Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 13. 27 mars 1896 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
98 IDUN 1896
Det folk, som kämpat har, blott det är fritt; Hvad du ej själf förvärfvat är ej ditt:
Den tanke blott, som tänkt sig själf, är mogen. En lånad rikedom blir aldrig trogen.
B. E. Malmström.
samt gifvit gästföreställningar i Bysslands
öfriga större städer.
Ur den mängd af entusiastiska uttalanden
från olika länders kritici öfver den linska
.sångerskans konst, som för oss framlagts,
anföra vi följande ord, hvilka söka ge en
karaktäristik af densamma. »I motsats till
Here af samtidens mest framstående sånger-
skor, hvilka förvärfvat sin ryktbarhet an-
tingen genom ovanliga röstmedel, teknik el-
ler utomordentlig framställningskonst, är
Alma Fohström en af dessa äkta konstnärs-
naturer, hvilka genom förening af alla dessa
slösaktigt hopade medel, hvarhelst de upp-
träda, eröfra hjärtan med storm. Man stan-
nar därvid i tvekan, om grunden till hen-
nes framgång ligger i den klockrena, ovan-
ligt höga stämman, i den beundransvärda
tekniken eller i hennes älskvärda framträ-
dande — den rörande och naturliga enkel-
heten, gratien och plastiken i hennes spel.
Det är just harmonien mellan alla dessa
detaljer, som utgör den hemliga förtroll-
ningen af hennes konst, och för att full-
ständigt förstå uppskatta Alma Fohström,
bör man se henne i flere olika operor.»
Hålla dessa och många liknande utlå-
tanden endast något så när streck, så bör
det vara en mindre vanlig konstnjutning,
som nu förestår. Önskligt vore då ock, det
tillfälle kunde beredas vår publik att äfven
’rån scenen få njuta af densamma. Från
konserttribunen blir det ju endast som en
half och ofullständig gåfva hon kan gifva
oss den.
–––- ❖–––-
”Familjens gamla flicka”
Mur mången utcif dessa gamla mör
har du ej mött på vägen genom lifvet?
Om dem hur månget grymt förtal du hör,
hur månget klander, ofta öfverdrifvet.
Den gamla ungmön städs blir förbisedd,
af många hatad nära på som pesten,
af andra blott förlöjligad, beledd,
med liknöjdhet och köld bemött af resten.
Visst ligger intet intressant uti
de redan fårade och slappa dragen.
Visst är väl hennes tjusnmgstid förbi
och flydda de ungdomliga behagen.
Men är det hennes fel att åren gå?
Naturen oss ej evig ungdom gifvit.
Och är det skäl att hon skall hatas så,
fast hon på »öfverblifna kartan» blifvit?
Det mesta tadlet hon är utsatt för,
»det knarriga och tvära gamla stycket».
Man glömmer allt det goda, som hon gör,
hon är blott här i världen »en för mycket».
Man vet nog, men man låtsar ej förstå,
hvad nytta hon uträttar, denna »nucka»,
och dock, om hon ur ledet skulle gå,
nog blefve där en helt ohjälplig lucka-
Hvem är det väl, som alltid redo står
till bistånd uti råd och dåd att vara?
Hvem band brudkronan vid ditt eget hår
och gladdes åt att se dig lycklig bara?
Hvem är del, som vid hvarje trångmål se’n
du genast färdig är att efterskicka,
som aldrig nekat sina tjänster än,
om icke just familjens gamla flicka?
Är det ej hon, som när de andra flytt
för egna intressen att själfva strida
och bytt det gamla hemmet mot ett nytt,
då stannar troget vid de gamles sida?
Som blifver deras stöd i ålderns höst
och öfver deras väl med ömhet vakar,
förblifver moderns hjälp och faderns tröst,
ej fordrar någonting, men blott försakar?
En dåre gifter sig för giftas skull,
hon gjorde det ej, har däri hon felat ?
Af män finns ju tillräckligt, världen full,
nog kunde hon fått en, om så hon velat.
Men kanske att för henne en blott fanns,
som hon sin hela lefnad velat gifva;
och när hon icke kunde blifva hans,
hon valde hellre då att ingens blifva.
Se, kanske uti blicken spårar du
en glimt utaf en gammal glöd där inne,
kanske för hennes inre syn ännu
det skymtar något gammalt, heligt minne.
Ett minne, kanske utaf en som gömd
inunder gröna torfvan länge hvilat.
En solig dröm i fridfull vårdag drömd,
men härjad af en stormvind som framilat.
Ja, lika litet som försynen har
till äkta man bestämt hvar man i världen,
hvar kvinna icke heller skapad var
att stå som husmor vid den egna härden.
En verklig kvinna dock sitt lif ej ser
förfeladt, fast ej äkta ståndet hinnes,
en annan uppgijt hon sin lefnad ger,
det ju så många goda syften finnes.
Kvinnans l^alklse.
Af Helena Nyblom.
III.
Huruvida kvinnorna kunna utveckla sina
talanger till samma höjd som männen, där-
om kunna vi nu icke alls ha någon mening.
Därtill fordras många generationers erfaren-
het, många århundraden, under hvilka kvin-
nors och mäns uppfostran varit likställd
och på båda ställts samma fordringar.
Skillnaden mellan mäns och kvinnors begåf-
ning skall då visa sig i arten, ieke i graden.
Lyckligtvis komma män alltid att förbli
män och kvinnor att förbli kvinnor. Deras
uppgift är ju, icke att uppgå i hvarandra,
utan att ömsesidigt komplettera hvarandra.
Hvad man dock redan nu med skäl kan
säga är det, att det alltid är bättre, om
en uppgift öfverlämnas till en duktig kvin-
na än till en obetydlig man, och valet före-
ligger ofta.
För eit dussin år sedan blåstes till storm
mot äktenskapet, och kvinnorna uppträdde
helst som ett slags osympatiska valkyrior.
Nu blåses till reträtt och — som alla öfver-
drifter, hvilka följa på en öfverdrift — vill
man nu se kvinnans högsta och så godt
som enda lycka i äktenskapet.
Men alla kvinnor kunna icke gifta sig af
den orsak, att en kvinna, som är det rin-
gaste värd något, icke vill gifta sig med
hvem som helst.
Hon kan alltid »älska kärleken», men
hon möter den kanske aldrig i någon be-
stämd gestalt, eller hon möter den för sent,
när dess uppenbarelse icke kan ingå i hen-
nes värld, eller hon skiljes från den, hvilket
kan ske på tusen sätt.
Man gifter sig ju icke lika lätt, som
man vaccinerar sig eller öfvertar en affär.
Man gifter sig blott, när man »icke kan
låta bli», d. v. s. när kärleken tvingar en
därtill.
Alla andra motiv till äktenskap äro lika
fördömliga och ett lika stort bedrägeri som
något, hvarmed människor genom orätta
medel vilja förskaffa sig fördelar.
Men finnes det än många kvinnor, som
af olika anledningar icke kunna gifta sig,
så finns det bland dessa många, som äga
ett moderligt hjärta; och ett andligt moder-
skap kan vara lika välsignelsebringande
som det naturliga. Liksom det finns många
poeter, som aldrig skrifvit en vers, så finns
det många mödrar, som aldrig ha fått barn,
men hvilkas hela väsen är ägnadt att skyd-
da och uppfostra de små. Det finns kvin-
nor, som egentligen icke passa att vara
hustrur, men som tyckas skapade att vara
mödrar och därför väl kunna finna en mo-
derlig verksamhet.
Sådana kvinnor blifva de bästa barna-
vårderskor och lärarinnor och kunna såsom
sådana, i synnerhet som lärarinnor, utöfva
en mycket omfattande och välsignelsebrin-
gande verksamhet.
Men lika olika som träden äro i skogen
och växterna på marken, lika olika äro män-
niskornas begåfning och kallelse, äfven kvin-
nornas.
Det finnes kvinnor, för hvilka den veten-
skap eller konst, de lefva för, utgör lifvets
högsta intresse, och för dem är den det enda
medlet att ge uttryck för deras personliga
kraft och begåfning. Hos sådana skall valet
mellan deras kallelse och kärlekens lycka
alltid bli svårt, och valet skall visa, hvilken
af de två makterna vägde tyngst i våg-
skålen.
Är ett bestämdt studium kvinnans lifs-
sak, så vet hon nog, att det icke låter sig
förenas med ett äktenskaps plikter, ty, jag
återupprepar det, i äktenskapet är lifvet
det viktigaste, studierna det näst viktigaste.
Väljer då en kvinna att uppge kärlekens
och hemmets lycka för att helt lefva för
en annan kallelse, —• må ingen tadla hen-
ne därför.
Också denna kallelse, när den är äkta
och djup, är ju till mänsklighetens bästa
och utgör en länk i det hela.
Naturen består i harmoni mellan det olika,
icke i ett monotont upprepande af ett och
samma fenomen. Därför är äktenskapet föl-
en del kvinnor det lyckligaste fältet för
deras verksamhet, medan andra utveckla
sig bättre och verka mera lyckobringande
utanför äktenskapet.
Det kan icke nekas, att äktenskapet ofta
har en stor och olycklig förmåga att ut-
kläcka den obehagliga egenskap, som kallas:
»1’égoisme à deux» — eller om där finnas
barn: »1’égoisme à plusieurs».
Det hufvudsakliga intresse och den om-
sorg, som en mor nedlägger och skall ned-
lägga på sin egen familj, urarta ofta till
en ovänlig, ja nästan fiendtlig ställning mot
den öfriga världen, som skulle kunna kom-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
