Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 12. 20 mars 1896 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IDUN 1896
90
Kanhända det efterträdda Men vi måste längta och ana,
Är det aldrig än förstådda Vi måste vandra och spana
Och hvad ingen skall förstå. Och söka det ändå.
V. Rydberg.
att helt hastigt lämna hemmet och befinna
sig i en kupé, färdig att företaga en euro-
peisk resa på veckor för att ej säga mana-
der ; men hon var ju redan från ungdomen
resvan, och hon har under årens lopp hun-
nit blifva det ännu mer, då hon med få
undantag följt sin man på alla hans längre
färder.’
Den intressantaste af dessa resor torde
måhända varit den, då hon 1888 följde med
sin inan och sin svägerska, författarinnan
Anne Charlotte Leffler, till en vetenskaplig
kongress i Oran, norra Afrika, tillbragte en
månad i Alger och sedan öfvervar univer-
sitetets i Bologna 500 årsfest, vid hvilken
professor Mittag-Leffler var den svenska ve-
tenskapsakademiens representant och erhöll
hedersdoktorsgrad. Under dessa färder ha
naturligtvis en hel mängd intressanta be-
kantskaper blifvit gjorda, och fru Mittag-
Leffler är därför i tillfälle att taga emot och
vara en intresserad och behaglig värdinna
för vetenskapsmän, tillhörande snart sagdt
alla nationer. Och hon kan vara det, ty
hon talar deras språk, hon är förtrogen med
deras sysselsättningar, och hon har varit i
tillfälle att på nära håll se mycket af deras
hemlif. Men icke endast vetenskapsmän,
utan också andra gäster äro välkomna i det
charmanta Lefflerska hemmet.
Hennes tid är dock begränsad, ty på
samma gång hemmets ekonomi hvilar i hen-
nes hand, är hon sin mans sekreterare, sköter
en stor del af hans in- och utländska bref-
växling och renskrifver hans vetenskapliga
uppsatser.
I det förtroliga hemlifvet är det dock
först som Signe Mittag-Leffler kommer till
sin fulla rätt. Där har hon utvecklats till
en lugn, säker och bestämd kvinna, där har
hon blifvit ett stöd, en hjälp åt honom, som
står midt i sitt lifs arbete.
Men äfven utom hemmet till hans vän-
ner och fränder når hennes intresse, kanske
starkast i de stunder, då vännen pröfvas
bäst. Hon är också i det soliga Napoli en
lika efterlängtad gäst som i de »tusen sjöars
land», och finge man i augustikvällen träda
innanför husets tröskel, så skulle man mellan
verandans bladväxter i belysningen af det
elektriska ljuset hellre vilja mala än beskrifva
henne.
Hon, främlingen från andra sidan Öster-
sjön, är därinne i den gamla familjekretsen
som låset i kedjan, och af den lugna vän-
sälla kvinnan får man en känsla af trygg-
het. Man känner, att här är något att lita
på, och tonfallet i hennes röst minner om
hvad hon i alla skiften vill vara — en tro-
fast finska. fl__r
–––––-*–––––-
Skidfärd.
todjag i skogen på backens krön,
Du stod invid min sida.
Bakom oss gingo skidspår i snön,
Framför oss ängder vida.
Solstrålar lekte i håret ditt,
Glindrade mellan stammar,
Lyste skinande, blänkande hvitt
Borta på bergens kammar.
Solstrålar lekte på friska hyn,
Kysste två läppar röda,
Smögo sig in under ögonbryn,
Där dina blickar glöda.
Vindarne sjöngo en sällsam sång
Uppe i skogens tallar,
Sjöngo om kärlekens soluppgång,
Und,er det blodet svalla,r.
Tankarne trådde en yster dans.
Svårt är att tankar styra —
Blodet kan leka med vett och sans, ■
Känslor och sinnen yra.
Ville jag lägga min arm omkring
Midjan den fina, smärta,
Drömma om allt och om ingenting
Invid ditt unga hjärta.
Ville jag tolka, hvad vinden nyss
Kunde i furorna hviska;
Ville jag drömma om solens kyss
På dina läppar friska.
Kände du drömmarnas vingslag som
Tumlande svalors lätta;
Körde du tystnadens röster om
Aningars fröjd berätta?
Gif då till minne för sena da’r
Hvad jag den stunden drömde;
Säg mig, ack säg, att det verkligt var
Hvad våra hjärtan gömde.
Stod jag i skogen på backens krön,
Du stod invid min sida.
Bakom oss gingo skidspår i snön,
Framför oss ängder vida.
Stod jag en hastigt svunnen minut,
Mäktigt af drömmen fången;
Fort, alltför fort, löpte tiden ut,
Stunden var snabbt förgången.
Så utför backen med vindlätt fart
Skidorna lustigt glida,
Föra oss bort ifrån drömmar snart
Långt ut i världen vida.
Nemo.
Kvinnans l^allelse.
Af Helena Hyblom.
I.
S
et är knappt ett halft tjog år sedan
den bildade kvinnovärlden i Sverige,
representerad af de litterära damerna i
Stockholm, var upptänd af den revolution
1 åsikterna om kvinnans rättigheter och be-
stämmelse, som Ibsens »Nora» hade upp-
väckt.
»En frigjord kvinna» var då för tiden
deras slagord,.— och därmed förstodo de
en kvinna, hvars hufvuduppgift var att,
kosta hvad det ville, andligt och världsligt
skaffa sig all den rätt, som hon ansåg nöd-
vändig för sin personlighets utveckling.
Om en kvinna efter sitt äktenskap upp-
täckte, att detta äktenskap icke var det
fullkomliga realiserandet af kärlekens idé
och icke gaf hennes personlighet tillräckligt
utrymme, ja, då var det icke endast bäst,
utan sannast och rättast att, som Nora, gå
sin väg, slå igen porten med en smäll
och ge sig åstad för att »utveckla sin per-
son» på egen hand.
Huru denna utveckling skulle ske, har
dock varit för inveckladt att svara på, ty
både Ibsen och alla hans efterapare bland
damerna ha blifvit oss svaret skyldiga.
Eopet på »kvinnans frigörelse» yttrade
sig snart genomgående i ett starkt uttaladt
förakt för männen, hvilkas orättvisor, sim-
pelhet och alla andra fel blefvo det stående
ämnet i damernas skådespel och noveller,
och de litterära damerna sågo med hånfull
medlidsamhet på de kvinnor, som funno
sig tillfredsställda af uppgiften att vara ma-
ka, moder och husmoder.
På alla sidor omgifven af dessa kvinnliga
krigsrop i kampen mot männen, skref jag
på den tiden en artikel: »Ämbetet att vara
husmoder». Den infördes i en liten tid-
skrift, som kallades »Framåt», och som
mycket snart gick bakåt.
Senare fick jag veta, att denna tidskrift
var ett organ för de mest samhällsupplösande
idéer, hvilket jag ej kände, då jag skref
i densamma.
Det har aldrig blifvit klart för mig, att
»färgen» på den tidning eller tidskrift, hvari
ett uttalande blir offentliggjordt, kan sätta
sin prägel på det skrifna, då ju innehållet
i en uppsats talar för sig själft.
Ett par år senare visade emellertid Iduns
redaktion tillmötesgåendet att intaga nämn-
da artikel om det husmoderliga ämbetet i
Idun. Den återfinnes där i 1890 års år-
gång n:r 47—49.
I denna lilla uppsats utvecklade jag min
åsikt, att det husmoderliga kallet är ett af
de mest välsignelsebringande och lycklig-
görande, som en kvinna kan bekläda.
Då kvinnans kallelse i dessa- dagar har
blifvit ofientligt diskuterad, tillåter jag mig
att komma tillbaka till detta ämne.
Under den period, då de skandinaviska
litterära kvinnorna så starkt opponerade sig
mot kvinnans underordnade ställning i äkten-
skapet och med större eller mindre ring-
aktning sågo ned på äktenskapet såsom
knappt värdigt den »frigjordakvinnan», ut-
gjorde dock dessa damer blott en högst
obetydlig del af de då lefvande kvinnorna.
Liksom alla abnorma fenomen var detta
fiendtliga sinnelag mot männen en speciali-
tet för de bildade kvinnorna, och bland des-
sa hufvudsakligen representeradt af en skrif-
vande och kritiserande elitkår. Hos de flesta
kvinnor äro längtan efter och behofvet af
kärlek en så djupt rotad känsla, att icke
något slags reformation eller oppositionel
kvinnorörelse hos ett fåtal skall kunna än-
dra det minsta däri.
Denna längtan, att se kärleken realiserad,
är så genomgående, att den är, och nog
alltid kommer att förbli, den hufvudsakliga
orsaken till, att kvinnor ofta gifta sig myc-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
