Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 9. 28 februari 1896 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
18U6 IDUN 67
Ett skottdagsnummer
kunna vi ju ha skäl att kalla detta nummer
af ldun, då det till allra största delen är fylldt
med bidrag, som i ett eller annat hänseende
referera sig till skottåret och skottdagen. Att
det därigenom till hela sitt skick och innehåll
träder en liten smula utom den vanliga Iduns-
ramen, är naturligt, men hoppas vi, att våra
läsarinnor — för omväxlings skull — icke ha
något däremot.
Som bekant utfäste vi för en tid sedan ett
pris på femtio kronor för »det piggaste ocli
trefligaste bidrag om skottdagen», som till oss
ingått senast den 8 dennes. Bland sjuttiofem
täflare liar signaturen Diana afgått med seger-
palmen för sitt »Fragment ur en jägarinnas
memoarer», hvilket här nedan meddelas. De
trefliga små vignetterna, hvilka vi ej velat un-
danhålla våra läsarinnor, åtföljde äfven hennes
manuskript. »Diana» behagade nu ge sig till-
känna för redaktionen i och för prisets utbe-
kommande.
Ur den öfriga skottdagsskörden på vers och
prosa ha vi vidare — enligt hvad vi förbe-
höllo oss — gjort ett lämpligt urval för dagens
nummer. Vårt hjärtligaste tack till alla bi-
dragarne!
Genom ett egendomligt sammanträffande står
till och med den porträttbild, vi i detta num-
mer bringa, i god samklang med »dagens tema»,
då fröken Wennberg är ett skottdagsbarn. Ja,
ända till » Tidsfördrifsafdelningen» ha, som
våra läsarinnor torde finna, märkesdagens verk-
ningar sträckt sig.
Och nu återstår oss då endast att tillönska
våra vänner: Allt nöja af Iduns skottdags-
nummer1’
Redaktionen.
––––––––––––––––––– .
det praktiska lifvets erfarenheter. Från min
ännu o.bemärkta galleriplats på lifvets tea-
ter iakttog jag åtskilligt, som förde mig
till den åsikt, att ifall en fornegyptisk
vicekonung haft någon släkttycke med
nutidens svenske män, så hade han, i stället
för att skänka efterhängsna kvinnor en regle-
menterad extra skottdag, helt visst utfärdat
en förordning, att alla i bakhåll och försåt
liggande kvinnliga krypskyttar skulle dela
den bekante egyptiske hofbagarens öde.
Min nästa — också på historiska studier
grundade — åsikt rörande denna vår märkli-
ga friskyttedag vittnar dock ännu om mina
ungdomligt höga tankar om mannens ädel-
mod. Jag antog nämligen, att skottdagen
var ett hvart fjärde år inträffande synligt
utslag af mankönets kroniska samvetskval
öfver det förtryck, hvari det alltid hållit
det svaga kvinnliga kärilet. Ett förtryck,
som kulminerat däri, att en väluppfostrad
dam förbjöds att taga första steget vid
uppbjudning till den långpolska, som be-
nämnes äktenskap!
Min storhjärtade uppfattning af mannens
samvete blef dock efter anläggandet af mitt
första snörlif snart en rent öfvervunnen
ståndpunkt, och misstankens vindögda dä-
mon började sammanpressa mitt hjärta.
Sorgligt medveten om det faktum, att
historiska och astronomiska undersökningar
och antaganden ej just alltför ofta öfverens-
stämma med hvarandra, har jag aldrig fun-
nit själshvila i de astronomiska förklarin-
garna öfver ett sådant fenomen som skott-
dagen. Därför hviskade nu ofvanstående
dämon i mitt öra, att denna dag blifvit för-
såtligt insmugglad på kvinnorättigheternas
magra konto. Det blef mig nämligen allt
mera klart, att man blott förärat oss
denna klappjaktsdag för att rädda en art
manliga söndagsskyttar från skammen att
bomma allt för ofta på de uppspårade före-
mål, som befunno sig inom skotthåll för deras
kärlekspilar. Det är ett nedrigt fint man-
ligt schackdrag detta, att ställa maskulina
dumbommar så inom håll, att ett ädelt
villebråd, flämtande, utmattadt och halfdödt
efter många egna jakter samt pådrifvet af
kampen för tillvaron, själft far en sådan där
Skottdagen.
Fragment ur en jägarinnas memoarer.
(Prisbelönad i Iduns »skottdagstäflan».)
llit sedan jag började in-
tressera mig för skottda-
gen — och det var vid
en märkvärdigt tidig ålders-
period — har jag gjort den
till föremål för vetenskapligt stu-
dium, på så väl teoretisk som
praktisk väg, hvadan jag vågar
tillmäta mig någon auktoritet i
denna tidsfråga.
Mina första undersökningar
voro af historisk natur, och jag kom
dä till den slutsats, att Josef, sedan han
blifvit vice-konung af Egypten, som en
upprättelse åt fru Potifars rykte, förordnat
att hvart fjärde år skulle, i andra måna-
den, inskjutas en dag, på hvilken kvinnorna
ägde rättighet att taga skarpare sikte än
eljes på de manliga skottaflorna.
Men då jag’ bara väl vuxit från småsko-
lans läxor, började jag lära mig, att veten-
skapliga teorier icke alltid hålla stånd mot
skytt om halsen.
Ett par dylika taflor ur lifvet ingaf mig
beslutet att aldrig, aldrig jaga på skottda-
gen, isynnerhet som jag snart upptäckte, att
mannen alldeles icke är fridlyst villebråd
under den tidsperiod, som ligger emellan de
i almanackan reglementerado skottdagarne.
Jag fann med tillfredsställelse, att vi kvin-
nor förstått att behändigt kringgå ifråga-
varande jaktstadgar och i ganska stor skala
idkade tjufskytte.
Ingen indian i mina bröders rödskinns-
böcker var skickligare i konsten att finna
och följa spår genom naturens urskogar än
somliga af mina äldre flickbekanta voro att
spåra upp och förfölja män genom de snår
och andra hinder, som måste genombrytas
och tagas på väg till äktenskapets sälla
marker, där det eftersträfvade villebrådet
hade bo eller lya.
Under dylika jakters vilda yra hände det
nog också stundom, att amazonerna togo
miste om vildt och husdjur samt lade an
på både ringade, tjudrade och i äktenska-
pets fållor redaii infösta individer, men
slika bragder kallades ännu i den tiden
med djup indignation för grym skadeskjut-
ning.
Äldre amazoners noblare tjufskytte tillta-
lade mig i högre grad, meu däremot beslöt
jag att förakta deras exempel, som metade
efter män, likt fiskaren efter gäddor, eller
försökte fånga dem i garn, som om de
varit skapta som nors, eller ock lade ut
snaror, liksom för skogens rädda harar.
Däremot roade det mig att se män fångas
på limstång, en sport som lyckas bäst i balsa-
lar vid gassken eller elektrisk belysning.
Frackskört häfta så märkvärdigt lätt vid
limstången; där sitter nu fågeln och skrat-
tar nog så muntert, tills han kommer in i
äktenskapsburen.
Jakten vid månsken tilltalade mig ej syn-
nerligen ; man var ju aldrig viss på, om man
träffade hjärtat eller blott med pilarne snud-
dade vid offrets mustascher.
Utrustad med försvarliga förkunskaper
samt tämligen godt beväpnad, längtade jag
ifrigt att få komma i aktivitet.
Ännu var det mig dock förmenadt att
infinna mig på middagarnes, supéernas och
balernas sälla jaktmarker, och inom mitt
skotthåll fanns då ingen annan att sikta på
än mina bröders och min informator.
Det var en tämligen bedröflig skottafla,
smal som en promenadkäpp, torr som en
sågbock och med två utstående knäskålar.
Men jag erkände redan då tillvaron af den
bekanta national-ekonomiska lagen om för-
hållandet mellan tillgång och efterfrågan.
Dessutom ämnade jag ju bara, symboliskt
taladt, öfva mig i målskjutning med salongs-
gevär.
Men nog fick jag ge fyr många gånger,
innan jag träffade pricken, ty skottaflan
erbjöd helt ringa skottvidd, och det var
som om han haft en långkatekes med ryg-
gen vänd utåt i sin bröstkavitet, i stället
för ett manligt hjärta på cirka tjugutvå år
och bredd därefter.
Ändtligen passade jag på en het, åsktung
junidag och bekände blygt och i förtäckta
ordalag, att en ung dam lärt sig skatta
hjärtats rena guld högre — än hvad som
helst. Och när då den första ljungelden
från himlen korsades med tvänne blixtar
från mina ögon, stönade han: »Himmelska
Maria!» och damp på knä som en dresse-
rad kamel. Vid denna hans kroppsöfning
begaf sig hans högra knäskål ut ur sitt
skyddande omliölje, likt ett ungt öfvermo-
digt hvitkålshnfvud ur de blad, som värnat
dess barndom mot närmare granskning af
nyfikna blickar.
Maria — det var emellertid ingalunda
jag, utan min tjuguåriga syster! Den unge
mannen hade blottat både sitt hjärta och
sitt fattiga knä, till rakt ingen glädje för
mig ; han hade endast tagit mig för en
skottspole, som skulle föra islagstråden ge-
nom hans hemliga kärleks tilltrasslade varp-
garn. Han fick vänta lian!!!
Jag förbigår de år, under hvilka jag slog
rekord i sporten att träffa manliga hjärtan
och kasta dem som byte för — hm ! —- för-
tviflan. Sedan kom en tid, då jag började
jaga på fullt allvar och för utkomsten, men
besynnerligt nog tycktes då männen på en
gång ha blifvit osårbara, och jag ägde ty-
värr ej det förtrollade och förtrollande silf-
verlod, som ofelbart träffar ett manligt
hjärta.
Det är också en möjlighet, att herrarne
kände till en viss grekisk Dianas sätt att
pryda herr Aktæon’s panna.
Då undergick min åsikt, om värdet af en
reglementerad skottdag, förvandlingens stora
lag, så att jag nu känner, att den dagen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
