Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 13. 27 mars 1896 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
100 I DU N 1896
Hur kunde man också ha svarta grindstolpar med
hvita plattor, alldeles som segelmössor!
Stranden var tom. Med hoppressade läppar
och rynkade ögonbryn gick Edith uppför backen
igen. »Det här får inte göras om,» mumlade hon
för sig själf. »Det tar för mycket på krafterna,
jag är ju riktigt knäsvag. Jag är bestämdt för
gammal för sådan här komedi. Det kan passa
för en nittonårig snärta. Men när man är tjugu-
fem .. . Det värsta är att jag förefaller mig själf
smått löjlig. Det ligger något förödmjukande i
att stryka så här omkring i buskarna och vänta.
»Ack, lyckan blott i öfversälla hjärtan bär ma-
jestätets breda mantelveck.» Och Gud skall veta,
att jag i detta nu känner mig allt annat än ma-
jestätisk.»
Men hvarför kom inte Torsten, hvarför? Det
var. nästan öfverdrifven försiktighet att vänta,
tills halfva gudstjänsten var förbi. De hade vis-
serligen inte nämnt något klockslag, men ... Hon
hade förstås varit punktlig, angelägen ... Skulle
hon gå ifrån alltsammans? Men om sen Torsten
kom? Det skulle hon gräma sig öfver i hela
sitt lif.
Edith gick ett slag rundt krjng stapeln. Bakom
denna låg %’n större, mossbeklädd sten. Pion
strök med handen öfver mossan. Där kunde
man slå sig ned utan för stor risk. Och sådant
präktigt ryggstöd man hade i den elastiska stam-
men af enen bakom!
Nu skulle hon läsa, så att tiden gick fortare.
Det var egentligen bara äf gammal vana hon ta-
git boken med sig. Hon hade hoppats på annat
än läsa. Hon hade så mycket att tala om, att
hon för bättre minnes skull antydt de viktigaste
frågorna på ett visitkort. Hur lång tid hade
man nu på sig? En halftimme högst. Och så
kanske just som man börjat, skulle andra verk-
ligt utsiktshungriga människor komma och störa
en. Misslyckadt, förfeladt.. . Och hon, som
så snart skulle resa igen! Men hvarför, hvarför,
hvarför kom han inte? Han — älskade henne
bestämdt inte. Då skulle han intet låtit henne
vänta så länge. Ja, hvem kunde veta .. . Hvad
hade han egentligen sagt? Att han höll henne
kär ... Men. det hade han kanske sagt till många
förut. Och hvarför ville han, att det skulle hållas
så hemligt? ... a, fy, Edith, fy! Hans ögon då?
Och hans varma kyssar ... ?
Nej, hon satt inte längre bra. Och inte heller
kunde hon höra, om någon kom från andra sidan.
Tänk om Torsten varit där och gått sin väg igen !
Hon sprang häftigt upp.
»Torsten!»
Intet svar. En hopplös mattighet bemäktigade
sig Edith. Nu kunde hon gå; mi hade hon intet
mer att göra där. Men när hon väntat så länge,
var det bäst att stanna, tills kyrkfolket troppat
af. Det skulle vara olidligt att behöfva tala med
någon i detta ögonblick.
Tungt gick Edith några steg utför sluttningen
mot sjön. Vid foten af en tall satte hon sig.
Med frånvarande min öppnade hon sin bok, där
visitkortet var instucket, och.läste följande ord:
»Lång är en natt, längre två. Hur skulle jag
ej i tre tråna ! Ofta en månad mig mindre tycks
än en half natt af lågande längtan.»
Boken föll igen. Med glänsande,,inåtvänd blick
satt Edith en lång stund orörlig. Ett vekt, dröm-
mande uttryck spred sig så småningom öfver hen-
nes drag. Mekaniskt ref hon sönder visitkortet.
Nu hade hon så många andra, viktigare saker att
fråga om, djupt allvarliga, varmt inträngande.
Papperslapparna hvirflade ned i enen bredvid
samt uppfångades af en mellan dess grenar ut-
spänd, daggbestänkt spindelväf. Det såg täckt
ut, "tyckt Edith, när hon sent omsider märkte,
hvar lapparna hamnat. Men där fingo de icke
stanna. Ut skulle de, ut i vattnet, där ingen
kunde finna dem och tyda deras runor. Edith
lossade spindelväfven, samlade, flikarna däraf i
sin hand och bar den lilla luftiga, påsen nedtill
fjärden, där hon tömde dess innehåll. Som hvita
blomblad gungade papperslapparna bort från land
— just åt det håll, där Torstens sommarstuga
låg. Men där hade hon tappat en, och där en,
och där en! Ut, ut, bort, bort, med budskap
från henne till honom! Där stod ju hela nam-
net Torsten ! Den lappen fick en kyss, innan det
bar af.
Sen tog hon ett djupt, befriande andedrag. Och
munnen log åter, och ögonen tindrade. Torsten
hade fått förhinder, det.var. klart. Retsamma,
örfilstäcka förhinder, som man skulle vilja ta i
kragen och ruska om, men som på det hela in-
genting betydde. Sjuk kunde han inte gärna vara,
det blir man inte så där häftigt. Litet illamå-
ende på sin höjd; men då kommer man i alla
fall. Nej •— tyst, nu hade hon det! Den där
norrlandssvågern, som han väntade i dagarna!
Han hade naturligtvis kommit med Runö II kloc-
kan nio. Och Torsten som värd kunde inte strax
fara ifrån honom. Återbud hit upp till stapeln
kunde han icke heller skicka, utan att väcka miss-
tankar. Två timmars väntan — än sen ! I morgon,
i öfvermorgon — kanske redan i eftermiddag
skulle hon få ersättning ... O Gud, hvad lifvet
var härligt.
Utanför källaren mötte Edith Lina med ett fat
hallon i handen.
»Jag såg inte fröken i kyrkan. Hvar satt frö-
ken?»
»På min vanliga plats.»
»Hvar är den?»
»Man ska inte vara nyfiken,» förmanade henne
Edith. »Men jag såg Lina,-» tilläde hon uppslup-
pet. »Och jag märkte till min ledsnad, att Lina
icke följde med predikan. Hon satt och tänkte
på sin fästman.»
»Nej, minsann, tänkte jag inte på att jag glömt
spänta stickor, som frun bedt mig göra.»
»Sa jag inte det. Lina var inte uppmärksam.
Och det var skada, för pastor Westin öfverträf-
fade sig själf.»
»Det måtte varit frökens pastor Westin, för
den vanliga predikade på annat håll i dag.»
»Så Lina säger!»
Och båda brusto ut i ett så klingande skratt,
att Prisse snodde om gafveln och misstänksamt
stirrade på dem.
Sen sprang Edith raskt upp för trappan. På
verandabordet låg ett bref med utanskrift till
henne.
Stilen var Torstens.
–––- *–––-
Olycklig kärlek.
»JT^lévilken sentimental öfverskrift ! » hör
jag mången utbrista. Ja väl, men
icke dess mindre är det något som finnes
till. Se rundt omkring eder, alla bleka kin-
der och sorgsna blickar, där man ännu bor-
de möta hälsans rosor och glädjestrålande
ögon! — »Men,» —säga ni, »inte är alltid
en olycklig kärlek orsaken?» Nej, visst inte,
men ofta, allt för ofta — och hvarför? Ja,
det är just frågan. Hvarför skall kärleken,
detta lifvets högsta goda, så ofta blifva orsak
till så mycken sorg, tårar och för så mången
rent af ett förfeladt lif? Därför att män-
niskan oftast ej vill se den från mer än en
synpunkt. Skall en kärlek kallas lycklig, så
är det den som är ömsesidig och som får
älska och bygga bo utan alla svårigheter —
—- nå ja, det är lycka, men hvarför skall
all annan kärlek kallas olycka? Har det
inte funnits tider, då äfven den skänkt en,
om också kort, sällhet? Hvarför kan den
då ej lefva i minnet som en skön dröm,
i stället för att förbannas därför att den ej
blef mera än en dröm? — — — “—
Men jag vill tala mera direkt till dem, som
blifvit »skuffede» i lifvets strid. — Ni ha
älskat och väntat troget i ett, kanske i
tio år, ni voro så säkra på »honom», som-
liga af eder ha ord och löften att minnas,
andra intet bestämdt bevis på hans kärlek,
men ändå nog för att veta, att den fun-
nits, och så ha ni lefvat er in i den före-
ställningen att »en gang vil du komme, det
ved jeg vist,» som Solveig sjunger i Per
Gynt, — ni ha sett, hur andra blifvit glöm-
da, bedragna — men ändå har tviflet ej
fått makt med eder: »Han är olik andra ! »
Har det inte ofta varit just det, som förmått
så mången ung flicka att hoppas t. o. m.
där andra sett, att. hoppet bort slockna för
länge sedan? Och så en dag får hon ändå höra
något helt kort berättas eller endast läsa ew
annons i tidningen, som med ens kullkastar
alla ljusa förhopxmingar och alla kanske
under åratal uppbyggda luftslott. — »Han
är förlorad! — och jag––––jag — — är
då jag glömd?» kommer det ur djupet af
det sårade hjärtat — och så börjar kam-
pen, denna kamp som måste blifva en strid
på lif . och död, men där lifvet alltid kan
och borde afgå med seger.
Det var egentligen ett ord om detta »ef-
teråt» jag ville säga, ett ord till alla de
unga, som stå modfällda och rådvilla, och
som så ofta ej låta sorgen blifva »en sorg
efter Guds sinne».
Men hur skall hu den unga kunna se ett
godt också i detta? Oftast får hon väl så-
dana råd som: »Glöm alltsamman!» —-
»Förakta och afskyhonom!» —»Kastabort
hela minnet däraf som en trasig klädning ! »
— där var dock ett uttryck jag vill kvar-
hålla. Ungdomen tänker trots sina sorger
ofta på sina kläder. Jag vill tala, så att
jag kan göra mig förstådd. Ja — se på
din försmådda kärlek som på en gammal
klädning, men hvarför skall det vara en ful
trasa, som kastas bort’med afsky? Inte var
din kärlek så dålig? Tänk på alla de ljusa
stunder och all den lycka den skänkt —
— — — — nej, det är en högtidsdräkt,
men en som du tvingas bortlägga, innan
den blifvit utsliten, af det enkla: skäl att
festens dagar äro slut —- och så packar du
ned den med omsorg, ej en enda ful ryiika
får finnas, och så läser du väl till lådan,
för att inga profana blickar skola smutsa
den vackra dräkten. Sedan går du ut i värl-
den för att anskaffa en ny, som bättre pas-
sar för tillfället, i början käns den väl trång
och obekväm, men småningom skall du
vänja dig därvid, om dû verkligen vill och
ej endast ständigt går och tänker på och
längtar efter den gamla aflagda. När du så
en dag framtager den igen, skall du finna
den lika vacker, lika strålande som förr,
men på samma gång skall du vara glad
slippa att nu ikläda dig den, och för hvar
gång du ser därpå, har den blifvit mer och
mer omodern och olik hvad du nu anser
bäst — med tiden blekna, färgerna och
sidenets trådar brista. Men ändå skall du
vårda den med samma omsorg, och fast du
nu ser med andra ögon, aldrig glömma eller
förhåna den tiden, då den utgjorde din kä-
raste prydnad.
Så ock med kärleken, hvarför skola vi
göra den till ett bittert minne? — Omstän-
digheterna kunna ju vara sådana, att den
måste blifva det — men ofta är det vi
själfva, som göra den därtill med vår stora
egenkärlek. — Ack, inte var det vår Herres
mening? Haii gaf den åt oss i lifvets vår
för att blifva oss ett dyrbart minne i dess
höst och för att mana oss att, till tack för
den del af lyckan vi fått, sedan lefva vårt
lif för andra — och det finnes så mångas
lycka att taga hand om och vårda. Och ofta
får man först då, ögonen öppna för sina
medmänniskors väl och ve, då man lärt att
se bort från sin egen sorg och, i stället för
att duka under för slaget,, taga det som en
pröfning, men en pröfning, som ej har till
mål att krossa, utan att upplyfta.
Så kan t. o. m. den obesvarade kärleken
blifva en lycklig kärlek; det var ju ä,ndå
genom den vi kommo in på vägen att hjäl-
pa och stödja andra, och till det målet kan
den alltid leda, om vi riktigt vilja och bedja,
därom. Då gifves det heller ingen så
kallad olycklig kärlek, som ej kan förvand-
las till en lycklig sådan;
Detta låter kanske som en predikan, men
min ålder berättigar mig att tala ett var-
ningens och uppmuntrans ord till de unga,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
