Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 17. 24 april 1896
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IDUN 1896
130
Uppfostran är icke det, som öfverhopar en kvinna med talanger, utan det
som bidrager till att bilda en fast och regelbunden karaktär.
Hannah More.
hon under en längre vistelse i Paris hade till-
fälle att kasta en blick in i den franska hufvud-
stadens artistiska, litterära och politiska värld.
Ilon var allt för blygsam, dä hon talade om
en »blick» endast. I själfva verket nöjde hon
sig ingalunda med en ytlig blick, utan hon
lodade långt ned på djupet, ur hvars gömslen
hon upphämtade rika skatter.
Som ett dyrbart minne räknade hon att ha
sett och hört Victor Hugo så väl i hans hem
som i offentligheten, och hon förklarade, att
det intresse, som den store skalden och rätts-
kämpen ingaf, var oskiljaktigt förknippadt med
den moderna tidens och särskildt det republi-
kanska Frankrikes ädlaste idéer. I öfverens-
stämmelse med denna uppfattning skref hon
boken om Victor Hugo och det nya Frankrike,
i livars förord hon alltför blygsamt talar om
sin »litterära oerfarenhet», i trots af hvilken
hon dock behandlat ett »öfverväldigande ämne,
hvilket erbjuder så mycket större svårigheter,
som ingen skriftställare, vare sig inom eller
utom Frankrike, skildrat Victor Hugos lifs-
gärning i dess helhet.»
Denna uppgift löste hon på ett synnerligen
lyckadt sätt. Efter att ha kastat en blick på
den franska litteraturen från Ludvig den fjor-
tondes tid och därunder ådagalagt en själf-
ständig uppfattning af den förvånande trohet
mot häfdvunna lagar och sedvänjor, som de
för radikalismen af sina idéer och våldsamhe-
ten af sina politiska omstörtniDgar välbekanta
fransmännen bevisat inom skaldekonsten, skil-
drar hon med tillförlitlighet i uppgifter, klart
omdöme och ett fängslande framställningssätt,
huru Victor Hugo, uppfostrad i de reaktionära
åskådningarnas sköte, måste, i likhet med år-
hundradet, under mycken strid lösslita sig från
gamla fördomar för att steg för steg närma
sig de liberala sträfvandena och insupa allt
mer af deras stärkande morgonluft.
På don vägen följer Pauline Ahlbergs bok
Victor Hugo från station till station och visar,
huru han först omfattade sträfvandet efter fri-
het i konsten, huru civilisationen sedan i sin
helhet vardt hans högsta syfte, samt huru slut-
ligen detta begrepp för honom vidgades till
hela sitt omfång, så att det icke mera, såsom
hon uttryckte sig, »representerar endast sede-
förmildringens sak, utan rättsprincipernas, in-
förande i statslifvet och förnuftets seger öfver
Obskurantismen. »
Pauline Ahlberg var en stor beundrarinna
af Victor Hugo, men hon var ingen svärmer-
ska och lät icke sin beundran förleda henne
till någon öfverilad hänförelse. Med lugn och
klarsynthet tränger hon in i det Hugo’ska
skaldskapets väsen, och de iakttagelser hon
därunder gjort meddelar hon sedan i en lika
lugn och klar framställning, hvilken på ett
träffande sätt visar oss ej blott författaren,
utan äfven människan i dennas olika lifsskeden.
Liksom den person hon skildrar var ej blott
en stor konstnär, utan äfven en stor människo-
vän, är hennes skildring både ett verkligt konst-
verk och ett uttryck för en ädel personlighet.
Idén om det mänskliga framåtskridandet upp-
fyller hela hennes framställning, och med sin
bok har hon uppnått det mål hon satt sig före,
att icke upphöja en person, utan den sak,
som denne person tjänat, och hvilken, såsom
hon själf erinrar, sedan 1789 varit det ädlare
Frankrikes: frihetens, rättens, civilisationens
sak.
*
Ej långt efter det sista delen af nu om-
nämnda bok utkommit, såg ett annat arbete
af Pauline Ahlberg dagen, ett nytt bidrag till
Frankrikes litteraturhistoria och till kännedo-
men om en af dess förnämsta skalder, Alfred
de Vigny. Det är otvifvelaktigt också ett för-
tjänstfullt arbete, men icke af samma betydelse
som det föregående, liksom de Vigny ej heller
var af samma betydelse som Hugo. Af större
intresse däremot var den skildring hon i en
tidskriftsartikel gjorde af Ibsen. Hon skref
nämligen ej blott böcker, utan äfven uppsat-
ser i tidskrifter. I Paris hade hon gjort per-
sonlig bekantskap med fru Juliette Adam, den
spirituela utgifvarinnan af La nouvelle Revue,
och denna, som aldrig underlåter att för sin
tidskrift vinna utmärkta pennor, förmådde äf-
ven den unga svenskan att lämna bidrag.
Så skref Pauline Ahlberg i juli-häftet 1882
af nämnda revy Un poète du Nord och var
åtminstone en af de första, om ock kanske ej
den allra första, som gjorde fransmännen be-
kanta med Henrik Ibsen. Hennes fullständiga
skildring af den store norske författarens verk
och personlighet intill början af 1880-talet är
af stort intresse ocli visar, med hvilken grund-
lighet hon trängde till djupet af allt, med
hvilket hon sysselsatte sig. Det är en lef-
vande bild af skalden och hans gärningar in-
till nyss nämnda tid, och om vi sedan fått en
kanske något förändrad uppfattning af hans
verksamhet, torde man böra söka orsaken där-
till hos honom själf och icke hos den, som
för halft annat årtionde sedan skildrade ho-
nom, sådan han då var.
Ar 1883 i december finna vi en ny, gan-
ska omfattande uppsats af Pauline Ahlberg i
La nouvelle Revue, i hvilken hon skildrar L’art
Scandinave et finlandais. Hon befann sig då
i Rom, där hon uppehöll sig under större de-
len af nyss nämnda år och ägnade sin stän-
digt vakna uppmärksamhet äfven åt de bil-
dande konsterna, hvilkas verk hon grundligt
studerat ej blott i Italien, utan öfverallt där
hon sökt näring för sitt outtröttliga kunskaps-
begär. Den i fråga varande uppsatsen om den
skandinaviska och finska konsten skildrar för-
nämligast utställningen i Köpenhamn 1882.
Författarinnan lämnar däruti först cn vägle-
dande framställning af konstförhållandena i nor-
den och redogör därefter klart och tillfreds-
ställande för de arbeten, som på Köpenhamns-
utställningen representerade de respektive lan-
dens särskilda konstutveckling. Ännu i denna
stund, tretton år sedan uppsatsen skrefs, må-
ste hvarje konstvän med stort intresse läsa
denna så enkla och klara framställning, hvil-
ken på ett så fängslande sätt redogör för för-
fattarinnans uppfattning af vår konst.
Pauline Ahlbergs stil var så väl i svensk
som fransk dräkt alltigenom af stort behag,
men dess förnämsta egenskaper voro enkelhet
och klarhet samt träffsäkerhet i framställnin-
gen, på samma gång som man däruti fann den
personliga anspråkslöshet, som pryder hvar ocli
en, man eller kvinna, men hvilken ej alltid
skönjes hos utmärkta författare.
Sådan hon var i sitt författareskap, var hon
äfven i sitt personliga lif, och det förra var
ett sant uttryck för det senare. Hvar man än
kom i hennes grannskap, i fosterlandet eller
på främmande jord, var hon städse densamma.
Oaktadt hennes hälsa var mycket otillfreds-
ställande, fann man henne dock alltid glad och
vänlig, och de landsmän, med hvilka hon um-
gicks i utlandet, skola otvifvelaktigt aldrig
glömma de behagliga stunder de tillbragte i
den verkligen lärda, men alltid anspråkslösa
Pauline Ahlbergs sällskap.
Under förra hälften af 1883 i Rom var hen-
nes hälsa kanske mer än förr vacklande, men
hon tycktes åter tillfriskna samt for på hösten
nämnda år till Stockholm för att här ingå äk-
tenskap med vår framstående konstnär Julius
Kronberg, hvars bekantskap hon hade gjort i
Italien. Omedelbart efter vigseln vände de
nygifta åter till Rom och inrättade sig på ett
angenämt sätt i sitt konstnärshem vid via Mar-
gutta, vid foten af Monte Pincio.
Länge dröjde det dock icke, förrän den
unga makans sjuklighet återvände och tilltog
i oroande grad. Hon fördes till Stockholm
igen tidigt på våren 1884, men sjukdomen hade
gjort så förfärande framsteg, att någon rädd-
ning ej mer stod att finna. Hennes så ovan-
ligt klara förstånd omtöcknades för alltid, ocli
den kraftfulla intelligensen sjönk i sinnesför-
virringens ohyggliga natt. Allt som kunde gö-
ras för att finna bot gjordes, men allt förgäfves.
Under så sorgliga omständigheter kunde äk-
tenskapet naturligtvis icke fortsättas, utan upp-
löstes, sedan läkarne förklarat, att hon vore
ohjälpligt hemfallen åt den hemska sjukdomen.
Sina sista år tillbragte hon på en enskild
vårdanstalt i Malmö, där hon åtnjöt don öm-
maste skötsel, utan att hon själf gaf något
tecken till att hon visste hvad som föregick
omkring henne, och hennes anhörigas uppre-
pade besök mottog hon med slö likgiltighet.
Den 15 i denna månad slöts ändtligen detta
en gång så lofvande lif.
Sällan har väl en rik ande dukat under
på ett så olyckligt sätt. Hennes sinnesfrån-
varo yttrade sig aldrig i några häftiga utbrott,
men det var som hade hjärnans verksamhet
helt och hållet upphört. Äfven i detta sorgliga
tillstånd var hon således samma stillsamma
och blyga väsen som alltid förut. Sällan har
man också i hennes verksamhets tid träffat
någon mera renhjärtad, ödmjuk och anspråks-
lös samt, i ordets bästa mening, snäll och god
kvinna än den ej blott talangfulla och kun-
skapsrika, utan med verklig lärdom utrustade
Pauline Ahlberg. Såsom sådan skall hon ock
alltid hågkommas ej blott af anhöriga och vän-
ner, utan af alla som sätta värde på stora och
ädla egenskaper, men först och främst på hjär-
tats renhet. Claës Lundin.
–––- ––––-
”En viktig hemlighet.”
Planschen för april åtföljer — i stället
för det sedvanliga romanarket — dagens
nummer och utgöres af en autotypisk re-
produktion från Silfversparres nya gra-
fiska, aktiebolag efter den tyske målaren 31.
Wénschs humoristiskt intagande genre
ur barnens värld: »En viktig hemlighet».
–— -K–––––-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:37:37 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1896/0134.html
