Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 17. 24 april 1896 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
181)6 IDUN 131
Den bundna sÿsterri.
U
ng hon står, din bundna syster,
arla morgon, särla kväll,
i butik, som, kvaf och dyster,
sluter henne i sin cell.
Hemma är det fattigt vordet:
modern sjuklig, fadern död,
och att skaffa mat på bordet
dotterplikten henne bjöd.
Trött hon står, din bundna syster,
arla morgon, särla kväll,
i fabrik, som, kvaf och dyster,
sluter henne i sin cell.
Båda dock med lifsmod tagit
plats bak disk och snabb maskin,
båda vax till kupan dragit —
trogna, trägna arbetsbin.
Men för hvarje dag, som skrider,
domna lust och tillförsikt:
någonting i bröstet svider,
mödans plikt blir smärtans plikt.
Hvarför?... Det kan knappt du fatta,
fria syster, käck och röd .. .
Böra icke högt de skatta
att ha plats och dagligt bröd?
Jo, hvar bunden syster gläder
nog den arbetslön, hon får.
Men är allt blott mat och kläder,
hvaraf hennes lif består?
Nej, var viss, hon trär och tänker
hän mot lyckan, liksom du ;
men när ödet gunst dig skänker,
går hon förbisedd ännu.
Genom burens täta galler,
under dagsarbetets gny,
knappt en glimt af solen faller,
som kan purpra hennes hy.
Allt är samma kärfva möda,
sommar, vinter, vår och höst,
men det kan ändå ej döda
rörelsen i hennes bröst.
Kan ej dämpa glöd, som glimmar,
när hon ropar : »gif mig fri,
eller lätta mödans timmar
med en smula poesi ! »
Kvinnotankar, blyga, ömma,
följa hjulets snabba rem —
kanske får hon endast drömma
att bli moder i ett hem. —
Fria syster, i din lycka
till din bundna syster stig
att en kyss på pannan trycka,
därför att hon tjänar dig!
Skynda dig att henne vinna
med ditt varma hjärtelag,
ty, som du, hon är en kvinna,
lika stark och lika svag.
Ernst Högman.
–––- *–––-
En vändpunkt.
Skiss af Mathilda Roos.
Hrofessor X., en gammal kär umgänges-
r vän i vår familj, berättade mig en gång
följande:
Om ni kvinnor blott visste, hvilken makt
såväl till ondt som godt ni ha öfver
det kön, som man sedan hedenhös plägar
kalla det starka. Tyvärr, i det förstnämn-
da fallet ha ni nog reda därpå och be-
gagna er däraf, medvetet eller omedvetet,
men i det senare, månne kvinnorna ge ut
ens en bråkdel af alla de äkta guldmynt,
hvilka de, enligt skaparens vilja och be-
slut, ha i sin ägo? Jag tror det knap-
past; vore kvinnan mera medveten om,
icke blott sin förmåga att tjusa och dåra
mannen, utan äfven om sin makt att leda
honom till det goda och rätta, då skulle
det visserligen se annorlunda ut i världen.
Kvinnan är ett bräckligt käril, heter det;
jag säger tvärtom, mannen är det både hvad
karaktär och motståndskraft heter, och
komme honom icke i frestelsens stund den
rena, ädla kvinnan till hjälp, så stode han
sig i allmänhet ganska slätt, det är min
oförgripliga mening. Men kvinnorna ha i
genomsnitt ännu icke vaknat upp till känsla
af det stora ansvar denna makt ålägger
dem . . .
För många, många år sedan — det här
börjar nästan som en saga, och verkligen,
då jag nu vidrör det minne jag ämnar be-
rätta, är det som om något af sagans poesi
och friskhet fläktade fram därur, så många
veka, underbara känslostämningar sätter det
i rörelse i min själ, — för många år se-
dan umgicks jag som tjugufemårig ung
man och lärare i åtskilliga af stadens sko-
lor hos en kollega, en lektor, hvilkens hem
tycktes mig vara själfva urbilden af jor-
disk lycka och harmoni. Naturligtvis be-
rodde detta på hans hustru —■ det är all-
tid i sådana fall kvinnan som gör’et! —
hou var en af dessa varelser, på hvilka
man ville tillämpa Birger Jarls ord: »hade
min broder detta ogjordt» o. s. v. Åtmin-
stone vet jag, att jag brukade tänka så om
henne. Emellertid analyserade jag aldrig
närmare mina känslor för henne; en à två
gånger i veckan kom jag på besök hos lek-
torns, drack te hos dem, diskuterade tidens
frågor, sjöng duetter med frun och solade
mig i en lycka, som jag afundades, icke med
någon känsla af bitterhet, utan med stilla,
längtansfullt svårmod.
Min vän och hans hustru hade endast
ett barn, en liten flicka med ljusa lockar,
blåa, lifliga ögon och en liten kvick tunga,
som aldrig lämnade henne svarslös under
vårt »kärleksgnabb». Ty hon och jag voro
de bästa vänner i världen; så snart jag
kom, hoppade hon genast upp i mitt knä
och fordrade med en förtjusande despotism
den tribut, vid hvilken hon blifvit van: en
saga eller berättelse eller ännu hellre några
roliga visor. Dessa sistnämnda utgjorde
hennes förtjusning; hon skrattade så, att
man tyckte hela den lilla varelsen skulle
brista af glädje. Jag var en omtyckt vis-
sångare och van vid publikens bifall, men
aldrig hade jag en mera tacksam och för-
tjust åhörare än lilla Elna.
Emellertid blef det mig nog efteråt klart,
att icke var det blott för hennes skull jag
uppvaktade den lilla flickan med roliga vi-
sor och karamellstrutar och undergifvet lydde
alla hennes befallningar; nej, det var nog
också för moderns skull, för att de ljusa
lockarne och blå ögonen så mycket påminde
om henne.
Men, som sagdt, jag ingick aldrig i nå-
got analyserande af mina känslor; jag min-
nes dock, att jag icke var lycklig under
denna tid. Det lif jag själf förde var så
olikt detta stilla hemlif, som stod för mig
likt ett oupphinneligt ideal, och den unga
fruns bild kunde ofta, midt under lös-
släppta nöjen och muntra fester, uppstiga
för mig och fylla min själ med en känsla
midt emellan samvetsagg och svärmisk, trå-
nande längtan.
I två år ungefär hade mitt förtroliga
umgänge med lektorns fortfarit, då jag en
afton, vid ett besök hos dem, till min för-
våning och smärta märkte, att frun på nå-
got sätt var förändrad emot mig. Först
ville jag knappast tro mina sinnens vitt-
nesbörd, jag försökte intala mig, att det
blott var fantasier, men slutligen blef det
mig ej längre möjligt att dölja sanningen
för mig själf. Vanligen brukade hon alltid
i mitt sällskap vara vänlig, glad och obe-
svärad, alldeles som mot en god kamrat; i
dag däremot var hon — oklanderligt artig,
det är sant, men på ett alldeles obeskrif-
bart sätt reserverad, så snart hon talade
till eller såg på mig. Jag tror ej, att hen-
nes man märkte någonting; hennes sätt
hade just denna lilla nyans af kyla, som
är enkom afpassad så, att den icke känns
af någon annan än af honom eller henne,
för hvilken den är ämnad, och som jag
tror att endast en kvinna kan lyckas åstad-
komma.
Då vi suttit och pratat en stund, kom
lilla Elna mspringande och, sedan hon häl-
sat, ville hon som vanligt lioppa upp i
mitt knä. Men i samma ögonblick reste
sig frun, tog litet häftigt Elnas hand och
drog henne bort ifrån mig.
»Du besvärar farbror,» sade hon kort,
»jag vill ej att du sitter hos honom.»
Jag blef så förvånad öfver allt detta, att
jag icke kunde få fram ett ord. Lilla Elna
sköt ut underläppen, stretade och gjorde
invändningar, men modern upprepade blott
på samma korta sätt: »Du besvärar far-
bror,» och då Elna ej visade sig sinnad att
lyda, utan fortsatte att med mun och lem-
mar göra protester, tog modern henne vid
handen och förde henne ut ur rummet.
Jag satt där alldeles slagen och handfal-
len. Elna och jag som voro så goda vän-
ner, hur kunde hon så plötsligt ha börjat
att besvära mig?
»Hvad . . . hvad menade hon?» stam-
made jag och såg på min vän med en
hjälplös blick.
Men han endast skrattade och ryckte på
axlarna, liksom hade han velat säga : »frun-
timmersidéer, som öfvergå mitt förstånd.»
Då frun kom tillbaka, vände jag mig
emot henne och frågade på samma förbryl-
lade sätt: »Men hvarför . . . inte besvärar
lilla Elna mig?»
Frun svarade blott ett kort: »det är bäst,
att hon håller sig i barnkammaren». Man-
nen kastade en förvånad blick på henne,
ocl1 jag, jag kände mig, utan att förstå
någonting af allt detta, på ett nästan olid-
ligt sätt stukad och tillrättavisad. Jag
märkte också att frun, trots sitt lugn, såg
litet upprörd ut, och att hon med mer än
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
