Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 16. 17 april 1896 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
122 1896
IDUN
Människans lif är lika som järnet: använder man det, så blir det blankt,
låter man det ligga onyttjadt, förtäres det af rost.
H. Müller.
Fra Hanna Palme föddes den 9 augusti
1861 å Gammelbacka egendom nära sta-
den Borgå i Finland, och hennes föräldrar
voro senatorn och landtmarskalken friherre
I. A. von Born samt hans maka Fanny von
Haartman, en dotterdotter till skalden Fran-
zén. Den unga flickan tillbragte sina upp-
växtår dels i Helsingfors dels på fäderne-
egendomarne. En liflig intelligens och det
varma intresse för kulturella sträfvanden,
som ofta så fördelaktigt utmärker vårt gamla
systerlands ungdom, röjdes tidigt hos Hanna
von Born och funno näring och utveckling
både i hemmet och på skilda utrikes resor.
Ett par år förestod hon folkskolan å Gam-
melbacka och sysslade dessutom med literärt
arbete för olika tidningar.
Ar 1883 ingick hon äktenskap med sven-
ske dåvarande artillerilöjtnanten Sven Palme,
numera direktör för försäkringsbolaget Thule
i Stockholm samt medlem af riksdagens
andra kammare. På den vackra villan
Kallio ute i Djursholms villastad ha de
unga makarne nu redt sitt gästfria och
komfortabla hem.
När sällskapet »Nya Idun» stiftades i
hufvudstaden år 1885 som ett kvinnligt
motstycke till herrarnes välbekanta förening
med samma namn, invaldes den lifliga och
intelligenta unga fru Palme som en af dess
första ledamöter. Hon skulle snart ock- bli
en af de verksammaste.
Från ett besök vid ett af »Nya Iduns»
samkväm vid denna tid lämnar den kända
författarinnan »Ernst Ahlgren», den sedan
så olyckliga fru Viktoria Benedictson, en
liflig skildring i ett bref till norska »Morgen-
bladet». Hon beskrifver häri sitt samman-
träffande med Hanna Palme i följande må-
lande ord, hvilka bättre än något annat
gifva en karaktäristik af dennas friska och
vinnande framträdande — en karaktäristik
som äger sin fulla tillämplighet än i dag:
»Främst stod en ung flicka. En ’jänt-
unge’ skulle jag vilja kalla henne, om ni
vet, hvad det vill säga. Något af det sö-
taste, käckaste, täckaste, jag någonsin har
sett! Och så får ni själf tänka er resten.
Hon hade läst ’Pengar’*. Ja, det hade hon
visst. Och hon stod där så förnöjd och
tittade upp till mig med sin lilla pojkmin,
och hon uttalade sina åsikter med en frank-
het, så frisk och ursprunglig, att jag blef
nästan förälskad. Ja, det blef jag, trots
som någon gammal onkel. Och jag tänkte,
att kunde en författare få en kärntrupp af
sådana små hjärtetjufvar att slå sig igenom
med, så vore det ingen nöd.
Och medan jag så gick omkring från
grupp till grupp, dök detta pojkaktiga lilla
ansikte beständigt leende upp för min er-
inring. Jag kunde icke bli det kvitt. Det
var omöjligt. Det ges vissa ansikten, som
man känner, att man måste se igen, för att
liksom prägla in dem i sitt eget inre. Jag
kände, att dessa grå ögon skulle lysa för
mig midt under mitt arbete, och att jag
helt omotiveradt skulle kunna längta efter
att återse detta burriga hufvud.
Henne måste jag åtminstone ha reda på.
’Hvem är den där unga flickan?’
’Hvilken?’
’Hon, som ser ut som en gosse.’
’.Jag vet inte, hvem du menar.’
’Jo, henne där med de grå ögonen. —
Du vet det bestämdt!’
’Nej.’
’Nyss sluppen ut från pensionen -— litet
smågammal, själfsäker och — se, där är
hon!’
’Åh, fru — ’
Nej, jag svimmade icke. Men jag satte
mig på en stol. Min pojke var en fru!
Kom nu och tala om säker blick! Och där
jag satt, blef jag sittande — en stund.
Jaså, de gifta kvinnorna se så ut här i
Stockholm ! »
Det har också just varit inom »Nya Idun»
fru Hanna Palme först fört fram några af
de ideella intressen, som tid efter annan
besjälat henne. Hösten 1885 höll hon där
ett föredrag om »Obligatorisk sjukvård,
kvinnlig värneplikt», i hvilket hon utveck-
lade en tanke, som äfven »Esselde» unge-
fär samtidigt, men något senare framförde
i Fredrika-Bremer-förbundets tidskrift.
I dessa dagar, då debatten om kvinno-
krafternas möjligheter så lifligt är i gång,
torde några af de synpunkter, fru Palme i
detta föredrag framlade, ingalunda sakna
sitt intresse.
Skola kvinnorna kunna påyrka rättighe-
ter, i allo jämförliga med männens, måste
de också åtaga sig skyldigheter, som fullt
kunna anses motsvara deras. Därvidlag
ligger största svårigheten i att kunna finna
någon motsvarighet till mannens värneplikt.
De krigiska amasonernas tid är förbi, och
en värneplikt för kvinnan med sabel och
gevär hör numera till det omöjliga. Där-
emot erbjuder sig själfmant sjukvården så-
som det område, där det största antalet
kvinnor kan finna allmännyttigt arbete, mot-
svarande mannens värneplikt — men ej en
frivillig, ensidigt filantropisk sjukvård, utan
en i lag stadgad skyldighet för hvarje svensk
kvinna att under en kortare tid ägna sig
åt det allmännas tjänst, specielt åt sjuk-
vården.
En åldersklass 18 eller 19-åringar — en
ålder, som väl kan anses lämplig för den
kvinnliga tjänsteplikten — består af några
och 40,000 individer. Om härifrån enligt
ganska liberala villkor befrias alla mindre
lämpade, såsom sjuklingar, mödrar o. s. v.,
skall sannolikt icke mer än omkring 50 %
af årsklassen återstå. Men äfven de så-
lunda återstående blefve för många att på
engång placera på sjukhus m. m., hvarför
årsklassen måste delas i flere uppbåd. I
förhållandet till befintliga antalet sjuksängar
skulle de tjänstpliktiga fördelas på länslasa-
rett, sjukhus, barnsjukhus, barnbördshus,
hospital o. s. v. till genomgående af en slags
rekrytskola, hvarefter en del stannade kvar
till tjänstgöring vid nyssnämnda inrättnin-
gar, en annan del hölles disponibel att på
praktiserande läkares rekvisition bege sig
till enskild sjukvård, företrädesvis i fattiga
hem.
I februari 1887 höll fru Palme i »Nya
Idun» åter ett föredrag, denna gång om
»Gemensamhetskök», hvarvid hon sökte ut-
veckla de lättnader, som åtminstone för
vissa kategorier af kvinnor skulle uppkomma
genom anordnandet af kök, gemensamma
för ett helt hus, samt i vissa afseenden
gemensam hushållning.
Och fru Palmes sista tanke- och sköte-
barn, tjänareförsäkringsidén, har äfven bu-
rits till dopet inom det kvinnliga Iduns
fadderkrets. Det var det varma bifall, som
saken här väckte, hvilket förmådde henne
att sedermera på ett offentligt möte fram-
lägga den, ett möte hvars resultat blef den
redan nämnda föreningens stiftande. För
samma ändamål höll fru Palme sistlidne
mars äfven ett föredrag i Göteborg, där,
som. nämndt, nu en filial är bildad.
Fru Palmes flit och mångsidighet ha emel-
lertid räckt till för ännu flere områden,
bland dessa ett, som just i dessa dagar va-
rit på tal genom fröken Kristine Dahls ny-
ligen hållna föredrag och »Dräktreformför-
eningens» tioårsmöte. Hanna Palme var en
bland stiftarinnorna af denna förening, har
allt sedan i dess styrelse tagit en verksam
del och i föreningens syfte vid åtskilliga
tillfällen inledt diskussioner och hållit före-
drag.
I sin bästa ålders fulla kraft som Hanna
Palme ännu står, besjälad af varmt intresse
för alla kulturella frågor och ledd af en hos
våra kvinnor tyvärr icke allt för vanlig
ofliervillig allmänanda, bör hon ännu ha ett
vackert stycke framtidsarbete för sig. För
hvad hon redan gjort, förtjänar hon ett upp-
riktigt tack, till kommande framgångar våra
hjärtligaste välönskningar!
J. N-g.
–––- *–––––-
Två öden
af Emil Unders.
9 lyslliel jordas.
’ÿjjjœà MnHädd bår låg liket af en man
ft-’f med hufvud sönderspränqdt,
och än når natten flytt, vid bar’n jag farm
hans mor i sorg försänkt.
— Den döde varit sjuk och sökt den frid,
hvars hem är skuggors land.
■— »J tysthet skall han jordas murn invid:
han föll för egen hand.*
— Din son, du arma mor, ej jordfärd får
med bön och klockors sång,
ej skoflar tre; — där ogräs rikast står,
reds honom boning trång.
Och mången tår från modersöga föll
så tungt på sonens bår.
— Att han blir nekad, han, som kär hon höll,
hvad sämsta usling får!
— Han ond? — Ett bittert ord hon aldrig hört
från mun, nu sällsamt blek,
och hand, som nu mot pannan vapnet fört,
för henne haft blott smek–––-—.
O, trogna moder, må din sorg bli stum!
— din son de fåfängt dömt,
ty tårar, som du fällt, vigt in det rum
där älslcadt stoft blir gömdt.
* Som bekant en af »Ernst Ahlgrens» romaner.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
