Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 14. 3 april 1896 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1896 ! DU N 107
Och hon är änka: ack, hon känner
Den tunga grafvens väg förut!
Och henne Jölja många vänner
Till dödens mörka gårdar ut.
De skola henne se’n ledsaga
Till hemmets ödslig blifna vrå
Och ömsom trösta och beklaga
Samt vänligt mana: »gråt ej så».
Och hennes tårar skola flöda
Beständigt mer vid denna röst,
Och såren åter börja blöda ...
O, arma hugnad! Sorgsna tröst!
–––Då nalkas han, som helar såren,
Som skänker kvalda hjärtan frid;
Han stannade och tog på båren,
Och skaran bidde tyst därvid.
Och hör, ifrån hans läppar ljuda
Uppståndelsens och lifvets ord:
»Statt upp!» han höres mäktig bjuda,
Och döden är tillintetgjord.
De äro åter i sin hydda,
Uti sitt eget, varma bo;
Och smärtans stunder äro flydda,
Och ljuflig blommar vårens ro.
Ty jordens sköna påsk är inne,
Det vissna nu i grönska byts;
Och tröst får hvarje sorgset sinne,
Då dödens starka fängsel bryts.
–––- *–––-
Bedjande mödrar.
8
armast med anledning af den behjär-
tansvärda uppsatsen i n:r 10 af Idun
»Bed med oss mamma!» vill jag från den
heliga skrift framdraga några exempel på
bedjande mödrar samt på de välsignelserika
följder det har med sig, då en moder beder
med och för sina barn.
Där se vi den bedjande Hanna, som kallar
sin son Samuel = begärd af Gud, enär hon af
Herren hade begärt honom, och som, då hon
såg sig bönhörd, utgjuter sitt hjärta i en skön,
högstämd lofsång samt gifver sin son helt i
Herrens tjänst. Och en son, född och fostrad
under så oaflåtlig bön, åkallan och tacksä-
gelse, kunde icke heller blifva annat än
»välbehaglig inför både Gud och människor»,
såsom denne Samuel ock bief. (1 Sam. kap.
1 och 2.)
Samma fromma bedjande sinnelag, sam-
ma innerliga tro och upplysta förstånd fin-
na vi äfven hos Simsons moder, och sonen
var ju äfven här en Guds nazir, med hvil-
ken Herrens ande var. (Dom. 13.)
I 2 Konungab. 4:de kapitel läsa vi om
tvänne mödrar : den falliga änkan och den
rika kvinnan i Sunem. Den fattiga änkan,
som icke ägde mer i huset än en kruka
olja, hade dock gemensamt med den rika
kvinnan ett älskande modershjärta och ett
gudaktigt, förtröstande sinne. Och hennes
kärlek till de båda sönerna och hennes tro
på, att Herren är en hjälpare i nöden, visa sig
ock vara en makt, som åstadkommer under-
verk. Denna den fattiga änkans bönfallan-
de vädjan till Herrens profet om hjälp för
sönerna, hvilka hennes mans borgenärer
ville göra till trälar, står som ett kraftigt
manande exempel för alla tiders mödrar.
Huru otaligt många sådana få icke i vår
tid klaga öfver, att deras söner och döttrar
göras till trälar under otrons, njutningslyst-
nadens, osedlighetens och många andra on-
da makters välde. Måtte icke dessa mödrar
därvid glömma — om de än såsom denna
kvinna stå ensamma och medellöse — att
bönen och särskildt modersbönen är en makt,
genom hvilken det förlorade barnet kan
återgifvas sin moder!
Den rika sunemitiskan ägde icke heller
med alla sina skatter och jordiska ägodelar
något annat medel, hvarigenom hon kunde
återfå sin son. Den enkla, gripande histori-
en om denne sons sjukdom och död åter-
upprepas i tusen sinom tusen familjer ännu
i dag. Då sonen, som gått ut till sin fader
bland skördefolket, vänder sig till honom
med denna smärtuppfyllda klagan: «Mitt huf-
vud, mitt hufvud ! », vet fadern ej något bättre
medel än att sända honom till hans moder.
Och af denna moder anföres ej ett enda
yttrande af klagan eller sorg, då hon emot-
tager den sjuke sonen, det säges allenast
så rörande enkelt: »Och han satt i hen-
nes knä till middagstiden, då han dog.»
Det behöfver ej heller sägas mer. Hvarje
modershjärta känner och förstår dock, hvad
denna moder kände. Och i dessa enda ord:
han satt i hennes knä till middagstiden. . .
ligger en hel värld af moderskärlek inne-
sluten.
Men när då allt hopp tycktes vara ute,
uppgifver denna älskade, energiska kvinna
dock icke modet eller hoppet. Beslutsamt
rider hon själf upp till gudsmannen på
Karmels berg, och då Elisa på hennes be-
dröfvade ord vill sända sin tjänare, att den-
ne skulle lägga profetens staf på pilten, ut-
brister hon med hela styrkan af ett bed-
jande modershjärta: »Så sant Herren lef-
ver och så sant din själ lefver, skall jag
icke släppa dig. » Hvarpå profeten står upp
och följer henne. Och så blef genom ho-
nom sonen för andra gången gifven till den
bedjande modern. Och om henne heter det
slutligen så skönt: »Och hon kom, föll
ned för hans fötter och böjde sig mot jor-
den och tog sin son.»
I Nya testamentets ljus stråla emot oss
modersnamnen: Maria och Elisabet. Dessa
båda fromma, ödmjuka kvinnor, som vi i
och med deras moderskap först lära känna,
börja detta med att i lof och tacksägelse
utgjuta sitt hjärta inför Herren i de mest
högstämda och inspirerade ordalag.
Och det motto: » Si Herrens tjänarinna»
med hvilket Maria invigde sig till moders-
kallet, var hon ock trogen till det sista,
såväl då hon själf med genomborradt hjärta,
förkrossad, men ödm-juk och stilla, står in-
vid sonens kors, som då vi slutligt finna
henne efter Jesu himmelsfärd med den sam-
lade lärjungaskaran »framhärda i bönen».
(Ap. G. 1: 14.)
Och att Kristus själf alltid med den in-
nerligaste kärlek och barmhärtighet tog sig
an, tröstade, hjälpte och hugsvalade de
mödrar, som kommo till honom, det se vi
af de sköna berättelserna om änkan i Nain,
den kananeiska kvinnan och mödrarna, som
buro fram sina barn att af honom välsignas.
En moder, om hvilken man kan vara för-
vissad, att bon bad för och med sin son,
är Tkimotei moder Eunike, om hvilkens
oskrymtade tro apostelen Paulus vittnar (2
Tim. 1: 5). Och då han på ett annat
ställe säger till sin lärjunge: »vetande att
du från barndomen känner de heliga skrif-
terna, som kunna göra dig vis till frälsning
genom tron i Kristus Jesus» (2 Tim. 3: 15),
kunna vi för säkert antaga, att det just
var genom denna sin fromma, troende mo-
den, sonen fått denna kunskap.
Hvem konung Lemuels moder var, säger
oss ej skriften, men i de förmaningar hon
gifvit sin son (Ordspråksb. 31) har hon
själf karaktäriserat sig såsom en from, äl-
skande, vis och gudaktig moder och kvinna.
Och det kvinnoideal hon däri framställer
träder ännu efter årtusenden lika skönt och
härligt emot oss såsom en alltid gällande
mönsterbild för kvinnan, vare sig hon är
jungfru, hustru eller moder.
Och de af vår tids mödrar, som i likhet
med dessa fromma, bedjande kvinnor bära
fram sina barn i bön inför Herren, skola
ock för visso erfara bönens välsignelse,
och deras barn skola — såsom konung
Lemuel säger — stiga upp och prisa dem.
Fanny Chrysander.
–––– *––––-
Första honoraret.
En påskhistoria för Idun.
’If^Bur man börjar?» upprepade den frejdade
artisten och följde ett ögonblick tankfullt
cigarrettens rökhvirflar, hvilka damerna för hans
skull tålde. »De flesta med att kludda ner allt,
som råkar i deras väg, om inte annat så med en
bit kol eller krita, ifall resurserna äro små och
så naturligtvis taga snubbor och luggar, ända
tills någon med auktoritet råkar få se kluddet
och utbrister: »Nej men . . . det här är ju verk-
liga konstnärsanlag!» Då brukar bladet vända
sig — det är den gamla historien ...» »Som blir
evigt nv,> afslutade patetiskt en ung dam, som
ännu väntade på visdomständernas ankomst.
»Och lika gammal och vanlig,» fortsatte må-
laren, »är historien att de flesta börja i nöd och
försakelse, med alla möjliga motigheter och hin-
der, som armodet och folks likgiltighet lägga i
vägen ...»
»En sådan tidig erfarenhet,» menade den unga
damen med psykoplogisk djupsinnighet, »måste
lämna märken efter sig för hela lifvet — jag
föreställer mig så väl, hur dylika tidiga pröfnin-
gar för alltid sätta en viss prägel af tafatt stel-
het på hela uppträdandet och då och då tynga
ned sinnet med svårmodiga minnen . .. Det där
gäller då minsann inte er,» smålog hon beund-
rande, »man behöfver bara se på er för att för-
stå, att ni började som en lyckans gullgosse i
idel sötebrödsdagar.»
»Jojo, det kan nog hända det,» sade konst-
nären och drog godmodigt på munnen. »Emel-
lertid kom jag att tänka på en, som just började
under allt annat än ’sötebrödsdagar’, jag kan ju
få anföra en episod ur hans barndom:
För åtskilliga decennier sedan lefde på ett
litet magert torp en några och trettio års änka,
mor Anna, med sin åttaårige son Sven. Mor
Anna fick ta hårda nappatag med den karga jord-
lappen för att aftvinga den så pass mycket äring,
att man inte rent af svalt ihjäl. På spånad och
trasmattor skrapade hon ochså ihop en slant,
och hur det var, så knallade det och gick på
Guds försyn år efter år.
Vid den tid, då Sven fyllde åtta år, hade mor
Anna legat sjuk i flere veckor, och den sista hö-
nan, en duktig värphöna, hade i en korg fått åka
till staden för att säljas. Det närmade sig till
påsken, och Sven började tänka på ägg — den
idén fick han inte ur hufvudet, det skulle vara
något till godt för stackars mor, som ännu var så
klen, att hon knappt kunde gå uppe — men värp-
hönan var borta .. .
Det arbetade i Svens hjärna af mångahanda
planer. Slutligen tyckte han, att ett ljus gick
upp för honom, men han nämnde ingenting för
mor. Han gick till herrgården och lyckades af
husmamsellen få ett par dussin afrifna rena sidor
af gamla bref. Papperen voro visserligen gul-
nade i kanterna, men det betydde mindre.
Nu tog Sven fram sina förnämsta skatter, en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
