Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 12. 20 mars 1896 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1896 IDUN 91
ket unga och lätt taga miste i valet af
äkta makar.
En mycket ung flicka svarade en dag
sin bror, som frågade henne, om hon var kär :
»Nej, jag är inte kär, men jag älskar
kärleken.» Just detta, »att älska kärleken»,
är kvinnans allra starkaste och allra van-
ligaste egenskap. Att uppmuntra kvinnorna
till att bli hustrur och mödrar behöfs icke.
Det ha de allra flesta lust till.
En annan sak, och en mycket allvarligare,
är den att förbli goda hustrur och upp-
offrande mödrar, till och med om de skalle
upptäcka — hvilket säkert de flesta göra
—• att äktenskapet icke realiserar kärle-
kens idé.
Det gäller härvidlag icke endast att börja
bra, utan att fortsätta och sluta bäst, men
icke att sträcka vapen och taga till flykten,
när verklighetens faror rycka fram.
Det är oberäkneligt, hvilken förfärlig skada
den litteratur har gjort, som predikade
»kvinnans frigörelse».
Den har framställt känslorna som det
enda sanna.
Så snart känslan icke längre fanns där
i hela dess kraft, var förhållandet »osant»,
och som de flesta människor äro mycket
underkastade sina känslors växlingar, skulle
resultatet bli, att för hvar gång en känsla
var utsliten, hade en annan och friskare
rätt, och då behöfde inga band eller för-
pliktelser respekteras.
En människa är knappast den samma
vid tjugu, trettio och fyrtio år, och skulle
hufvudsake-n vara att alltid tillfredsställa
sina andliga fordringar, skulle konsekven-
sen bli, att man vid olika tider af lifvet
måste välja en ny man.
På en sådan grund skulle intet samhälle
kunna bestå.
De moderna författarne ha länge predi-
kat denna lära:
»När du icke längre älskar din man, så
fordrar sanningen, att du går din väg, en-
sam eller med en annan, som du nu älskar. »
Kristus har sagt:
»Den, som tager en frånskild till äkta,
bedrifver hor.»
Kärleken som idé är för de flesta kvin-
nor höjden af detta lifs lycksalighet.
Äktenskapet är något svårt.
II.
Få kvinnor, som inträda i äktenskapet,
ana, hvilket svårt och inveckladt kall de åta-
ga sig.
Det är icke blott de lekamliga och eko-
nomiska bekymren, som de moderliga plik-
terna medföra; det är hufvudsakligen den
svåra uppgiften att få två olika personlig-
heter att sammansmälta till ett —=- eller att
dock samljuda bra. Att kvinnan alldeles
skulle uppgå i mannens personlighet skulle
endast vara eftersträfvansvärdt, om mannen
alltid och i allting stode öfver sin hustru,
hvilket väl dock ingen vill påstå öfver allt
vara händelsen.
Kristendomen bjuder kvinnan att vara
sin man »underdånig», men detta är något
helt annat än att uppge sin person för
att upplösa sig i en annan.
Endast få och små despoter önska att
alltid endast få ett eko af sig själfva till
svar. En allt för stor brist på själfstän-
dighet irriterar. Till och med barn älska
icke de kamrater, som alltid prata dem efter
munnen, utan säga som en liten norsk poj-
ke sade till en skånsk fiskarpojke, hvilken
var hans lekkamrat och beständigt sade
ja till allting:
»Hvarför säger du alltid ja, ja? Kan du
inte säga nej, din torsk!»
Ingen kvinna, ingen människa skall upp-
ge sin person, men visserligen fordras af
en hustru och en mor, att hon skall kunna
uppoffra sig i stort och smått, och det
bästa sättet att uppoffra sig är kanske
just det att alltid ge något af sin person
i hvar enda liten handling.
Ja, äktenskapet är en svår sak, och en
hustrus och moders kallelse en af de svå-
raste. Men det finns något, som heter
»det svåras tjusning», och hvad som är
svårt, är också nästan alltid det mest inne-
hållsrika.
Medan alla studier och konster ha ett
begränsadt material att röra sig med, har
en husmoder lifvet till sitt material, och
intet studium är så innehållsrikt och mång-
faldigt som lifvet själft.
En gift kvinna kommer på det naturliga-
ste sätt i beröring med mänsklighetens oli-
ka representanter.
Hon lär känna arbetarne och deras arbe-
ten och kan ge sin sympati och hjälp
på ett mänskligt sätt.
Genom att sköta sina sjuka barn och
tjänare lär hon på ett praktiskt sätt den
sjukvård, som behöfs till det dagliga lifvet.
Genom att undervisa sina barn blir hon
uppmärksam på alla de frågor, som den
kommande generationen för med sig, och
en mor är nästan alltid af samma ålder
som hennes yngsta barn.
Ju flere talanger, ju flere intressen och
kunskaper en husmor har, dess bättre! Det
gäller för henne att lyckliggöra så många
som möjligt, som lefva i eller komma i
beröring med hennes lilla rike, och ju flere
medel hon har till sitt förfogande, dess
större utsikt har hon att lyckas.
Man hör så ofta det gamla dumma ut-
trycket: »hvardagslifvets prosa». Jag skulle
vilja byta ut det emot det långt sannare:
»Hvardagslifvets poesi».
Inga festligheter, samkväm eller förströel-
ser kunna jämföras med den välsignade
enformigheten i hvardagslifvets arbete och
hvila.
I hemmet växer poesien bäst, ty den,
liksom allt lefvande, behöfver stillhet och
tid till att utveckla sig.
Men det tyckes mig, att våra husmödrar
för att få den rätta fylligheten i barnens
lif icke fullt så mycket skulle sysselsätta
sig med att gå på föreläsningar, förenin-
gar och sammankomster för det allmänna
bästa. Liksom en familjs lycka till sist be-
ror på, att en hvar gör sin plikt, så beror
också ett lands lycka till sist på, att där
finns mycket lyckligt familjelif.
Har en kvinna talanger och intressen,
när hon ingår i äktenskapet, behöfver hon
så långt ifrån uppge dem, att de tvärt om
kunna förökas och utvecklas så länge hon
lefver. Hvad man har stor lust till, får
man alltid tid till, och som en författare
har sagt: »Det är otroligt, hur talangfulla
människor få tiden att räcka till.»
Därtill fordras hufvudsakligen att kunna
skilja det väsentliga från det oväsentliga
och uppge åtskilliga alldeles onödiga nöd-
vändigheter, hvarmed så många husmödrar
besvära sig själfva och sitt tjänstfolk.
Jag tror till och med, att en gift sånger-
ska, författarinna eller annan exekverande
konstnärinna kan komma med mera frisk-
het och poesi till sitt arbete, än de perso-
ner medföra, hvilkas hela dag skall uppta-
gas af deras konst eller författareskap.
En annan sak är att sköta ett ämbete.
En kvinna, som skall vara husmor ocli mor,
kan icke med omsorg sköta mer än detta
kall. Vid de tillfällen, då man ser t. ex.
unga fattiga änkor bli tvungna att öfver-
taga en bestämd plats, som fordrar hela
deras närvaro, skall man också märka, hvil-
ket sorgligt offer hon och barnen måste
göra. En hustru och mor bör vara hemma
och icke ute.
Under den tid, då det gjordes mest allarm
för »den frigjorda kvinnan», yttrade en
romare till mig: »Det skulle ändå vara
obehagligt, när en ung mor sitter t. ex.
på ett valmöte och jungfrun kommer sprin-
gande och ropar: Frun, frun, kom hem!
Den lilla vill ha en tår,» — och att för-
binda en husmoders och moders kall med
offentliga värf förefaller mig, som skulle det
vara och förbli en omöjlighet.
(Slut i nästa nummer.)
–––- *–––-
Farbror Jeremias.
»J*arbror Jeremias, får jag nu ändtligen kalla dig
r så, hyacl jag håller af dig!» Dessa ord klin-
ga oafbrutet i Jeremias Bruns öron. Han sitter
vid sitt skrifbord och betraktar en fotografi. Det
är bilden af en ung flicka, och det var hon som
uttalat de ord, öfver hvilka han nu grubblade.
Ack! hur olikt mot hvad han tänkt sig hade ej
allt gestaltat sig. Stackars farbror Jeremias! Tårar
skymta i hans ögon, men se, han torkar modigt
bort dem och — 1er. Hur belåten och lycklig
han plötsligt ser ut. Han är riktigt vacker, gubben,
där han sitter och småler för sig själf. Akta
dig, farbror Jeremias, jag har allt reda på din
historia, blif ej ond på mig, för att jag berättar
den !
»Historien» började, då han var femtiofem
år gammal. Han ägde då en landtegendom i
mellersta Sverige och hade bott där som en en-
störing största delen af sitt lif. Då kom det
plötsligt på honom en lust att se sig om en smula,
och han beslöt att resa upp till Stockholm.
En afton sitter hau i Berns vid ett bord och
betraktar människorna. Vid bordet bredvid ho-
nom har nyss ett sällskap placerat sig. Han be-
traktar dem närmare. Det är en medelålders
herre, en dam, troligen hans hustru, och två unga
flickor. Men herrn har han bestämdt sett förr,
förgäfves letar han i sitt minne. Då kommer han
händelsevis att kasta ögonen på flickan, som sitter
midt emot honom. Jo, dessa drag känner han
igen, en gosse har han känt som liknade henne.
Den gossen hette Johannes Karling och var Bruns
skolkamrat och bäste vän på den tiden.
Han går fram och ger sig till känna. Stor
glädje och öfverraskning öfver återseendet. Det
blir ett kollationerande af gamla minnen ifrån
skoltiden mellan de bägge herrarne.
Men hur intresserad än Brun är af sitt sam-
tal, kan han ej låta bli att allt som oftast be-
trakta Irma, den äldsta af flickorna, fadrens af-
bild. Hon var omkring sjutton år, en slank ung
flicka med ett blekt fint ansikte och ett par mörka
uttrycksfulla ögon. Hon gjorde ett outplånligt
intryck på honom redan den kvällen.
Jeremias Brun hade väl någon gång i sina
drömmar mött bilden af en kvinna, men denna
kvinna hade han aldrig funnit i verkligheten.
Nu var han gammal, kunde detta barn fram-
kalla hos honom känslor, okända, lockande? Öfver
detta grubblade han första kvällen han hade
träffat Irma.
Nu bief Brun en daglig gäst i Karlings hem.
Han hade från början ämnat att gästa staden
blott på några dagar. Nu förflöt den ena veckan
och månaden efter den andra, och han — stan-
nade.
Nog gingo föimiddagarne en smula långsamt,
då han vanligtvis vankade ensam på gatorna,
men så gingo eftermiddagarne så mycket fortare.
Irma förblef dragningskraften; hände det någon
kväll, att hon ej var hemma, då var Brun ned-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
