Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 18. 1 maj 1896 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1896 139
I DU N
dande sätt är dess medelpunkt. Högsta
antalet elever, som bott där på en gång,
har varit 10.
En af de unga kvinnor, som under sin
studietid bott på hemmet, har sagt mig,
att hon med den djupaste tacksamhet och
största glädje tänker tillbaka på den tid,
hon tillbragt i hemmet. Jag låter henne
äfven nu tala.
»Hvar skulle vi eljes, för att först hålla
oss vid den ekonomiska sidan, fått ett så-
dant ställe att bo på för 85 kr. i månaden!
På de mycket billiga inackorderingsställena
får man mången gång ej öppna sitt fönster
för att släppa in luft: man måste hushålla
med värmen. Här skulle alltid vara frisk
luft. Så fingo vi alltid god och kraftig
föda, ett så väsentligt villkor för att kun-
na arbeta ordentligt. Sedan vi bott i hem-
met 8 dagar, funno vi, att det smakade
förträffligt att om morgnarna äta gröt och
till vår andra frukost ordentlig lagad mat.
Och hvilket godt och gladt samlif förde vi
ej midt under allt arbete! Ännu räkna vi
det för våra gladaste stunder, då vi på-
minna oss hemmets dagar. Yi minnas både
de allvarliga samtalen och det glada skäm-
tets stunder. Många djupsinniga krior skrefvo
vi, men versmakare voro vi därjämte.
Och huru välgörande verkade det ej på
oss, att vi fördes tillsammans från olika
arbetsfält. Gymnasten gaf oss föreläsnin-
gar om nödvändigheten af att väl vårda
vår kropp, och kamrater från Tekniska sko-
lan manade oss seminarie-elever att beakta
vikten och värdet af det praktiska arbetet.
Vi hade också små fester; vår husmoder,
som var allas vår vän, hade alltid reda på
våra födelsedagar. De firades visserligen
mycket enkelt, ty allt i hemmet var enkelt,
med grönt på bordet och en nybakad bulle,
men genom sådana små fester växte vår
hemkänsla. Främst af allt skulle jag vilja
säga att öfver hemmet hvilar den ande af
trefnad och ro, som vi så väl behöfde un-
der vårt arbete.»
Så långt min sagesman. Genom upprop,
synliga i de flesta större Stockholmstidnin-
garna, ha flere för hemmet intresserade
kvinnor vädjat till allmänheten i hopp om
att väcka intresse för hemmets fortfarande
bestånd. Det är nästan en utnött fras
man kommer med, då man säger, att den
bästa hjälp man kan räcka en behöfvande
medmänniska är att hjälpa henne till ar-
bete, så att hon själf kan förtjäna sitt bröd.
Här om någonsin äger likväl denna sats
sin tillämpning. Men det är en dubbel
hjälp man här vill räcka de unga: man
önskar ej blott att förhjälpa dem till arbets-
duglighet, utan ock att göra vägen härtill
så god och jämn, så ljus och glad som
möjligt, så att de unga ej må duka under
i ett alltför tungt arbetsjäkt.
De personer, som känna sig manade att
understödja hemmet genom penningebidrag,
kunna göra detta antingen för en gång
eller årligen under en tid af 5 år. Äfven
de minsta gåfvor mottagas med tacksam-
het. Gåfvorna kunna insändas antingen
till någon af de personer, som underteck-
nat uppropet, eller till hemmets förestån-
darinna, fru Aug. Holmblad, Adolf Fredriks
kyrkogata 15.
Lilly Engström.
Ännu ett ord i barfotafrågan
af En annan husmoder.
I ag tror, att jag gör mig till tolk för
mångas känslor, då jag uttalar ett tack-
samt gillande af, att »Husmoder» i ett af de
sista numren af Idun genom sin lilla artikel
»Barfota» bragt däri berörda fråga å bane.
Mer än en moder har förvisso känt önsk-
värdheten utaf, att seden att låta sina
barn gå barfota måtte vinna mera burskap
inom våra s. k. »bättre» kretsar, blifva
»comme il faut». Och hvad jag här nedan
tillfogar vill blott tjäna till att yttermera
betona vikten och lämpligheten af denna
sed och grundar sig på de praktiska rön,
jag såsom moder och uppfostrarinna till
sex förhoppningsfulla plantor varit i till-
fälle att göra.
Från början var det emot min vilja jag
nödgades gifva efter för mina ostyriga
småttingars lust att springa barfota. Mina
på gammal fördom grundade förhud här-
emot blefvo utan verkan och resulterade
på sin höjd i en osmaklig ögontjänst. Så
snart barnen kommo för sig själfva, voro
både förmaningarna och strumporna som
bortblåsta. Isynnerhet voro mina flickor —
de fyra äldsta bland barnen — omöjliga
att bringa till hörsamhet. Nolens volens
släppte jag därför tyglarna, som jag fann
mig oförmögen att i det fallet styra, och
barnen fingo följa sin böjelse. Och jag
fann snart, att de mådde förträffligt häraf.
En alldeles påtaglig härdande verkan kunde
man snart nog häraf skönja. Hosta, snufva
och förkylning i alla former syntes allde-
les glömma att inställa sig, t. o. m. om
vintern, då barnen dock vid ej alltför stark
köld mycket ofta barbenta fingo leka bland
snö och is.
Gärda, min dotter n:r 2, hade genom
för trånga skodon för ett par år sedan för-
värfvat sig en af dessa obehagliga tingestar,
man kallar liktornar, och åtskilliga af de
vanligen rekommenderade medlen häremot
hade utan varaktigt resultat blifvit använda.
Men sedan flickan ständigt gått barfota
några veckor, var liktornen fullkomligt för-
svunnen.
Alla de hygieniska fördelarne af luftens
fria tillträde till fotterna äro i korthet på-
pekade i det af »Husmoder» citerade upp-
ropet och kunna ej nog i minnet inskrifvas.
Härtill sällar sig ock en rent ekonomisk
synpunkt, som, särdeles om barnaskaran
är talrik och ej öfverdrifvet riklig flod
råder i familjens kassa, bör vara beaktans-
värd: reduceringen af årets utgiftsstat för
skodon och strumpor till hälften af deras
vanliga belopp. Den som känner dettas
vanligtvis ganska ansenliga dimensioner,
bör ej känua sig illa tillfreds med en minsk-
ning af denna post.
Korteligen: barnens önskan har nu blif-
vit min både för deras egen skull och af
rent ekonomiska skäl.
Men mången, som fått ögonen öppna
för alla dessa oomtvistliga fördelar, tvekar
kanske ännu af rent estetisk hänsyn att
låta fördomen och konvenansen fara. Fot-
terna bli klumpiga och huden grof. Jor-
dens stoft och solbränna gifva dem ett
föga prydligt utseende, menar man. Där-
med har det dock ingen fara, blott man
sorgfälligt tillser, att de få sin behöfliga
ans. Åtminstone är detta min erfarenhet.
Ja, jag skulle till största delen rent af
vilja häfda de gjorda påståendenas raka
motsats ! Långt ifrån att blifva oformliga
erhålla fotterna genom att få göra sin dem
af naturen välvist tillämnade tjänst just
sin naturenliga form. Utväxter, krökta tår,
invuxna naglar och andra likartade pryd-
nader, som våra »nätta» skor nästan all-
tid medföra — alla dessa olägenheter för-
svinna totalt, då fotterna befrias från sina
tryckande bojor. — Att huden blifver hår-
dare vid fotens bruk i naket tillstånd, än
då den är sorgfälligt inbäddad i sin trånga
och osunda kammare, är själffallet. Emel-
lertid kunna mjukhet och smidighet lätt
nog bibehållas genom ett enkelt medel,
som jag årligen på mina barn med fördel
använder. Om aftnarna efter den fottvag-
ning, jag då alltid låter dem företaga, in-
gnidas sommartiden fötter och underben
tämligen rikligt med vaselin, glycerin eller
dylikt, hvilket åter gör huden glatt och
smidig. Vid tvagningen bör noga tillses,
att ej stoft af främmande ämnen får stanna
i fotsulorna, där det tydligtvis lätteligen
fäster sig och under dagens lopp inpressas
och, om det får kvarsiita, kan vålla in-
flammation och under alla förhållanden
misspryder foten. Duktig borstning med
tvål- eller såpvatten aflägsnar emellertid
lätt hvarje dylik rest. — Vill man und-
vika solbrända fötter, hvarvid jag för min
del lägger föga vikt, bör man iakttaga att
varma och soliga dagar tvätta fotterna
endast om kvällarne samt blanda något
borax i tvättvattnet. För öfrigt böra bar-
nen, långt ifrån att afhållas från vattnet,
tvärt om fritt få följa sin smak att, ju mer
dess bättre, med sina bara fötter plaska i
vattnet, gå på fuktig mark o. s-. v. Detta
är ett förträffligt härdningsmedel och myc-
ket omtyckt af dem själfva.
Iduns ärade läsarinnor vill jag lägga den
maningen på hjärtat: låten edra småttingar
få gå barfota! Bryten med fördomen och
gån i eder ort i spetsen för en reform till
det bättre! Och exemplen smitta ju. »Det
finnes,» säger den berömde Sebastian Kneipp,
»bestämdt intet säkrare medel att stärka
nerverna och göra dem motståndskraftiga
än att gå barfota. Och föräldrar, som
undandraga sina barn detta härdningsmedel,
begå ett oförlåtligt fel.»
När våren kom åter.
Skiss för Idun af Homo Sum.
Vfe
elena Skog satt lutad öfver sitt skrif-
f * bord. Det var ej ett sådant där litet
elegant damskrifbord, öfverhopadt af fotogra-
fier och lyxföremål, där det knappt tycks
vara plats att skifva en biljett. Åhnej, här
var utrymmet nog tillräckligt och inkräkta-
des ej af några prydnadssaker. På det stora
tarfliga bordet stod ett stort klumpigt bläck-
horn; på ena sidan fanns en utdragshylla,
fylld af lexika och andra skolböcker, och på
den andra lågo linialer och pennor. Här
gällde det bara arbete och åter arbete, det
syntes tydligt. Därom vittnade också en
hög blå temaböcker, som tronade midt på
bordet i förbidan på sin dom.
Men i kväll tycktes Helena ej hafva blick
eller tanke för dem. Framför henne låg ett
öppet bref och dess innehåll absorberade
henne fullkomligt. Af det bekymrade, nästan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
