Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 9. 28 februari 1896 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IDUN 189fi
Som hvarken kött ell’ bröd är smakligt utan salt,
Så är ock lustigt skämt ett speceri bland allt.
S. Columbus.
Johanna Westerberg, föddes bon i Stockliolm
skottåret 1810 den 29 februari. Hennes fader,
som förde eget fartyg, förliste och drunknade, då
hon knappt var två år gammal. Den bittra sorg,
åt hvilken modren efter denna händelse liängaf
sig, gjorde hemmet dystert och störde den upp-
växande flickans hela ungdomsglädje. Hon fick
ock till följd häraf tidigt lära sig tänka och
handla både för sig och sin sjukliga moder.
Snart följde den dag, då hon äfven blef moderlös.
Efter den tiden vistades hon mestadels hos sin
mormoder fru Kristina Rundqvist. Hon fick
lära sig och gjorde sig äfven nöje af att idka
husliga göromål. Men hennes käraste nöje var
dock, säger hon i ett bref till författaren af
denna uppsats, att läsa och skrifva vers och
små berättelser. Då dagens praktiska syssel-
sättningar icke alltid tilläto henne detta, an-
vände hon mången gång nattens timmar för
dessa sina älsklingsnöjen. När hon så fått
färdig en liten samling sådana små alster, brän-
des dessa alltid omsorgsfullt, »ty ingen skulle»,
som hon uttrycker sig, »läsa och göra narr af
de där dumheterna.»
Vid 28 års ålder, år 1844, ingick hon äkten-
skap med tjänstemannen i Stockholms järnvåg
August Wennberg .— ett i alla afseenden syn-
nerligen lyckligt äktenskapligt förbund. Denna
händelse bief en vändpunkt icke blott i hen-
nes enskilda, utan äfven i hennes litterära
lif. Hennes make upptäckte snart hennes bö-
jelse för litterära sysselsättningar, och han upp-
muntrade dem på allt sätt samt föranledde
äfven offentliggörandet af de små litterära
förstlingarna. Till en början var det endast
tillfällighetsverser, som sålunda kommo i tryck.
Det första poemet, skrifvet med anledning af
prinsessan Lovisas, sedermera kronprinsessans
af Danmark döpelse, infördes i Posttidningen,
och såsom belöning därför fick förf. några dagar
senare af dåvarande kronprinsen Carl, seder-
mera konung Carl XV, emottaga en större guld-
brosch. Några år senare skref hon ett hyll-
ningspoem till änkedrottning Desideria med
anledning af hennes 75-årsdag, äfven detta
offentliggjordt i Posttidningen, och såsom belö-
ning erhöll hon af den gifmilda änkedrottnin-
gen ett vackert guldur. Dessa gåfvor utgöra
nu hennes dyrbaraste minnen af de första ste-
gen på skriftställarebanan.
Sin första följetong skref hon 1851 på upp-
maning af Kalmarpostens dåvarande redaktör,
och den infördes i nämnda tidning år 1852,
under titeln »Grefvarne D., far och son», samt
aftrycktes i åtskilliga andra tidningar. Sedan
dess har hon, för olika, delvis mycket spridda
landsorts- och hufvudstadstidningar samt för
tidskriften »Aret om», äfvensom kalendrarne
»Svea», »Freja», »Violblomman» och »Förgät
mig ej», skrifvit några och tjugu större och
mindre berättelser, däribland »En hemlighet
eller dold svartsjuka», »Angelika», »Tiggar-
flickan», »Handtverkaren», »Tvänne brudar»,
»De så kallade rika», »Ett brutet löfte eller
kärlek och samvete», »Blenda», »Arfvet» o. s. v.
De offentliggjordes under olika signaturer, såsom
Fredrika, F., författarinnan till Handtverkaren
och Tvänne brudar, m. fl. År 1865 utgafs
»Handtverkaren» i bokform under hennes verk-
liga namn. Sedan följde berättelsesamlingarna
»Julbilder» år 1879 samt »Myrten och silfver»
år 1882. Detta anspråkslösa, flärdlösa förfat-
tarskap, som emellertid gjorde henne känd och
omtyckt i vida kretsar, präglas allestädes af en
varm medkänsla för de lottlösa inom samhället,
ett kraftigt häfdande af arbetets ära, ett öppet
sinne för hemmets och gudsfruktans betydelse,
ett ädelt bekämpande af allt lågt och lumpet.
Det var fortfarande mestadels nätterna, som
ägnades åt författarskapet. Ilufvuddraget i
hennes skaplynne var och är den omtänksamma
husmoderns, och »hon vågade icke», som hon
själf säger, »försumma sitt hem och sina hus-
liga sysselsättningar». Dagarnc bchöfdes mera
än väl till skötandet af hus och hem, i syn-
nerhet sedan mannen råkat ut för en långva-
rig sjukdom, från hvilken han icke skulle få
tillfriskna. Ar 1860 blef hon änka. Efter
den tiden ägnade hon sig mera uteslutande åt
sin kära litterära sysselsättning, och de flesta
af hennes pennas alster hafva sett dagen i det
lilla trefliga hem hon anordnat åt sig i huset
n:r 26 vid Hamngatan, där hon bodde i 22
år, till dess hon, på en väninnas enträgna be-
gäran och i trots af sina då uppnådda 66 år
gick att åtaga sig en verksamhet, som skulle
satt vida yngre husmoderliga förmågor än hen-
nes på ett verkligt kraftprof.
I Brännkyrka församling nära hufvudstaden,
där fru Wennberg under en lång följd af år
hade sin sommarbostad, ägde hon en god väninna,
komministerns i församlingen maka Mathilda
Rolén, född Kihlblad. Denna uppoffrande, män-
niskovänliga kvinna hade i slutet af 1860-talet
grundat ett barnhem inom församlingen, hvil-
ket på ett synnerligen lyckligt sätt fyllde sin
uppgift, men som dock lämnade ett viktigt
önskningsmål öfrigt, nämligen det att kunna
bereda de små skyddslingarna tillfälle att efter
utskrifningen från hemmet få lära sig de inom
ett ordnadt hushåll förekommande viktigare göro-
målen, så att de kunde utbildas till praktiska,
för sig själfva och andra nyttiga tjänarinnor.
Denna brist afhjälpte hon genom att anskaffa
medel till Hushållsskolan i Brännkyrka, hvilken
fick sin plats å en vacker tomt invid kyrkan
och barnhemmet och som våren 1882 stod fär-
dig att börja sin verksamhet. Den utgjordes
af ett trefligt envåningshus med glastäckt ve-
randa, vindsrum och balkonger, och den inne-
höll en rymlig matsal, som tillika skulle utgöra
samlingsrum, en väl ordnad köksafdelning samt
rum för förestånderskan och åtta rum för blif-
vande pensionärer.
Så låDgt var allt godt och väl. Men nu
kom det svåraste, nämligen anskaffandet af en
duglig och praktisk husmoder för det nya hem-
met. Uppgiften var så mycket vanskligare,
som byggnadskostnaderna medtagit alla de be-
fintliga tillgångarna, så att hushållsskolan för
sin verksamhet uteslutande var hänvisad till
inkomsten för de inackorderingar, man hop-
pades få såsom mer eller mindre stadigvarande
gäster. I detta betryck vände sig fru Rolén
till sin några år yngre väninna fru Wennberg,
med anhållan att hon skulle öfvergifva sin lugna
ställning och åtaga sig det bekymmer och det
ansvar, som voro förenade med handhafvandet
af ett så mångsidigt bestyr; och trots sin egen
redan höga ålder, ryggade fru Wennberg icke
tillbaka för att mottaga detta uppdrag, varmt
intresserad för den vackra saken som hon själf
var. Hemmet öppnades den 2 maj 1882, med
fru Wennberg som värdinna. Början var blyg-
sam, men redan vid midsommartiden stod allt
1 fullt flor. Sedan dess, och under hela den
tid fru Wennberg med aldrig svikande kraft
och intresse därstädes fört spiran, hvilket skedde
ända till hösten 1894, då hon uppnått en ålder af
78 år, har hemmet på ett utmärkt sätt fyllt sin
af stiftarinnan afsedda uppgift. Och bland de
många, som varit pensionärer därstädes eller i
öfrigt gjort bekantskap med hemmet, finnes
det nog icke mera än en mening därom, att
husmoderskapet icke kunnat råka i skickligare
händer, likasom ock därom, att fru Wennberg
bättre än mången förstod att åt det hela gifva
den värmande prägeln af äkta gammaldags svensk
hemtrefnad.
Ett vackert och af den gamla mycket vär-
deradt erkännande för denna sin förtjänstfulla
verksamhet erhöll hon för några år sedan, den
2 maj 1892, då hushållsskolan firade sin tio-
åriga tillvaro med en angenäm och smakfullt
anordnad festmiddag, till hvilken skolans sty-
relse samt åtskilliga församlings- och hufvud-
stadsboar inbjudits. Därvid tolkades i varma
ordalag de tacksamma känslorna för fru Wenn-
berg. Och sedan fick hon från fru Rolén,
som året förut, i en ålder af 91 år, aflidit
såsom hushållsskolans pensionär, emottaga ett
testamentsutdrag, åtföljdt, såsom en sista af-
skeds- och tacksamhetsgärd, af ett kontant
belopp af 500 kr., hvarvid naturligtvis penningc-
gåfvan, som dock i förhållande till den aflid-
nas tillgångar icke var ringa, betydde vida
mindre än de ädla känslor, som dolde sig bakom
densamma.
Nu är, sedan mera än ett år tillbaka, fru
Wennberg -— som, i förbigående sagdt, fort-
farande innehar befattningen såsom direktris
för det lilla barnhemmet — själf pensionär i
det hem hon så verksamt bidragit att skapa.
Då hon där njuter ett välförtjänt otium cum
dignitate, kan hon glädja sig åt för hennes år
synnerligen goda kropps- och själskrafter samt
särskildt åt att kunna blicka tillbaka på ett
lif, som mer än mången annans varit den prak-
tiska omtänksamhetens och den trogna plikt-
uppfyllelsens.
Den 29 februari i år fyller fru Wennberg
80 år, och hon har därvid det sällsynta till-
fället att äga en födelsedag, den sista under
det nuvarande århundradet. Denna dag är den
21 :a i ordningen af hennes födelsedagar, om
man medräknar den dag, då hon föddes. Oclr
till den dagen, liksom till kommande fridfulla1
dagar, ägnas hon af många vänner de var-
maste lyckönskningar. John Neander.
–––- *–––-
Tvänne planscher
— den af förut angifna orsaker försenade janu-
ari-planschen samt planschen för innen, februari
månad — åtfölja detta n:r i st. f. det sedvanliga
romanarket. Den åkta nordiska vinterbild, som
vår framstående djurmålare Bruno Liljefors
gifvit oss i sin »Råf och hare», liksom den en-
gelske mästaren L. Fildes’ gripande skildring :
»Mellan lif och död» torde utan alla kommenta-
rier tala för sig själfva. Bägge autotypierna åro
utförda hos W. Silfoersparres nya aktiebolag
efter gravyrer från hrr Nordin §• Josephson,
Stockholm, i hvilkas bok- och konsthandel dessa
finnas att tillgå.
–––- *–––-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
