum en vacker maj-
morgon 1895 mellan undertecknad och hen-
nes trogna, kloka Mari. Portgången och
trottoaren voro belamrade med lårar, kor-
gar, säckar nr. m. dylikt, som väntade
att rustvagn och stadsbud skulle befordra
dem till Skeppsbron. I tamburen väntade
mina aralier, palmer, kaktusar och andra
krukväxter, att jag eller Mari skulle finna
på bästa sättet att stufva in dem. Detta
sätt, ehuru det bästa vi kunde utfundera,
visade sig mycket underhaltigt, ty mina
älsklingar blefvo ganska medtagna af re-
san.
I år ämna vi ej hyra den lilla stugan
på Värmdön, ty »gubben», som behöfver
hvila och därför ämnar slå sig lös, har
fått i sitt hufvud, att vi skola tillbringa
ett par månader på Rügen. Elsa, Mari,
Puck och kanariefåglarne taga vi med, men
växterna måste, förstås, stanna i Stock-
holm eller dess omedelbara närhet. När
våra sommarplaner nu äro klara, kommer
jag att tänka på Maris förslag, som i fjor
blef för sent väckt. Nog finnes det väl i
hufvudstaden unga flickor, som äro roade
af och förstå sig på krukväxters skötsel,
som hafva eget rum, kanske med två fön-
ster t. o. m., som ej hafva råd att bo på
sommarnöje, som ej hafva alltför mycket
arbete i hushållet eller tjänstgöringen, som
gärna ville slippa tigga pappa om hvar
slant, som äro samvetsgranna om andras
tillhörigheter, och som äro hågade göra sina
medsystrar en stor tjänst. Jag är viss, att
flere husmödrar skulle glädjas med mig att
finna en dylik hjälparinna, som åtoge sig
skötandet af prydnadsväxterna. Genom an-
nonsering i Idun skulle det troligen lyckas.
Många, som lämna sina stadsvåningar
under sommaren, anförtro dem åt en tjä-
narinna eller för tillfället legd person. Det
har också jag försökt. Nog var våningen
både vädrad och ren, nog voro möbler och
sängkläder piskade, men växterna voro be-
tydligt vanskötta. De, som fordra spar-
samt med vatten, voro genomdränkta, och
de, som ständigt skola hållas fuktiga, tor-
kade bort, detta trots både skriftliga och
muntliga förhållningsorder.
Men växter trifvas bäst på landet, på-
står mången. Det är jag icke alls med
om: växter äro slafvar af vanan. De, som
äro vana vid rumsluft, trifvas bäst inom-
hus, och oafsedt genom forslingen upp-
komna lidanden, må de bäst, ju mindre de
tvingas in i nya förhållanden.
Vi skulle vara glada, Mari och jag, om
vi visat vägen till en om än obetydlig in-
komstkälla för våra medsystrar. Då »gub-
ben» läst hvad jag skrifvit, utbrast han:
»Nej, har man hört på Mari, som bidrager
till lösningen af kvinnofrågan!»
l/se Franke.
–––- *–––-
Den lilla grefvinnan.
Skiss för Idun af Elsa Lindberg.
en lilla grefvinnan stod där uppe på ångbåtens
däck, utan att märka, att man rundt om tala-
de om henne. I hennes lilla hufvud fanns en-
dast rum för en tanke — en allt behärskande
tanke.
Efter ett års giftermål, skulle hon nu genom
gå det sorgliga ödet att ej få se sin man under
hela de fjorton dagar, hon måste vistas hos en
gammal faster på landet.
»Hur skall jag kunna uthärda det?» hviskade
hon och smög sin lilla smala hand in i hans.
»Du är så oförlåtligt barnslig!» svarade gref-
ven, sköt undan hennes hand och strök otåligt
sina hvita glacéhandskar släta.
Det drog en dimma öfver den lilla grefvin-
nas stora, ljusblå ögon. Hon hade så lätt för
tårar. Det var ett fel, ett stort fel.
»Förlåt,» sade hon sakta och vände bort huf-
vudet. »Jag kan ej hjälpa, att jag ej är mer än
tjugu år — -— och att jag håller så gränslöst
mycket af dig–––» kom det därpå, halft kväfdt.
»Mitt kära lilla barn.» Grefven tog fast den
lilla handen, som han nyss skjutit undan. »Jag
lämnar ju Ljuba hos dig,» tilläde han därpå
halft skämtande.
»Ja, Ljuba! Lämnade du ej henne åt mig, så
fick du mig ej att resa — nej visst inte!» Gref-
ven fann, att den lilla trotsiga minen klädde
hennes unga, friska ansikte.
»Ljuba!» ropade han.
En tax af det minsta slag med huden så snagg-
hårig och len, att den glänste som svart satin,
kröp fram, där hon suttit under soffan, reste sig
på bakbenen och lade upp på grefvens knä sina
bruna, mjuka tassar, hvilkas utåtböjda form till-
kännagaf oblandad ras.
»Ljuba inte följa med sin husbonde — inte
följa med. Ljuba stanna och trösta matmor;»
grefven sköt ned hunden och slog med handsken
bort damfläckarna, som fastnat efter hennes tas-
sar. Ljuba stod och såg upp på sin lilla mat-
mor med något af illvillighet i sina kloka bruna
ögon.
»Vill Ljuba stanna hos matmor?» Grefvinnan
böjde sig ned och strök smekande taxens fina
skinn. Men Ljuba drog sig nervöst ur dan hen-
nes beröring, gick öfver till grefven och ställde
sig bredvid honom, seende upp i hans ansikte,
liksom ville hon säga: »Jag tillhör endast ho-
nom, icke alls dig.»
Åter drog en dimma öfver grefvinnans ljusblå
ögon. »Ej ens din hund vill stanna hos mig.»
»Ack, evigt samma barnsligheter! Naturligt-
vis stannar hunden hos dig, såsom du från bör-
jan önskat. Det är för öfrigt tid på, att du får
hafva henne några dagar ensam för dig själf.
Jag har ju haft henne ända sen min ungkarls-
tid, ■ så det är väl ej så mycket att undra på,
om hon mer hyllar sig till mig än till dig. —
Ah! är klockan redan så mycket! Då har jag ej
tid att stanna, tills båten går. Hälsa faster!
Farväl!»
»Skrit som du lofvat! Skrif!!» — Hon höll
hans händer i sina, hårdt, så hårdt, som ville
hon aldrig släppa dem.
Han nickade gladt. En sista smekning åt
Ljuba, och så sprang han hastigt och lätt utför
landgången.
På kajen vände han sig om. Han såg henne
stå på däcket, liten, obetydlig och gråklädd,
spejande efter honom. Hvarför skulle hon alltid
kläda sig i grått? Det gaf åt hennes utseende
något kväkarlikt. Hunden höll hon vid det smala
silfverhalsbandet, men så försiktigt och varligt,
att det ej skulle skafva mot djurets fina hals.
Hon var dock en bra ömsinnad och snäll
liten varelse.
Begärligt sträckte Ljuba det smala hufvudet
ut efter husbonden mellan relingens spjälor. Han
hörde ända hit ner, hur hon sakta kved. Stac-
kars Ljuba! Han saknade henne redan. Så var
han också van att alltid ha henne i hälarna,
livart han gick. Men den lilla uppoffringen fick
han väl göra för sin hustrus skull.
Han fortsatte sin väg, småhvisslande. Solen
sken. Han var vid briljant humör. Så lätt och
fri hade han ej känt sig på länge. Han gick
förbi en blomsterhandel. Så fick han med ens
ett infall. Bestämdt skulle det glädja henne!
Och han vek af in i butiken.
Längst fram stod ett högt glas med vackra,
snöhvita rosor. De stodo honom närmast, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
