Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 10. 6 mars 1896 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1896 IDUN 75
moder, som själf bad med sina barn. Visst
var det kärt att läsa sina böner för
»mamma» — jag påminner mig lifligt, huru-
som jag en gång, då jag började bli »stora
flickan», bitterligen grät, emedan min mor
var förhindrad att läsa aftonbönen med mig.
Visst var det högtidligt då vi, under sommar-
ferierna, när mor höll skola med oss, om afto-
nen sjöngo : »Så går en dag än från vår tid»
och på morgonen den sköna psalmversen:
»O, Herre, dig jag vill åkalla, när afton-
stjärnan framgår skön ; när morgondaggens
pärlor falla, till dig jag höja vill min bön.»
Men jag reflekterade ej då öfver det su-
blima i en moders kall, öfver den välsig-
nelse, som det måste bära med sig, att
»mamma» själf lärde sina barn att bedja
och bad med och för dem.
Jag säger ej, att det därför ej kan hända,
att barnen, eller något af dem därute i
världen kan gå vilse och kanske till och
med förloradt. Dess värre har man mer
än en gång sett exempel därpå. Men ofta
har det också händt, att ett bibelord, en
bön eller psalmvers, som mamma lärde
barnet, föll den vilseförde i minnet, just
då han stod på branten af en afgrund,
och — han var räddad! Ett enda litet
godt frö nedlagdt i barnasinnet, huru frukt-
bärande kan det ej blifva! Tro, endast
som ett senapskorn, och den kan blifva
till en makt i världen!
Huru kan en moder, eller, dess värre,
många mödrar, antingen helt uraktlåta att
tillhålla sina barn att bedja eller ock öfver-
lämna den ljufva plikten att göra bön med
dem åt tjänarinnan, denna må nu för öf-
rigt vara hur pålitlig och god som helst?»
»God natt med er, små barn! Gån nu
snällt och läggen er! Dadda läser afton-
bön med er.» — »Men vi vilja, att du läser
med oss, mamma. Kan du inte komma?»
— »Nej, mamma har icke tid,» heter det,
och så fösas barnen till sängs och gråta
sig kanske till sömns, om ej »dadda» kan
trösta dem med löfte om namnam och dy-
likt. Men mamma, ännu ung och vacker,
står framför spegeln och profvar den nyhem-
komna klädningen, och så ändras den — där
var någonting i olag, och det tar en ryslig tid
att få den där slejfen, den där puffen m. m.
sådana hon vill ha dem. Ändtligen har
sömmerskan fått allt i ordning, men nu
skall håret friseras och prydas, och så kom-
mer turen till hals- och armprydnader.
Slutligen är hon dock färdig och — i bästa
fall — nöjd med toaletten. Och hon 1er
mot sin bild i spegeln.
Ack, det där leendet skulle du, unga
moder, i stället sparat åt småttingarne.
Du skulle tagit en stund från dina ange-
lägna toalettbestyr och läst aftonbönen med
dina barn, innan du prydde dig för din
man och din vänkrets och for ut för att
roa dig. Tänk, om någon bland dina små
aldrig mer skulle bedja dig om något!
Tänk, om en liten plats snart skulle vara
tom och ett par små klara ögon slutna för
alltid! Tänk, om en af de ljufva, bed-
jande barnarösterna aldrig mer skulle ljuda
för dina öron :
»Bed med oss, mamma! Bed med oss!»
S—m.
–––- *––––
Sen till, att Idun och Iduns Mode-
tidning finnas hos alla edra bekanta:
Sen vdr.
Skiss för Ichm
af
Hedvig In debetou*.
j yåren är kommen, står det i tidningarna —
> men inte står det så på marken!» brummade
kaptenen på Barbacka en dag i början af april,
medan snöflingorna yrde så tätt utanför hans
fönster, som om det varit midvinter. »Sätt på
en brasa, Margret!»
Kaptenen vände tidningen och började läsa på
andra sidan . .. »Lärkan har hörts för längesedan,»
stod där vidare... »Ja, nog är det längesedan !»
fortfor kaptenen på samma sätt, »för inte har
då jag hört henne i år. Hon har väl frusit ihjäl,
och det kan då ingen förtänka henne!»
Gamla Margret anmärkte fogligt, medan hon
staplade upp vedträden i kakelugnen, att hon
verkligen hört lärkan i söndags morgse, när hon
gick till kyrkan.
>Det var väl kyrk-klockorna, som ringde för
öronen på dig, fast du trodde att det var lärkan!»
snäste kaptenen; men hans gamla faktotum var
så van vid hans små utbrott, att de inte be-
kommo henne det ringaste. Hade de i stället
alldeles uteblifvit — då först hade hon börjat
frukta att något var i olag. »Gamla ungkarlar
ska’ så vara,» menade hon, »de ha inte fått lära
sig bättre!»
Men nog satte kaptenen i själfva verket värde
på april snön, gammal landtbrukare som han var,
och hade den uteblifvit, det hade han visst tagit
värre, än om lärkan gjort det. Det kunde dock
inte nekas, att blåsten ännu väl näsvist kröp in
genom fogningarna, med reumatismen i sällskap,
och det var därför, som kaptenens lynne nu
var ojämnt. Till och med den trofaste »Hoch»
darrade, där han låg framför elden, antingen det
nu var af köld eller för att på sitt vis instämma
med husbonden.
Det hördes stampningar i förstugan — det var
postpojken; han var hvit som en mjölnare. Kap-
tenen reste sig långsamt och gick stelbent ut i
dörren att hämta in väskan. Liksom genom en
tyst öfverenskommelse öppnade Margret på samma
gång den motsatta dörren i förstugan och gjorde
sig något ärende dit ut; hon kastade en lång
och spanande blick först på väskan och så på
kaptenens ansikte.
Jo — det var bref! Det såg hon på hans min,
då han tog upp väskans innehåll, innan han åter
försvann inom dörren till sitt rum.
Kaptenen var dock en alltför ordentlig affärs-
karl för att inte först öppna affärsbrefven, men
de voro lyckligtvis inte många, och fort gick det
också i dag att ögna igenom dem. Inte tycktes
de heller innehållit något af vikt, ty inte ens ett
ogillande »hm!» hördes vid något af dem, utan
de lades bara skyndsamt åt sidan på skrifbordet.-
Därpå drog kaptenen stolen i ordning och lät sin
uppmärksamhet helt och hållet tagas i anspråk
af det återstående brefvet.
»Margret!» lät det ljudeligt, en liten stund där-
efter, så att det hördes genom hela huset — och
Margret kom in, som om elden suttit i knutarna.
Det var som hade hon stått utanför och bara
väntat på det där utropet. Men hon såg inte
orolig ut, bara nyfiken och intresserad, ty hon
kände så väl till hvarje tonfall i kaptenens röst,
att hon aldrig misstog sig på betydelsen. Och
nu lät utropet så klangfullt och godt, att ögonen
riktigt tindrade på gumman, när hon kom in;
nu visste hon att det var goda nyheter. Själfva
Hoch hade sprungit upp och gifvit till ett litet
gläfs, som af väntan.
»Ku ska’ du få höra på sjutton, Margret!» ut-
brast kaptenen, och han såg bestämdt fem år
yngre ut än nyss, tyckte hon; det var något i
hela hans väsen, som ofrivilligt påminte Margret
om den där julhelgen, för flere år se’n, då in-
geniör Kurt, brorsonen, kom hem och var för-
lofvad. »Nu ska’ du veta, Margret, att vi få
främmande!»
»Åh, allri’ i världen!» var Margrets utrop, nu
som vanligt, men det betydde alldeles motsatsen
af hvad det kunde låta, ty det var ett uttryck
af den största belåtenhet, — »det ä’ väl allri’
möjligt heller, att det ä’ ingeniörns, som komma?»
* Våra uppmärksamma läsarinnor skola helt
visst själfva upptäcka det nära sambandet mellan
denna lilla skiss och berättelsen »Gamla stilen»
af samma författarinna i vårt senaste julnummer.
Red.
»Jo, så står det till, du ! Nu ska’ här bli an-
nan fåglalåt i sommar, ty de komma allihop —
Kurt och frun och barnungarna, ska’ du tro!»
Margret slog ihop händerna och torkade sedan
bort en glädjetår. »Att jag skulle få upplefva’t,»
utbrast hon.
»Åh, du ä’ väl inte så lastgammal än heller!»
muttrade kaptenen, som hunnit hämta sig så
mycket, att han återfått hvardagstonen.
»Ja, ä’ man gammal, så kan man väl just som
bli yngre af så’nt!» tilläde Margret. »Och när
komma de?»
»De vänta inte på öppet vatten ... ty då få
de väl vänta till midsommar,» sade kaptenen
med en blick ut genom fönstret, »utan det för-
håller sig som så, att Kurt ska’ resa ut för bo-
lagets räkning på ett par, tre månader i sommar
och vill lämna hustru och barn här under tiden.
Hvad säger du om det, du? Där står nu också
i brefvet en hel hop, som väl lilla frun har dik-
terat, kan jag tro, om att de ä’ rädda att göra
oss för mycket besvär, vi som ä’ gamla — ja
så står det väl inte precis, men det veta de ju i
alla fall att vi ä’! Nå, hvad säger du om’et,
Margret?» Kaptenen såg just litet oroligt frå-
gande ut.
»Nog ha vi utrymme däroppe och sängkläder
och allt som ska’ vara!» sade Margret skynd-
samt med värma.
»Ja, det ska’ bli förbaskadt roligt att se barn-
ungarna,» sade kaptenen,— »och föräldrarna med,
förstås. Gossen var så liten, när jag var där
uppe, och när sâ’na där ä’ som små grodungar,
så förstår jag mig inte mycket på dem — och
flickan har jag ju aldrig sett! Men nu kunna
de ju springa på sina egna ben, och då tycker
jag här skä’ bli ett kolorum!» Kaptenen för-
sökte se en smula bekymrad ut, men det lycka-
des inte.
»Ja, nog ska’ jag styra i ordning på bästa vis,»
sade Margret — »men hur snart få vi vänta dem?»
»Fram i maj — om det inte blir snöhinder på
järnvägen! Kurt stannar här ett par dagar på
utresan och kommer se’n och hämtar dem på
återvägen också, skrifver han. Han tycker det
vore tråkigt för dem att sitta ensamma hemma
däruppe i Norrland hela sommaren, säger han.»
»Ja, nog vet han, att de ä’ välkomna!» slöt
Margret. Och nu var det som om den första
klara solstrålen, den första ljumma vårfläkten
hade trängt in i det ensliga hemmet. Kaptenens
lynne blef upptinadt långt fortare än hans åkrar
och ängar, och för hans gamla hushållerskas öron
hade det glada budskapet haft en långt ljufligare
klang än lärkans vårsång.
:!: *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
