Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 14. 3 april 1896 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
106 IDUN 1896
O, ej ännu blommade på jorden Som, midsommarsolen lik i Norden,
Högre sällhet än ett hem oss ger, Aldrig sjunker från sin himmel ner.
Där en pröfvad kärlek 1er,
E. IF. Lindblad.
yttre, då hon under mannens ständiga från-
varo ägnade sig åt det icke obetydliga landt-
bruket, och det med den framgång att egen-
domen under hennes vård betydligt för-
bättrades. Jämte detta fann hon dock alltid
tid för sina kära böcker. Fredrika Bremers
och friherrinnan Adlersparres arbete för be-
redandet af vidgade arbetsfält för kvinnan
vann mäktig genklang hos den enkla landt-
mannabustrun, som uppfattade betydelsen
af ett själfständigt arbete för kvinnan, hvar-
igenom denna skulle sättas istånd att själf
försörja sig och icke uteslutande vara hän-
visad till äktenskapet för att »få en ställ-
ning i lifvet».
Med dessa åsikter, gemensamma för båda
föräldrarne, var det en gifven sak, att un-
der det sönerna ägnade sig åt studier, äf-
ven döttrarna skulle få tillfälle till den ut-
veckling som fordrades för ett blifvande
lefnadskall. Utan tvekan för de dryga ut-
gifterna sändes alltså äfven flickorna till
läroverk i hufvudstaden, en såsom elev vid
den första telegrafkursen för kvinnor, en
annan såsom en af de första kvinnliga lär-
jungarne vid tekniska skolan och ett par
af de andra för utbildning till folkskole-
lärarinnor. »Kunskaper äro ju ett bättre
arf än gods och penningar», mente föräld-
rarne, och resultatet af deras uppoffringar
har vitsordat sanningen häraf.
Men här skulle vi ju egentligen tala om
en af döttrarna från detta hem. Såsom en
bland de yngre af den stora syskonflocken,
fick den lilla Alma från början sin under-
visning af de äldre syskonen. Genom sin
vetgirighet och snabba uppfattning gjorde
hon härunder så goda framsteg, att under-
visningen i hemmet fortsattes till dess hon,
för att vinna inträde vid Gymnastiska cen-
tralinstitutet i Stockholm, tog examen med
afgångsbetyg af lärare vid Vadstena elemen-
tarskola. Sålunda förberedd, intogs hon vid
nämnda institut, hvarifrån hon efter slutad
kurs utgick med de bästa vitsord samt
vann genast anställning för sommaren vid
Ramlösa hos institutets dåvarande öfver-
lärare, professor Hartelius, hvarefter hon
öppnade egen gymnastik i Borås.
Den unga gymnastens inblick i det mång-
faldiga mänskliga lidandet väckte emellertid
hos henne en liflig önskan att äfven på ett
annat område än den allmänna sjukgymna-
stikens, komma lidande medsystrar till hjälp.
Och så sökte hon att få tillägna sig den
kände sjukgymnasten, major Brandts, myc-
ket omtalade behandling af inre sjukdomar.
Att denna på vissa håll var föremål för
misstroende och klander, ja, mångenstädes
utdömdes, hindrade icke den modiga flickan
att under tre år, först som elev och sedan
som assistent åt major Brandt, ägna sig åt
hans speciela gren af massage och gymna-
stik. Han vitsordade henne ock vid flere
tillfällen såsom en bland sina skickligaste
elever. Men mer än sådana loford gladde
henne den ofta upprepade erfarenheten af
ett lyckligt resultat af det samvetsgranna
arbetet. Dessa erfarenheter utgjorde ock
en rik motvikt till det hån och de för-
domar, som till en början mötte henne
från flere håll.
Emellertid hälsades hon med glädje af
forna och nya patienter, då hon på nytt
upptog sin gymnastik i Borås, hvilken hon
bibehöll under en tid af sex år. Samtidigt
arbetade hon under somrarne som gymnast
vid Ramlösa. Och här vid den celebra syd-
svenska badorten, där folk från så många
olika håll och af så många olika samhälls-
klasser och nationaliteter samlas, har Alma
Häckner, under de 11 somrar hon tillbragt
där, i hög grad vunnit sympatier, icke blott
för sin skicklighet att behandla olikartade
sjukdomar, utan också för sitt hjärtevin-
nande, sant människovänliga sätt mot alla.
Under det hon stundom haft ända till 120
patienter på dagen, har den 120:de rönt
samma deltagande, samma noggranna be-
handling som den första. Icke blott många
små barn med sneda ryggar eller krokiga
ben, hafva under hennes behandling blif-
vit raka som små ljus eller börjat med
ny kraft springa omkring i berg och bac-
kar, äfven aftärda, lidande mödrar, som va-
rit hemfallna åt mångåriga plågor utan ut-
sikt till förbättring, hafva med glädjetårar
tackat henne för återvändande lefnadsmod,
hälsa och lifsglädje.
Sedan 1891 är fröken Häckner bosatt i
Stockholm, där hon alltjämt utvecklar en
liflig verksamhet. Vid sin flyttning hit,
erhöll hon från flere håll hjärtliga välönsk-
ningar för det nya arbetsfältet. Så skrifver
t. ex. fru Elise Hvasser, som hon under nå-
gon tid skött: »Min hjälparinna! Det skall
blifva mig en glädje att i den ringa mån,
som står mig till buds, tillkännagifva i huru
stor tacksamhetsskuld jag står till er för
den omsorgsfulla och utmärkt konstfärdiga
behandling jag åtnjutit af er. Med till-
önskan af god trefnad i Stockholm, säger
jag farväl för denna gång och tillägger en
önskan: låt mig framdeles med några ord
få höra af eder. — Eder tacksamma Elise
Hvasser. »
En patient, som det särskildt gladde frö-
ken Häckner att få ägna sig åt, var friher-
rinnan Sofie Adlersparre. Hon hade ju,
utan att veta det, så mäktigt ingripit i frö-
ken Häckners och hennes systrars lif, ge-
nom den inverkan hennes skrifter haft på
modern, och det bief nu en icke ringa gläd-
je för den trötta arbetarinnan för kvinno-
frågan att vid slutet af sitt lif erfara detta.
Vi sluta med att tillönska fröken Häck-
ner en lång fortsättning af hennes gagnande
och välsignelserika lifsgärning.
L S.
––––-*––––-
fåilcUr ur bibeln.
Två dikter af Fågel Slå.
I.
fåjaria af ßelanien.
Hon satt vid Mästarens fotter
Och hörde heliga ord; —
Nyss kom han, af vägen trötter,
Som gäst till syskonens bord.
Ty fåglarna hafva nästen
Och räfvarna kulor fått
Och örnarna starka fästen
Bland bergens klippiga slott.
Och rik man sitt mjuka läger,
Den arme sin vrå i frid; —
Men mänskones son ej äger
Ett värn att sig trygga vid. —
Maria satt tyst och lyddes,
Så länge hans röst vardt spord;
I hennes hjärta väl tyddes
De sanningens ädla ord.
Hon samlat en skatt åt själen
För lejnådens dagar all,
Hon korat den goda delen,
Den henne ej röfvas skall.
Men Marta beständigt vankar
I trägna bestyrens id;
I tyngande hvardagstankar
Hon spiller den dyra tid. —
Och nattens skuggor de falla
På österns vårliga kväll;
Snart hvila i trygghet alla
I Lasari frida tjall.
Maria i drömmen röjer
Än Mästarens blida drag,
Och Marta med omsorg dröjer
Vid kommande morgondag.
Men ljuft nasarenen blundar
Inunder de älskades tak;
Han hvilar från dag, som stundar
Han hvilar från sorg och vak.
Bland lärjungars råa skara,
Där skall han väl åter snart
I ljufva bilder förklara
Sin faders rike och art;
Och undrande ögon fästar
På honom hans skara då:
»Oss tyd den liknelsen, Mäslar!
Vi kunna den ej förstå!»
II.
ändans son i J\Iain.
Det är i Nain, den sköna staden,
Det är i vårens glada tid;
I solljus skimra blomsterbladen
Och himlen hvälfves blå och blid.
Det är i Nain — ett litet Eden,
Där friden syns för alltid fäst...
Dock, se de mörka, sorgsna leden!
Har döden kommit hit som gäst?
Se midt bland friska blamstervårar
Dar återbärs ett lifvets lån:
Där föres bort, vid bittra tårar,
En död, sin moders ende son.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
