Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 18. 1 maj 1896 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
138 IDUN 1896
Vill du icke blifva bättre, sä upphör du snart att vara god.
S:t Bernhard.
anförtrodd och ingen annan än »Eia» har nå-
gonsin haft förtroende att hjälpa dem. Hon
benämndes äfven af dem »Blom* och gick då
och gällde för deras betjänt. Och snart blef det
så, att Fia skulle »allting bestyra». Då de bör-
jade i skolan, var det hon som förhörde deras
läxor; att hon var ovanligt bildbar och hade
ett godt hufvud, synes däraf, att hon med så
liten underbyggnad dock kunde gå i land där-
med, och säkert tillväxte hennes vetande i samma
mån som barnens. T. o. m. latinska läxor
förhördes af henne. Katekesen inlärdes ofta på
det sätt, att hon läste den högt för barnen:
de lärde sig då lättare. På den tiden fick
man plugga katekesen vid sju års ålder.
Hon var äfven i alla andra afseenden en
exemplarisk tjänarinna. Skicklighet i sina syss-
lor förvärfvade hon med lätthet, både till följd
af sin goda vilja och sitt goda förstånd. Sär-
skildt i gardinuppsättning var hon mycket fram-
stående och gjorde detta bättre och fortare än
mången tapetserare ; det var som hade det legat
i fingrarne. Så hade hon den ovanliga för-
mågan att vid storstädning ordna allt, så att
det kom på sin rätta plats, böcker, papper m.
m. Därför blef det ock så, att intet kunde
ske utan henne, och hela familjen blef allt
mer beroende af hennes hjälp. Hennes hus-
bonde gaf henne äfven det beröm, att hon var
som en »durkdrifven vaktmästare» att gå ären-
den, då han en tid hade en befattning som
gjorde en mängd sådana af nöden.
Sålunda tjänade hon ett fjärdedels sekel till
hennes husbondes död och kvarstannade sedan
hos hans änka och söner: Blott en af dessa
bildade eget hem, och mot hans hustru och
barn visade hon städse samma tillgifvenhet och
tillmötesgående, som hon visat honom alltsedan
hans späda år, och barnen återgäldade hennes
tillgifvenhet i rikt mått och vande sig ock
som alla andra att städse vända sig till »Fia»,
hvilken alltid lika blid och vänlig aldrig kunde
afslå en begäran.
På lediga stunder sysselsatte sig Sofi med
läsning och läste med urskilining och intresse
både resebeskrifningar, skönlitteratur o. d. och
hade reda på allt. Ännu de senaste åren åhörde
hon föreläsningarna å Arbetareinstitutet i astro-
nomi m. fl. ämnen.
Hon hade ej, som annars är så vanligt med
dem, som länge tjänat i samma familj, tagit
sig någon ton eller önskat vara den styrande,
utan alltid var hennes sätt utmärkt genom
samma jämnmod och villighet. Det var äfven
alltid hon som böjde sig för kamraterna.
Tillbakadragen och anspråkslös höll hon sig
själf ringa, och då för några år sedan fråga
väcktes att skaffa henne guldmedalj för trogen
tjänst, men det ej kunde ske utan hennes vet-
skap, eftersom hennes prästbetyg erfordrades,
afböjde hon detta; hon hade blott gjort sin
plikt och ej mer, sade hon. Säkert skulle åt-
minstone hennes 50-årsjubileum ha firats, då
hon tillhört denna familj ett halft sekel, om
ej just vid den tiden familjen hemsökts af
sorg och död: den äldste sonen (hvilkens första
vårdarinna hon varit) bortrycktes, sedan ej långt
förut en hans unga dotter skördats af döden.
I dessa sorger deltog ingen varmare än den
trogna Sofi, och hon visade äfven då många
prof på sitt finkänsliga sinne och varma hjärta.
Så fanns en liten af henne själf författad vers
instucken bland de rosor, med hvilka hon tog
afsked af den unga bortgångna.
Alltjämt ett mönster och en föresyn kvar-
stod hon på sin post. Hon hade blifvit så
oumbärlig, att man aldrig ville släppa henne.
Visst blef henne mången gång mödan tung och
hon längtade efter hvila, men som hennes mat-
mor, i hvilkens tjänst och jämte hvilken hon
åldrats, själf var ovänligt rask, hade hon svårt
att sätta sig in i att Sofi ej ständigt kunde
vara lika ung och rörlig. Under många år stod
för hennes räkning ett rum tomt, där meningen
var att hon en gång skulle få njuta den väl-
förtjänta hvilan, men för hvarje gång fråga
väcktes att hon skulle lämna sin plats, blef
hennes fru så ledsen, att hon ej nändes säga
det afgörande ordet. Så fortgick det till förra
våren, då sjukdom tillstötte och gjorde slag i
saken, och efter 53 års tjänst lämnade hon, 72
år gammal, sina göromål i yngre händer, kanske
med blandade känslor af saknad och belåtenhet.
Ej långt därefter afled hennes älskade matmor,
och sedan dess började den åldriga tjänarinnan
äfven småningom tyna bort. Det var som
kunde ej hennes förut försvagade krafter stå
emot detta slag. Sorgen är ju ett blodförgift-
ningsmedel. Måhända var den en bidragande
orsak till den tärande sjukdom, som nu i förra
månaden ändade hennes lif.
Hon skulle dock så gärna velat lefva några
år ännu, alltjämt med ordnande hand deltagande
i det för henne så kära gamla hemmets vård,
men sjukdomen var obeveklig. Hennes tröst
under denna var, att de hon vårdat som barn
och åt hvilka hon ägnat sitt lif, nu i sin tur
vårdade- sig om henne med största ömhet. »De
kunde ej vara snällare mot mig om jag vore
deras mor,» sade hon. De ville göra allt för
att hålla henne kvar och för att lindra hennes
plågor. Hon var då ej längre »deras Blom»,
som passade upp dem, utan deras blomma, som
de pysslade om och sökte hålla vid lif.
Liksom hon alltid varit en föresyn, var hon
det äfven intill det sista i tålamod och under-
gifvenhet. Ej ett otåligt och knotande ord
kom öfver hennes läppar. »Jag har allt utom
hälsan, jag får ej klaga, mången har intet och
måste lida samma plågor.»
Då hon — endast några dagar före sin bort-
gång — tillfrågades, om hon hade något emot
att blifva omtalad i Idun, svarade hon med
ett leende: »Frun brukade säga, att jag skulle
komma i Idun, det kunde ju vara roligt, men
kanske är det för pretentiöst.» Efter någon
eftertanke tilläde hon: »Men gör det ej för
grant, jag har ju intet uträttat . . . blott några
uppfyllda plikter. »
Blott uppfyllda plikter!
Trohet i det lilla har hon visat under hela
sitt långa själiförnekande lif och med trohet i
det lilla följer trohet i det som mer är.
Och denna trohet bär löfte med sig för ett
kommande lif. Det är därför vårt hopp, att
då nu hennes timglas runnit ut, hon må mötas
af det ordet af sin Herre : Du gode och trogne
tjänare, öfver en ringa ting hafver du varit
trogen, gack in i din Herres glädje 1
I.
–––- *––––
Nu är de huita sippornas
tid.
Njmßu år de hvita sippornas tid ■..
’Mÿf De lysa ur snår, de niclcafrån lid,;
.här solen strålar, när månen 1er,
I gräset man deras stjärnor ser.
Nu sjlinger lärhan i blånad höjd
Om nytänd kärlek och nyväckt fröjd;
Och vakan sitter i granens topp
Och diktar sånger om hjärtats hopp.
Nu surra bien kring hägg och al
Och barnen leka i grönklädd dal;
Nu sjuder bäcken af lust och mod,
Så varmt som människans unga blod,.
Nu är det fröjd uti nordens land,
Nu gå de unga här hand i hand;
Och vinden hviskar, så varm och blid:
Nu är de hvita sippornas tid.
Keiitliolä ©inter.
–––- * –––
Slevltemmef i Sfocl^olm.
8
elt visst är det många af Iduns läsa-
rinnor, som ej veta något om det s. k.
Elevhemmet här i Stockholm. Låt mig där-
för få säga några ord om dess uppkomst
och meningen med detsamma.
För ungefär ett tiotal af år sedan kände
en varmhjärtad; i ekonomiskt afseende obe-
roende kvinna sig manad att räcka en hjälp-
sam hand åt några af de unga obemedlade
kvinnor, som här i Stockholm arbeta för sin
utbildning på olika arbetsområden. Hon
fann snart, att den bästa och mest effek-
tiva hjälp var att bilda ett hem, där de
unga mot en mycket billig afgift kunde få
bo under sina arbetsår i hufvudstaden.
Denna plan realiserades år 1886, och sedan
dess ha icke mindre än 46 unga kvinnor
njutit godt af hemmet. Nu står emellertid
hemmet framför ett »vara eller icke vara».
Stiftarinnan, som genom årliga bidrag möj-
liggjort dess existens, har nu till följd af
förändrade ekonomiska förhållanden måst
draga sig tillbaka, och om hjälp icke kom-
mer från andra, nya håll, så maste hem-
met upplösas. Det är denna upplösning
man så gärna vill förebygga genom att möj-
ligen hos någon eller några väcka sympati
för hemmet och dess verksamhet.
Låt oss göra ett besök i Elevhemmet!
Det är beläget vid Adolf Fredriks kyrkogata
15. Från tamburen komma vi då först in
i en stor ljus sal, som tillika är samlings-
rum, Yid sidorna af detta ligga elevernas
rum, ljusa och luftiga äfven de. Vanligen
bo två och två i ett rum. Hemmet har
en husmoder, som odeladt kan ägna tid och
krafter åt detsammas vård. Det är icke
något kasernartadt detta hem, just därför
att en kvinna på ett moderligt och omhul-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
