Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 10. 6 mars 1896 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
74 IDUN 1896
Liksom kvinnan ej blir något utmärkt, utan att äga något af mannens ande, så
behöfver också mannen något af kvinnans själ till sin högre mänsklighet.
A. Oehlenschläger.
några droppar norskt blod i sina ådror — hennes
mor, född Hedda Yogt, är nämligen norska —
en omständighet, hvilken väl som ett godt tecken
icke bör underskattas i våra en smula uni-
onskrångliga tider. Nu njuter det åldriga för-
äldraparet sitt otium cum dignitate, fjärran
från hufvudstadens bullrande lif, på sitt gods
Tosterup i Skåne.
Anna Louise Dorotée Ehrensvärd (så lyder
grefvinnan Douglas’ fullständiga namn) är född
... ja, icke kan väl någon förebrå oss en
indiskretion, då vi röja denna siffra, om hvil-
ken vår adelskalender så villigt ger besked:
år 1855. För öfrigt — de fyrtio åren äro ju
just den bildade kvinnans »gyllene ålder»,
ett rön, som icke minst besannar sig, där de
bäras med ett så ungdomligt behag, som
fallet är här.
År 1876 ingiek hon äktenskap med sin
nuvarande make, grefve Ludvig Douglas. Vid
den tiden hade grefve Douglas ej ännu begynt
spela den framstående politiska roll, som sedan
blifvit hans. Han var hofman — som kam-
marherre har han tjänstgjort hos kronprins
Gustaf — och tillbragte för öfrigt sin tid som
nitisk och intresserad jorddrott på sina stora
östgötagods Stjärnorp och Gerstorp. 1 sin
egenskap af härskarinna för en stor skara
underlydande hade här den unga grefvinnan
rika och väl tillvaratagna tillfällen att göra
godt och vida omkring binda tacksamma sym-
patier kring sin nobla personlighet.
Ett icke sällan återkommande afbrott i dessa
år af lugnt godsägarlif utgjorde talrika utländ-
ska resor, oftast förenade med besök hos gref-
ve Douglas’ fränder i Tyskland: föräldrarne,
öfverstekammarjunkaren grefve Carl Douglas
och hans maka, grefvinnan Louise af Langen-
stein och Gondelsheim, bosatta på den char-
manta Villa Douglas vid Konstanz, samt brodern
ryttmästaren och ledamoten af tyska riksdagen
grefve Wilhelm Douglas, bosatt i Karlsruhe.
Under tiden växte en hurtig barnakrets till
i grefvehemmet, tre döttrar och tre söner, och
modersplikterna voro många och trägna. Den
äldsta dottern, fröken Louise Douglas, är nu
redan en sjuttonårig ungmö, som just i vinter
för första gången fått pröfva sina unga vingar
i sällskapslifvet; det yngsta barnet, Ellen, är
kommet till världen år ]892.
Emellertid indrogs maken efterhand alltmer
i det politiska lifvet oeh dess intressen och
gjorde så sitt inträde i vårt öfverhus. Detta
blef närmaste trappsteget till landohöfdinge-
stolen i Upsala, och för tvänne år sedan togo
grefven och grefvinnan Douglas residenset i
den gamla Vasaborgen i besittning som sitt
nya hem. Något stadigvarande hemvist skulle
dock ej heller universitetsstaden blifva dem,
men den korta tid, deras gästfria och intagande
personligheter gåfvo nytt lif och glans åt den
gamla lärdomsstadens en smula tröga soeietets-
lif, skall där icke snart glömmas. Den ly-
sande afskedsfest, hvarmed samhället hyllade
sin afgående höfding, då han så snart måste
lämna det för sina nya maktpåliggande stats-
mannavärf vid konungens rådsbord, vittnade
på det otvätydigaste om de hjärtliga sympatier
han och hans maka här, som allestädes,
förvärfvat.
ITvarhelst den kvinnliga förtjänsten gör sig
gällande, vare sig hos hög eller låg, är det
som bekant Iduns syfte att söka framhålla
densamma, och därför kunna vi ej, om ock med
fara att gå grannlagenheten för nära, till sist
afhålla oss från att med några korta drag an-
tyda grefvinnan Anna Douglas’ personlighet.
Det är glädjande, då en hög samhällsställ-
ning uppbäres af en högsinnad karaktär, då
börds- oeh själsadel samverka för att fram-
bringa en af dessa sälispordt vinnande person-
ligheter, till hvilka man ofrivilligt känner sig
dragen med sympatiens makt. Detta kan
utan öfverdrift sägas om grefvinnan Douglas.
Ty rikt utrustad å både hufvudets och hjär-
tats vägnar, uppfattar grefvinnan sin ställning
på samhällets höjder med klokhet och allvar,
väl vetande, att ju mera framskjuten den ställ-
ning är, som man intar, dess större blir an-
svaret. Och dock tro vi oss kunna säga, att
grefvinnans — likasom hvarje sann kvinnas
— vackraste sidor utvecklas inom hemmets
område, där hennes rättrådighet, flärdlöshet
och hjärtevinnande godhet i rikt mått göra
sig gällande. Af naturen praktisk och verksam
som hon är, äro ej heller husmoderns plikter
henne främmande.
Slutligen kunna vi ej afhålla oss från att
vidröra en egenskap, så belysande för hennes
person, att skildringen blefve alltför ofullstän-
dig, om vi förtege den samma. Vi mena gref-
vinnan Douglas’ storartade välgörenhet, detta det
rika hjärtats behof af att se andra på ett praktiskt
sätt lyckliggjorda, en egenskap så mycket älsk-
ligare som den endast i tysthet ger sig uttryck.
»I sitt hem är hvarje sann kvinna drott-
ning.» På samma gång som vi tillämpa dessa
ord på ofvanstående teckning, tillåta vi oss
betona, att stora grundsatser finna sin rätta
tillämpning just i det trogna utöfvandet af små
plikter, att trohet i kallet adlar arbetet och
att hvarje kvinna kan blifva sitt hems drott-
ning genom det personliga inflytandets makt.
Det charmanta porträtt, som beledsagar dessa
rader, är af allra färskaste datum, då gref-
vinnan Douglas haft godheten taga det för
Iduns räkning hos hoffotografen fru Selma
Jacobson, och är det utfördt i det moderna
manér med dräkten förtonande och endast lätt
antydd, som för närvarande är högsta smak i
våra förnäma kretsar.
CQor.
’
0Mkära sockor, mjuka och små,
Näpna skjortor med spetsar på,
Stickad kofta af rosigt garn
Ät mitt älskade lilla barn —
Vagnen bäddad med filt och dun,
Liten, himmelsblå paulun,
Örngottskudden med hålsöm sydd,
Lakansfållen med spetsar prydd,
Och en grop uti kuddens midt —
Allt är redo nu, barnet mitt!
Allt år redo — i hjärtats orå
Skall ditt varmaste bo du få;
Dår skall kärlek ditt rede bli
Hela lifvet att hvila i;
Dår har moder gjort huset tryggt;
Af sitt hopp har hon våggen byggt,
Taket hvälft af sin bästa dröm,
Och på härden hon offrat öm
Allt sitt älskande hjärtas glöd
Att dig skydda mot köld och nöd. .
Han har kommit — han hvilar re’n
Vid mitt hjärta — en liten en,
Späd och rosig och mjuk och rar
Med två mörkblåa ögons par.
Hvilken sällsam exstatisk lycka
Att i famnen sitt barn få trycka!
Hvilken salighet är så stor
Och så rik som att vara mor !
Där oss skänkas i Ijuf förening
Lifvets fullhet och lifvets mening.
Nonny Lundberg.
–––- *––––-
”ßecl meä oss, mamma!”
»Uppåt bör vårt bjärta se
Och den gode Fadern lofva. —
Jorden intet har att ge,
Men all god, fullkomlig gåfva .
Kommer ifrån himlen ned.
Bed, bed !»
» tf3|orden intet har att ge. » Visserligen
är det först vid en mognare ålder,
man kommer till insikt häraf — för bar-
net leker ju hela världen. Och dock må-
ste de små redan tidigt läras, att där fin-
nes en fiende inom deras eget bröst och
att fly till honom, »som hafver barnen kär».
Såg dn någonsin en skönare syn än den
af en moder med barnaskaran samlad om-
kring sig till bön? Jag har sett en sådan
syn, och jag glömmer den aldrig: en mo-
der, icke en af dessa, hvilka ha tid att
dansa och leka bort sitt lif, utan en, som
sträfvade och arbetade från morgon till
kväll — hon måste ju hjälpa den käre
maken, hon ville så gärna dela hans börda.
Hela hennes hållning bar vittne om trött-
het efter dagens mödor — hufvudet något
framsträckt och hela gestalten litet hop-
fallen, såsom förmådde hon icke sitta rak.
Men de blåa ögonen blickade med kärleks-
fullt allvar på barnen, hvilka stodo i en
krets framför henne med knäppta händer.
Barnen å sin sida skådade in i moderns
kära ögon, under det att ett af dem läste
aftonbönen högt och modern tyst följde med.
Skola månne dessa barn någonsin kunna
glömma bönestunderna vid sin moders
knän? Jag tror det ej. Jag tror, att
minnet däraf skall följa dem genom lifvet
och tjäna dem till styrka i frestelsen, till
tröst i svaghet och lidande.
Äfven jag har haft lyckan att äga en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
