Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 13. 27 mars 1896 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
102 IDUN 1896
Det lilla stycket spelade i »den ej allt för aflägsna
framtid», då skapelsens herrar fä sköta hushål-
len, stoppa strumpor, städa och sy, under det
representanterna för det täcka könet äro bank-
direktörer, polismästerskor, riksdagskvinnor och
ministrar.
Visserligen finnas, som en kvarlefva från en
barbarisk forntid, ännu några exemplar kvar af
det släkte, som kallas »tjänande fröknar», men
dessa tyckas föra en föga afundsvärd tillvaro.
När fru Kika Kapitalinsky endast får sin »elekt-
riska villa» i ordning, behöfver hon inga »pigfrök-
nar» mer. Då kommer allt att gå med elektri-
citet. »Jag trycker på en knapp och borsten bor-
star mina skor, jag trycker på en annan och damm-
trasan dammar, jag trycker på en tredje: pan-
norna koka min mat, på en fjärde: bordet dukar
sig o. s. v.»
»Ja, jag har läst om allt det där i Idun,k sva-
rar den stackars tjänande fröken, »men hvad
skola väl då vi ta oss till? Kedan när jag föd-
des, skref mamma in mig i »S:t Ellens förening»,
där jag har förbundit mig att aldrig missbruka
min kvinnokraft på kontorsgöromål, författare-
skap, politik och sådant där otyg. Jag valde den
anspråkslösa lotten att bli tjänande fröken i familj,
jag tänkte på så sätt lättare kunna bevara min
rent kvinnliga naturell. Men på de små usla lif-
räntorna från »Palmeska pigbanken» kan man
väl inte lefva — 50 procent på lönen, hvad är
det för skräp!»
Ja — detta är nu de antediluvianska stackars
»pigfröknarna», men annars äro nog dessa fram-
tidsdamer tillräckligt försigkomna:
»Nu är det kvinnorna, som männer ta,
Och männerna få bara svara: ja.
Ty kvinnan är det nu som makten har,
Då är det inte bra att vara karl!»
Damerna fria, damerna ha förmögenheten om
hand och de stackars herrarne bilda en »förening
för gifta mäns eganderätt». Dock händer det
både »doktorn» och »finansministern» i pjäsen,
att de midt under sina ansvarsfulla värf längta
efter att »rätt och slätt få vara kvinnor» och båda
två äro förälskade i en liten söt linnesömmare.
»Doktorn» friar och får ja — »karlarne^ äro ju
så svaga för kvinnliga läkare» — men måste för
några försnillningars skull fly med sin älskade
i luftballong till — månen! »Finansministern»,
som samtidigt mister sin portfölj, får trösta sig
med en öfverdomarepost på Sandwichöarna.
Det roliga stycket, som fick ett mycket lyc-
kadt utförande, väckte stor munterhet och app-
låderades lifligt. Efter hvad vi tro oss veta, är
det meningen att på en större lokal bereda en
vidsträcktare publik tillfälle att taga del af det
spirituella lilla skämtet, hvilket — som våra läsa-
rinnor kunnat finna redan af dessa korta antyd-
ningar — är fullt af lustiga snärtar och anspel-
ningar på dagens »kvinnofrågor.»
Litet om frösådd i boningsrum.
För Idun af S—m.
K
är det blir så jämn värme i luften, att man
ej behöfver frukta för att »små drifbänkar»
i kammarfönstret skola afkylas om nätterna, då
är det tid att börja »vårsådden». Då framplockas
gamla cigarrlådor och lerburkar från i fjor. Täm-
ligen djupa och breda cigarrlådor ägna sig gan-
ska väl för frösådd — den skarpa cigarrlukten
måste dock först vara borta. De lerburkar, hvilka
användas för sådden, böra ej vara nya, ty, huru
väl brända de än äro, draga dock nya burkar
vid vattningen åt sig en hel del af vattnet. Så
kunna icke heller de späda plantor, hvilka ut-
vecklas ur fröna, tycka om den lerlukt, som mer
eller mindre stark, alltid följer med nytt lergods.
Förstode man sig rätt på krukmargodset, så
köpte man naturligtvis endast verkligt god och
lagom bränd vara, hvilket blommorna troligen
skulle vara mycket tacksamma för. Då man nu
emellertid ej är man af facket, måste man på
något sätt försöka att förebygga de olyckliga
följder, som ens okunnighet vis à vis krukorna
möjligen skulle kunna få för de små älsklingarne,
blommorna. Af denna orsak bruka somliga per-
soner, då de måste sätta blommor i nya krukor,
först låta dessa stå i vatten flere timmar, under
det andra endast doppa dem i vatten före plan-
terandet. Jag tror att det är klokt att efter
vattendoppet låta krukorna blifva riktigt torra,
innan man använder dem. Men, som sagdt, för
frösådden lämpa sig de nya blomkrukorna icke
riktigt bra.
Huru skola vi nu inrätta våra små »drifbän-
kar». Då man nyttjar en cigarrlåda att så i,
skadar det icke att skära ett hål i lådans botten
och däröfver lägga en krukskärfva — åtminstone
har jag gjort så. I lådan lägger jag vidare ett
tunnt lager af träkol och så något finsållad, sand-
blandad jord — till all frösådd tar jag en tredje-
del sand på två tredjedelar jord. I krukorna,
som jag väljer tämligen stora, lägges först den
vanliga krukskärfvan — en tegelstensbit af lämp-
lig form kan ock göra tjänst — sedan ett lager
af sönderkrossade krukskärfvor, därpå ett lager
af träkol och så jordblandningen. De skärfvor,
som nyttjas, böra vara torra och rena.
Då både krukor och lådor skola betäckas af
glasskifvor (hvilka, i parentes sagdt, böra vara
tillräckligt stort tilltagna), måste man vid jordens
ifyllande tänka på att de småttingar, hvilka skola
komma att växa där, måste ha litet utrymme att
växa också på höjden. lA/a à 2 tum — ber tusen
gånger om ursäkt för det gammalmodiga uttryc-
ket — är tillräckligt.
Nu ha vi då allt i ordning för sådden.^ Vid
såningen måste vi iakttaga att mycket små frön
— t. ex. gloxinia-, cinneraria- och begoniafrö —
sås ut ofvanpå jorden och lätt öfverströs med
några små nypor fin, sandblandad jord; större
frön åter petas ned i jorden, ehuru ej till något
nämnvärdt djup, för så vidt det ej är fråga om
så stora frön som äpple- och apelsinkärnor o. d.
Och fröna — huru skola de vara beskaffade?
Ja, därvidlag behöfver man ej göra sig bekym-
mer. Godt blomsterfrö kan erhållas från en hel
del trädgårdsföreningar och fröförsäljare här
hemma i Sverige, mycket godt frö t. o. m. —
sedan kommer det an på att vi icke gömma på
det så länge att det blir förlegadt. En iaktta-
gelse, som jag gjort angående förlegadt frö, vill jag
här omnämna. Ett år satte jag gammalt aralia-
frö och ett annat år gammalt feberträdfrö. Jag
använde hvarken samma burk eller samma jord.
Båda gångerna fann jag efter en tid, att på jord-
ytan i burken härs och tvärs gingo ett slags fina
trådar, hvilka liknade spindeltrådar, utan att jag
dock tror att de voro förorsakade af blomspindel.
Det hela såg icke ut som spindelnät, och hvad
skulle för öfrigt denna småspindel haft att göra
på den fuktiga jorden under glasskifvan — den
hade ju en mängd blommor strax bredvid att
vistas på. Voro således trådarne tillverkade af
något slags djur, så hade dessa senare troligen
funnits ibland de gamla fröna.
Jag har aldrig riktigt kunnat komma på det
klara med, hvilket som är bättre: att ha frö-
sådden i skugga eller solsken. Då ju varmfukt
behöfves, för att fröet skall gro, har jag i all-
mänhet ställt fröburkarne i solen och skuggat
dem. Det händer dock att den starka värmen
och fuktigheten, tillsammans komma en hel hop
frön att ruttna, isynnerhet om de, af en eller
annan anledning, ligga ofvan jord. Och när de
små plantorna sedan komma fram, riskerar man
att på en liten stund få dem förbrända — om man
nämligen glömmer att sätta för de^ skuggande
papperen. Men det är ju, om man vill vara rätt-
vis, hvarken platsens eller solens fel.
Ja, hvar sak har sina sidor, säger man. Satte
jag frösådden i skuggan, fruktar jag, det skulle
dröja länge om innan fröet grodde, och så skulle
jag då vara rädd att det skulle taga skada genom
mögel.
Åh, hvad man tycker att det dröjer rysligt
länge, innan fröet kommer upp, isynnerhet första
tiden, man ägnar sig åt frösådd. Och så det
förargliga ogräset, som vanligen först sticker upp
och narrar en. Men det kännes snart igen. Och
så får man börja vänta på nytt. Hvad man bli.i
glad, när plantorna till slut börja komma upp!
Om man vill ha kraftiga plantor, får man icke
förglömma att i rättan tid — d. v. s. då en fyra
stycken små blad kommit fram — gallra dem.
Försummas detta, »rangla» plantorna i höjden och
blifva tviniga. Med gallring menar man ju att
gräfva upp och kasta bort de klenaste plantorna,
om fröet kommit upp för tätt. Hvem näns dock
kasta bort dessa små blomämnen, om hvilka man
vet att de, om de få lefva, i en framtid skola
utveckla så mycken skönhet och täckt behag?
»Men hur i all världen skall man då bära sig åt?»
säger ni. Jo, att börja med kan ni flytta plan-
torna åtskiljs, så att ni t. ex. får tre burkar med
gloxiniaplantor i st. f. en. När plantorna något
fått växa till, synes det så väl att de icke alla
äro af samma slag, och så kan ni då välja ibland
dem. Edra väninnor äro kanske tacksamma att
få en eller par gloxinier hvar, och sedan ni med-
delat er med dem, komma de i långa rader med
sina små burkar. Eller också, om ni hör till
dem, hvilka ha privilegier på att få försöka för-
tjäna något, utan att det behöfver klandras såsom
varande icke »comme il faut» — hvarför icke
göra er en liten biförtjänst af edra blommor?
Vill ni detta göra, så köp små blomkrukor à, 10
öre och sätt en planta i hvarje, sedan glas öfver
krukorna, ty ännu en tid behöfva småttingarne
bo i »glashus». Pyssla sedan om de små plan-
torna ett par, tre veckor, så att ni ser att de
må bra efter omplanteringen och börja växa.
Och sälj sedan!
För att edra blommor må blifva så begärliga
som möjligt och finna köpare, se till att de få
en vacker växt! Gloxinierna måste vändas för
hvarje dag, och likadant är förhållandet med
många andra slags blommor. Det tyckes som
om en del krukväxter såsom späda ej skulle följa
samma lagar som sedermera under sin fortvaro.
Så har jag erfarit att t. ex. Gloxinier, ett slags
Begonier oçh Linnaria stå gröna första vinterp,
ehuru det tillhör deras natur att vissna ned på
hösten.
(Slut i nästa n:r.)
––––-*––––-
Namnsdagslista för 1 896.
April.
1. O. Harald. 16. T. Patrik.
2. T. Hilding. 17. F. Elias.
3. F. Ferdinand. 18. L. Tyra.
4. L. Emilia, Emelia.
5. S. Påskdag. Irene.
19. S. Bernhard, Bernt.
20. M. Olga.
6. M. 2 dag Påsk. 21. T. Anshelm.
Vilhelm. 22. O. Bernhardina,
7. T. Eleonora, Ellen, Berna, Dina.
Elin, Leonora, Nora. 23. T. Georg, Göran.
8. O. Hilma. 24. F. Albertina, Tina.
9. T. Otto. 25. L. Markus, Marcus.
10. F. Ottilia.
11. L. Emil. 26. S. Helge.
12. S. Julius.
27. M. Terésia, Terese.
28. T. Ture.
13. M. Ingeborg. 29. O. Tyko, Tycho.
14. T. Fritiof. 30. Valborg.
15. O. Vega.
—
Ur notisboken.
Medborgerlig förtjänst. En välförtjänt
hyllning och hedersbevisning ägnades förliden fre-
dag på hennes åttioförsta födelsedag den i vida
kretsar, där barmhärtighet öfvas, kända fröken
Augusta Jacobsson härstädes. Den aldriga damen
är trots sina åttio år vid en ovanlig vigör och
spänstighet och öfvar ännu med oförminskadt in-
tresse den omfattande välgörenhet, som hon gjort
till sitt lifsmål.
Att en sådan ädel lifsgärning vinner offentligt
erkännande är mindre vanligt än berättigadt.
Emellertid är det glädjande att kunna meddela,
att man äfven på högsta ort observerat den gam-
las tysta, men välsignelsebringande verksamhet,
och som ett officielt erkännande häraf tilldelades
henne på födelsedagen af k. m:t guldmedaljen af
femte storleken för medborgerlig förtjänst. Under
dagens lopp fick den gamla mottaga en massa
bref och telegram med lyckönskningar från när
och fjärran samt personliga besök af minst ett
hundratal gratulanter. En rent af kolossal blom-
sterskörd gaf uttryck för de känslor af tacksam-
het och kärlek, hvilka på denna hedersdag sam
lades kring den gamla.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
