Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 16. 17 april 1896 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1896 IDUN 123
Din son gjort illa; äfven sorgbemängdt
är lifvet blott ett lån;
dock° Herran sett din sorg, och han har skänkt
förlåtelse din son.
3 l?upéert,
Jag under färden stundom växlat ord
med en, hvars åsyn fyllt mig med förfäran:
en dödssjuk kvinna, som från Rivieran
nu vände åter till sitt hem i nord —.
»För mig finns ingen plats vid lifvets bord,
jag blott är till som ogräs, moget skäran,»
hon sagt mig nyss. — Halft skrämd utaf den läran
jag ryst och sett ut öfver snötäckt jord. —
Då hörs ett plötsligt skri. — En liten pilt
ryckt upp kupédörrn; lifvet varit spildt,
om ej en kvinna skyndat till hans sida.
Det var min sjuka vän, nu sällsamt röd.
Jag sade: »Fröken, ni er önskat död,
dock lifvet tycks ha bruk för dem, som lida.»
–––––- *–––––-
Kvinnofrågor
vid 1896 års riksdag.
Ä
f ett halft tjog vid innevarande riks-
dag väckta förslag, berörande kvinnan
eller förhållanden som ligga henne
nära, äro de flesta i detta ögonblick af-
gjorda och afgjorda så, som flertalet för-
slag afgöres i vår riksdag — de hafva af-
slagits eller genom kamrarnes skiljaktiga
beslut fått förfalla.
Därmed är visst icke meningen säga,
att allt, hvad hvarje beskäftig projektma-
kare kommer med, bör bifallas eiler att
samtliga vid denna riksdag framlagda för-
slag varit af oomtvistligt värde. Långt
därifrån !
Men en och annan af dessa kvinnofrå-
gor borde dock, tycker man, förtjänat ett
bättre öde än det som drabbat dem. I
främsta rummet frågan om inrättande af en
ålderdomsunderstödsanstalt för barnmorskor.
Då regeringen till fjorårets riksdag öf-
verlämnade ett omsorgsfullt utarbetadt för-
slag i ämnet, kunde hon hänvisa på en
riksdagens skrifvelse, hvari man just begärt
den utredning, regeringen verkställt, och
hvari man på förhand uttalat sina sympa-
tier för den pensionsfråga — man nu ej
vidare ville veta af! Den hufvudanmärk-
ning, som uttalades mot k. m:ts förslag,
var att det gick för långt, i det att enligt
detsamma äfven enskildt praktiserande barn-
morskor under vissa förhållanden skulle
kunna bli delaktiga af den ifrågavarande
ålderdomsunderstödsanstaltens förmåner.
Om det blott hängde på den haken —
tänkte professsor Curt Wallis — så vore
det ju en lätt sak att till en kommande
riksdag framlägga regeringsförslaget å nyo,
men med uteslutande af de enskildt prak-
tiserande barnmorskorna. Sagdt och gjordt,
hr Wallis väckte i år en motion om pen-
sionering af blott och bart de i kommuners
tjänst anställda barnmorskor. Detta förslag
borde väl ha kunnat godkännas, äfven om
man icke ansåge sig kunna gå med på den
jämväl af hr W. föreslagna skrifvelsen till
k. m:t med anhållan om utredning af möj-
ligheten att äfven bereda de enskildt prak-
tiserande något understöd på gamla dagar.
Men — det gick ej bättre i år än i
fjor. Motionen afslogs i båda kamrarne.
Det torde dock knappast kunna dröja länge,
förrän denna synnerligen behjärtansvärda
fråga åter bringas å bane och då, såsom
man hoppas, erhåller en tillfredsställande
lösning.
En bland de ur principiell synpunkt
viktigaste frågor, som vid årets riksdag
förekommit, är utan tvifvel den om
kvinnans rätt att inför domstol föra
andras talan.
I 15 kap. 2 § rättegångsbalken står
stadgadt, att »de som för andra må tala
och svara skola vara oberyktade, ärlige,
sedlige och förståndige män». Nu lär det
emellertid förhålla sig så, att lagspråkets
»man» i åtskilliga fall tolkats som »per-
son», hvadan flere domstolar tillåtit kvin-
nor uppträda som rättegångsombud, medan
andra domstolar med en mera bokstafsen-
lig tolkning af lagbudet förvägrat kvinna
denna rätt. För att bringa klarhet och
reda i saken föreslog nu hemmansägaren
O. Persson i Killebäckstorp, att ordet »män»
helt enkelt skulle strykas ur den ofvan
citerade lagparagrafen. Men det ville ej
lagutskottet vara med om, och hvarför?
Jo, därför att utskottet ansåg ifrågavarande
lagrum icke utgöra ovillkorligt hinder för
kvinna att inför domstol föra andras talan,
hvarför det såsom mera oskyldigt kunde
få stå kvar. Ett egendomligt argument!
Det vill annars synas som om just den
omständigheten, att »män» icke ovillkorli-
gen behöfver tolkas som annat än »perso-
ner» — således likaväl »kvinnor» — borde
föranleda utskottet att befria lagen från
tvätydighet.
Andra kammaren biföll motionen, men
första kammaren stod på utskottets sida,
hvadan frågan har förfallit. Enda vinsten
är, att laguskottet gifvit de domare ett
stöd, hvilka vilja medgifva äfven kvinnor
rätten att uppträda som sakförare.
En af de i år framkomna motionerna
om s. k. lokalt rusdrycksveto innesluter i
sig, jämte det rena nykterhetsintresset, äf-
ven en fråga om
utsträckt medborgarerätt för kvinnan.
Redaktör 0. Eklunds motion innebär
nämligen, att förbud mot utskänkning af
spirituösa drycker skulle inom de särskilda
kommunerna kunna beslutas genom allmän
omröstning, hvari hvarje till myndig ålder
hunnen kvinna så väl som man skulle äga
deltaga. Motionen, som afslogs i bägge
kamrarne, torde emellertid icke ha stora
utsikter för sig att, ännu på länge åtmin-
stone, vinna riksdagens bifall.
Fosforförgiftningarna.
Strax före påsk sysselsatte sig Andra
kammaren en stilla förmiddagstimme med
en liten industri- och näringsfrihetsfråga,
som af utskottsbetänkandets rubrik att dö-
ma knappast kunde misstänkas innesluta en
sä dystert allvarlig samhällsangelägenhet,
som verkligen var fallet: frih. W. G. v.
Schwerins motion om förbud mot införsel
och försäljning inom landet af fosfortänd-
stickor.
Ingen som följer med tidningarna, har
kunnat undgå att förvånas öfver de talrika
fall af fosforförgiftning, som förekommit
under de senare åren. Af statistiken kän-
ner man, att själfmordens antal vuxit ofant-
ligt under de sista tjugu åren — tack
vare missbruket af fosfortändstickor. Fos-
forförgiftningarna utgöra f. n. % af alla
förgiftningsfall, och ser man närmare efter,
hvilka det är som begagnat sig af fosfor-
giftet med dödlig påföljd, så ger åter sta-
tistiken en betydelsefull fingervisning. Af
hundra olyckliga hafva 95 varit kvinnor.
Yi behöfva icke närmare ingå på detta
mörka kapitel. Afsikten har nog i de flesta
fall icke varit att döda sig själf, utan —
som en talare i Andra kammaren uttryckte
det ■— ett annat lif: men resultatet har
efter gräsliga plågor ofta bliEvit döden för
den olyckliga, som tillgripit ett brottsligt
medel för att undandraga sig lättsinnets
följder och samhällets dom.
Efter en ganska liflig diskussion beslöt
Andra kammaren med 86 röster mot 74
för sin del att till k. m:t aflåta en skrif-
velse i motionens syfte. Första kammaren
har ännu ej fattat beslut i frågan.
Att försvåra åtkomsten af ett verksamt
gift må ju vara en åtgärd att tillgripa i
första hand, då man ej ser någon möjlig-
het att tränga till roten af det onda. Den
reform som här är af nöden är en refor-
mering af det allmänna åskådningssättet,
som ännu med stränghet dömer den olyck-
liga unga kvinnan, medan mannen som
vållat hennes olycka går fri från tadel.
(Slut i nästa nummer.)
––––––––-
Outtalade ord.
Skiss för Idun af Agathe Lind.
II.
a
ulisolen strålade öfver stadens torg och ga
tor. Det var varmt, det var kvaft, och ste-
narne brände under vandrarnes fotter.
Nere vid hamnen fläktade friska vindar från
sjön, och där rådde lif och rörelse. Ångbåten
Lindö, som gick långt ut i skärgården, låg just
färdig att afgå, med ångan uppe. Bud på bud
från slaktare, bagare och bryggare aflämnade
sina paketer och korgar till styrmannen, som
med ett orubbligt lugn mottog allt, stufvade och
ordnade det. Så kommo några försenade passa-
gerare springande i sista minuten, varma och
andfådda.
»Kasta loss!» ljöd kaptenens röst, och båten
backar ut, stampande, darrande i de hvitfradga-
de vågorna.
Det viftas med hattar och näsdukar från för
och akter, viftas från hamnen — farväl — far-
väl !
»Sakta framåt!» Vattnet blir lugnt och bå-
ten glider stilla ut ur hamnen; så småningom
försvinna husen, kyrktornen och de höga skor-
stenarne ur sikte, och med full fart ångar båten
ut på öppet vatten.
På akterdäck gjorde passagerarna det så tref-
ligt för sig som möjligt, sökte upp lä och skug-
ga, togo fram böcker och tidningar eller roade
sig med att betrakta naturen och sina medpas-
sagerare.
En herre, som vandrade fram och tillbaka på
däcket, väckte en viss uppmärksamhet. Det var
en lång, medelålders man, med ett allvarligt ut-
seende; det låg något visst utländskt öfver hans
dräkt, och hans obesvärade sätt häntydde på att
han var van att röra sig ute i världen bland
människor. Han gick oaflåtligt af och an, stan-
nade endast då och då för att se på något af
de vackra landtställen, som båten passerade. Så
småningom slappades de nyfiknes intresse, och
han fick fortsätta sin vandring ostörd af frågan-
de blickar.
En dam kom nedifrån salongen upp på däck,
med en bok i handen; hon satte sig på en lugn,
skuggig plats och skulle just börja läsa, då hen-
nes blickar föllo på den ensamme vandraren.
Hon ryckte till och betraktade honom noga.
»Nej, det är icke möjligt, det är ej han,» tänkte
hon, och öppnade sin bok, men så såg hon på
honom igen, deras blickar möttes, frågande, un-
drande — så gled ett igenkännande leende öf-
ver hennes ansikte, och han skyndade fram till
henne,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
