Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 13. 27 mars 1896 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IDUN 99
1896
ma henne och hennes barns framgång i
vägen.
Detta är ju lyckligtvis långt ifrån alltid
fallet, men det är äktenskapets fara.
Bland ogifta kvinnor finner man ofta de
mest uppoffrande, mest oegenyttiga, moder-
liga själar, som, själfva utan hem och lyc-
ka, alltid äro färdiga att arbeta och lida
för andras.
Också finns det en stor del kvinnor, som
icke blott af sorg öfver en uppgifven kärlek
eller af tillfälliga omständigheter förbli
ogifta, utan välja det ogifta ståndet fritt
och afgjordl som deras kallelse.
I hela den civiliserade världen lefva tu-
sentals nunnor, hvilkas lifsuppgift det är
att uppge all personlig lycka för att endast
lefva för att tjäna Gud och människor. De,
som genom erfarenhet känna dessa kvinnor,
veta bäst, hur lyckliga de äro. Då de intet
önska, sakna de intet, då de intet äga, be-
kymra de sig icke för något, och de njuta
frihetens hela glädje; i det de äro befriade
från sig själfva, och »en själf» är dock till sist
det svåraste påhäng man har.
Men liksom denna kallelse blott passar
för dem, hvilka känna den afgörande, så
är äktenskapet det lyckligaste för de kvin-
nor, som äro skapade därför, — och dessa
skola alltid utgöra den öfvervägande mäng-
den.
De stora könstnärinnorna däremot skola
sätta den högsta lycka i att lefva för sin
konst.
Må en hvar pröfva sig själf och efter
mogen öfverläggning välja, för att sedan
helt och hållet ägna sig åt det kall hon
har valt.
Och må de, som icke kunna välja, som
olika omständigheter tvinga in på en verk-
samhet, de icke kunna undvika, eller fast-
hålla vid en, som de icke kunna släppa, ■—
må de göra det bästa af det, de lefva i.
Det kommer dock till sist icke an på
hvad man gör, utan huru man gör det.
Men låt oss nu icke, efter att i några år
ha varit inne på det misstaget att anse
männen som kvinnornas rivaler och förtryc-
kare, slå öfver till den motsatta ytterlig-
heten, att anse kvinnan icke ha annan upp-
gift än att vara maka och mor och allde-
les uppgå och försvinna i den man hon
har valt.
I skillnaden ligger just rikedomen, glädjen,
skönheten.
Gud har nu en gång för alla skapat män
och kvinnor olika, icke för att de skola
hata hvarandra, icke för att det ena könet
skall uppgå i afguderi för det andra, utan
för att de ömsesidigt skola älska hvarandra
och hvar och en på sin plats göra allt hvad
deras person kan bidraga med till mänsk-
lighetens lycka och framgång.
Kommer... kommer inte.,.
Skiss för Idun af Torkel Berg.
^P*vart 8^a fröken gå?»
»Till kyrkan, kära Lina.»
»Det var en besynnerlig psalmbok fröken håller
sig med.»
»Ja, den är litet ovanlig,» medgaf Edith med
ett nästan omärkligt smålöje.
»Jag kommer efter,» sade Lina och såg illma-
rig ut.
»Välkommen!» Edith gick långsamt ned för
verandatrappan.
»Ska inte fröken ha regnkappan med sig?
»Nej, jag tror inte det behöfs.» Edith lade
nacken Sakut och stack näsan pröfvande upp i
luften. Hon måste erkänna för sig själf, att väd-
ret såg hotande ut. Ännu kunde hon vända om ...
Nej, ingen gammal ful regnkappa i dag!
Tänk att Sörmans redan voro midt uppe i ett
krocketparti ! Melodiskt och blidt ljödo klubb-
slagen mot kloten. »Godmorgon! Godmorgon!»
»Så nedrigt fin moster Edith är!» ropade Ing-
rid, som kom nedspringande från en bergsknalle
med en nyutslagen kärleksört i handen. »Aldrig
har jag sett den där snobbiga pärlkragen förr.»
Hon fingrude beundrande på fransen.
»Nej, du, sådant där sätter man just inte på
sig på landet.»
»Nå men i dag då? Moster måtte väl vara på
landet nu också?» Ingrid spärrade upp ögonen
med en putslustig min.
»Ja, men i dag är det ju söndag.»
»Ja, men förra söndagen hade moster den inte.»
»Nej, men i dag har jag den, med din tillå-
telse,» svarade Edith afklippande. »Men nu får
jag skynda mig. Det ringer ju samman. Adjö
med dig så länge!»
»Jaså, moster ska till kyrkan. Dit följer inte
jag med. Jag måste hem och pressa min kär-
leksört. Se, såna stiliga rötter den har!» Ing-
rid svängde triumferande blomman öfver sitt
hufvud.
Så vått det var i gräset på stranden! Vätan
drog en mörkbrun rand utmed sulorna af Ediths
gula skor ; nu bredde denna ut sig till ordentliga
tåhättor. Måtte skorna bara inte förlora sin fa-
son! »Men om så skulle vara,» tröstade sig Edith
gladt, »så är väl vår vänskaps krona värd en
mässa! »
»Moster Edith, moster Edith, kom hit får mo-
ster se!» ropade Gunnar, som med ett metspö i
handen stod uppflugen på en sten bredvid bad-
huset. »Jag har redan fått två stiliga aborr-
pinnar. Dom ska pappa få till frukost i morgon.
Bara inte den där fåniga Lina låter skatorna äta
upp dom som härom dagen. Hvarför sprattlar
du, din lilla dumsnut? Tycker du inte om att
ligga i gräset, hvasa? Nyss var här en gädda
så nära, vet moster, att jag höll på att ta den
med händerna. Men just som jag skulle till och
göra det...»
»En annan gång får du vara raskare i vänd-
ningarna, min gosse lilla. Men adjö med dig nu.
Jag har litet brådtom.»
»Jaså, jag förstår, det är åska i luften.» Gun-
nar såg mäkta knipslug ut. »Att inte farbror
Torsten och moster Edith ska träffas på Gran-
bryggan i dag? Där är ju så trefligt, tycker mo-
ster. Inte kan ni segla på kyrkbacken, inte?»
Den pojken! Han var för komisk med sin
öfversittaremin. Sju år, och så ... Nej, brådmo-
gen var han inte. Det var hans kära pappa, den
spjufvern, som med sina anspelningar gifvit ho-
nom denna inblick i förhållandena, af hvilka han
— det måste man medge — begagnade sig med
öfverraskande fyndighet. Men kunde man också
tänka sig något löjligare. Allt hade varit så väl
planeradt för Torstens och hennes första segel-
färd på tu man hand. »Jag håller mig i yttre
sundet, tills du ger mig ett tecken från berget,
att passagen är fri. Det händer väl att Gunnar
och lilla Bibbi äro där och leka, men eljes är
stället ypperligt.»
Den sista meningens första hälft hade Edith
förbisett, nykommen och obekant med förhållan-
dena, som hon var. Hon gaf sålunda den öfver-
enskomna signalen, utan att hafva undersökt ter-
rängen. Men hvad fick hon se, då hon kom ned
till bryggan, om icke Torsten med Gunnar i den
ena handen och Bibbi i den andra. Hon kom i
ett så hejdlöst skratt, att hennes vän, som gladt
sig åt att de tills vidare skulle få ha sin hemlig-
het för sig själfva, blef smått nervös. Visste
hon af det på förhand? Hade hon kanske själf
ställt dit barnen? Så full af odygd som hon
var...
»Jag skref ju ...»
»Ja, käraste, men jag kunde inte tro ...» Och
Edith skrattade igen, så att Granberget och den
gamla ladan stämde in i hennes munterhet.
»Hvart skall farbror Torsten fara?» frågade
Gunnar, såsom förberedelse till en bön att få
följa med. »Jag ska bara ut och lufta på mig
litet. Men nu är det bäst, att små barnen gå
hem. Se, såna svarta farliga moln! Det är åska
i luften. Ni bli genomvåta, om ni stannar. Jag
skall följa er ett stycke på vägen.» »Kommer
inte tant Edith med?» frågade Bibbi motvilligt.
»Nej, älskling, jag ska sitta en stund på bryggan
och svalka mig.» Och åter skrattade Edith, så
hon måste stödja sig mot det gamla päronträdet.
Så kostligt det såg ut, den starke mannen dar-
rande för de små menlösa, som han halft med
våld föste framför sig. Hvad lifvet dock var här-
ligt! Hon svingade en liten smutsig bondunge,
som med framskjuten mage bevittnat scenen,
upp i det gamla, knotiga päronträdet och ropade
jublande till honom: »Ser du den där stora,
granna båten ? Den skall tanten fara ut och segla
i med den där stora, rara farbroren.»
Och så bar det af uppå glittrande vågor. Sen
kom hon för sent hem till middagen, under hvil-
ken hennes syster och svåger plockade ur Gun-
nar, både att farbror Torsten skulle fara ut i sin
kutter och lufta på sig och att moster Edith skulle
sitta på bryggan och svalka sig, fast barnen fingo
skynda sig hem, för det var åska i luften.
I dag skulle man träffas vid klockstapeln. Ut-
sikten däruppe var så vacker, påstod Torsten.
Den här branta skogsstigen förde upp till kyrk-
backen. Mossan var mjuk och fuktig. Den spann
ett nät af mörka strimmor öfver öfverlädret på
Ediths skor. Se så, nu slet en tallkvist sönder
hennes flor! Lika godt! Torsten tyckte inte
om flor. Och ibland kunde sådana vara rent af
i vägen . ..
Hur hade hon inte grämt sig öfver, att hon
hade silkesvanten på, när Torsten där ute på
fjärden helt oförhappandes kysste hennes lillfin-
ger! Sen hon hämtat sig, drog hon visserligen
i smyg af vanten, men då var han åter syssel-
satt med manövern.
Med några lätta språng var hon uppe på bac-
ken. Mycket riktigt — där stod den gamla sta-
peln, styf och prudentlig, som en högtidsklädd
torgmadam, i rödbrun klockkjol, dito koftlif och
svart krage med en massa garneringar. Nyckeln
satt i dörren, som liknade en lapp på matronans
breda mage.
Torsten var ännu icke där. Men kyrkbåten
måste likväl vara kommen. Han hade kanske
följt med det öfriga sällskapet fram till kyrkan.
Tyst. .. Nej, det var bara inspektor Söderström,
som försenat sig något. Det var märkvärdigt
så hennes hjärta klappade. Välsignade gamla
enar, som dolde henne så väl! Med sin guld-
färgade klädning skulle hon eljes stuckit af bra
mycket här uppe på höjden. Det vore just inte
så roligt att bli sedd här ensam. Löjligt! Hvad
hon blifvit skuggrädd. Trodde hon det stod skrif-
yet utanpå, hvem hon väntade? Men hvad skulle
hon i alla fall ta sig till, om någon händelsevis
komme hit ? Studera årtalet på flöjeln eller helt
enkelt låtsa beundra utsikten, som äfven här nere
var sevärd. Om hon ändå tagit kikaren med
sig! Alltsammans skulle bestämdt se dumt och
onaturligt ut. Hu nej, det här började bli kus-
ligt. Om Torsten ändå, ändå ville komma! Sen
— fick hela världen störta samman.
Han lmnde väl inte redan vara uppe i stapeln?
Nej. .. Men i alla fall.. . Det skadade ju inte .. .
Edith slog upp dörren. »Torsten.» Hennes
röst lät så mjuk, att hon skämdes, men på sam-
ma gång fick hon tårar i ögonen.
Nej, naturligtvis. Hur kunde hon ett enda
ögonblick . . . Det hade ju varit...
Det luktade litet instängdt där inne. Men bara
Torsten kom, skulle det nog bli »luft i luckan».
En, två ... tre, fyra ... fem, sex ... sju, åtta glug-
gar, två på hvardera väggen. Tänk, så vinden
skulle spela, om de öppnades alla på en gång!
Då skulle eolsharpan börja surra i hennes hatt-
fjäder som härom dagen på Granberget. Trap-
pan var ej så brant, som hon trott. Men hvad
skulle de med all den där tjäran? Tjärtunna,
tjärgryta, tjärpyts,* tjärpussar ... Här ville det
minsann till att akta sina kjortlar.
Nu sjöngo de »Allena Gud» där nere i kyrkan.
Det klang riktigt högtidligt genom den regndigra
luften. För att förströ sig, sökte Edith föreställa
sig templets inre: predikstolen med den frodige
pastor Westin, orgeln med klockar Svensson,
koret... Nej, det var inte något roligt. Torsten
var ju ej där. Så vida han icke menat, att de
skulle träffas där inne .. . Och så kanske gå ut
tillsammans, midt under predikan, så att infö-
dingar och sommargäster skulle kunna säga, att
de »sett, sett, sett, med sina egna ögon sett, hvad
man kallar sett,-» att Torsten Hjärne och Edith
Falström stämt möte med hvarandra, hånade
sig Edith för sin förflugna idé. Hvad gick egent-
ligen åt henne? Var hon alldeles tokig? Men ...
kanske han gick nere på stranden för att gen-
skjuta henne? Den tanken var då åtminstone
någon räson i.
Med högt upplyftad bakvåd och nervösa steg
gick Edith utför sluttningen åt kyrkaa till. Små-
stenar rasslade vänligt kring hennes fötter. Så
det klack till i henne, när hon vände sig om!
Hon tyckte Torsten stod vid kyrkogårdsmuren,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
