Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 18. 1 maj 1896 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
144 I D U N 1896
H
»
P s
^ 5
p g
w B
a. ^
P- as
U S
P 2
H ®
5* Ä
d~ ^
Hi
0:
d- o
8:2
P ©
pi .
©
d
P
P
m
A
P»
M
P*
0
>s
B
B
S
85
<1
CD
<1
£0o
GO
?
Cfç
blick. Svaret dröjde ett ögonblick — kanske där-
för att hon behöfde samla sina tankar.
. »Den lilla boken,» sade hon sakta, »som jag
skref i.»
»Ja visst,» svarade han något tveksamt. Men
så förstod han. »Ja — du tänker på det lilla
häftet, du skref i kvällen innan du sjuknade. Jag
hade det ju själf i handen då. Inte sant?»
»I mitt skrifbord,» hviskade hon ocli slöt ögo-
nen, för att därmed antyda, att hon för tillfället
ej förmådde tala mer. Han förstod nu också,
hvad hon önskade, och gick genast till hennes
skrifbord för att söka efter det lilla häftet, hvars
innehåll några dagar tidigare hos honom fram-
kallat så blandade känslor.
Nyckeln till skrifbordet var snart funnen och
med den äfven boken. Åtminstone tviflade Ber-
ling ej en minut, att han hade hittat den rätta.
Mycket riktigt, där voro Gretas fina, sirliga anteck-
ningar. Han hade egentligen aldrig, såsom han
uttryckte sig, kunnat finna någon karaktär i Gretas
stil. Hans ögon stannade vid de första raderna. De
rörde sig livarken om matrecepter eller annat
dyligt, utan bildade ett slags förord. Utan att
betänka sig läste han dem.
»Jag kan lugnt tänka på min död,» hade hon
skrifvit, »emedan jag ofta varit ensam och sökt
göra mig förtrogen med den. Därför blir det
mig ej svårt att skrifva ned, hvad jag ännu har
att säga om honom. Jag är så ledsen, att jag ej
kan lämna något åt Alfred, men han vet ju, att
jag ej äger någonting, och mina små nipper kunna
ju ingenting vara för honom. Mina få böcker
äro ju också utan något värde i hans ögon. Men
något kan jag ändå göra för honom. Därför skrif-
ver jag noga upp alla hans vanor och önskningar.
Hon, som kommer efter mig och får den lyckan
att sörja för honom, när jag är borta . . . ack!
hur tacksam skall jag icke ännu i min graf bli
mot henne, om hon gör allt hvad hon kan för
att vara honom till glädje!»
Och nu följde de små anvisningar, som han
redan för några dagar sedan hade sett i den lilla
boken och som han först nu förstod. Där funnos
recepter för hans älsklingsrätter, noggranna upp-
gifter, hur hans strumpor skulle stoppas och hans
skjortor strykas, och bland annat också hennes
småförnuftiga funderingar, hur man borde städa
hans rum, så att han ögonblickligen kunde finna
allt på dess rätta plats. Sida efter sida fortsat-
tes på detta sätt, men långt innan Berling hade
hunnit till slutet, hade hans hufvud sjunkit ned
öfver den lilla boken, och hans ögon voro fyllda
af tårar.
Det dröjde en god stund, innan han kunde
återvända till sin fru. När han ändtligen reste
på sig, ville hans lemmar inte riktigt göra tjänst,
och händerna, som han knäppt om den lilla, bo-
ken, darrade, men höllo den ändå fast som en
dyrbar skatt. Och han återlämnade den icke till
Greta, utan gömde den i sitt skrifbord.
Den sjuka låg ännu i slummer, då han kom
tillbaka till henne. Sjuksköterskan berättade, att
hon ej visat sig det minsta otålig öfver hans
dröjsmål och ej heller frågat efter någonting. Han
tänkte då, att han missförstått henne, och att
hon ej begärt boken för sig, utan att hon blott
önskat att han skulle veta, hvar den fanns.
Nu följde några sorgliga dagar, ty faran för
Gretas lif hade ökats. Under denna tid vek Ber-
ling livarken dag eller natt från hennes bädd.
Han hade med ens lärt sig, hur man skulle sköta
sjuka, och var så ifrig att öfva sig däri, att skö-
terskan först blef förvånad och sedan harmsen
öfver att se sig undanskjuten från sin post, men
hennes protester hjälpte till intet. Berling för-
klarade helt enkelt, att han ej ämnade vika från
sin hustrus sida. Och den gamle läkaren, som i
tysthet lagt märke till hela förändringen, sade
till henne med ett sakta leende:
»Doktor Berling kan gärna få sin vilja fram,
det tar jag på mitt ansvar!»
Den afgörande stunden var kommen. An en
kamp mellan lif och död, sedan kunde läkaren
säga till Berling:
»Andas fritt igen min käre vän! Hon är utom
fara ! »
»Allt annat är mig likgiltigt, bara jag får be-
hålla henne. Jag hade aldrig kunnat stå ut med
att lefva utan henne.»
»Nj får behålla henne,» var svaret, »men hen-
nes krafter äro mycket medtagna. Mitt recept
är : Solsken ! Södern skulle göra henne godt. »–––
Några dagar efteråt hade hon redan återvun-
nit så pass krafter, att han fick sitta vid hennes
bädd och tala om sina resplaner.
»Det är nu alldeles bestämdt, mitt käraste
barn,» sade han, »så snart du tål vid resan, dra-
ga vi till Italien.»
Den stilla lycka, som nu alltid låg öfver hen-
nes drag, strålade vid dessa ord med ännu star-
kare glans i hennes anlete.
»Vi båda!» sade hon. »Du och jag! Men den
tredje kamraten får inte komma med; inte sannt
Alfred?»
»Hvilken kamrat?» frågade han.
»Han — Kant!t hviskade hon med en lätt, le-
ende rodnad.
»Jo den!» svarade han. »Han får vara glad,
om jag vill sysselsätta mig med honom den tid jag
ej får vara hos dig.»
Öfverlycklig och med slutna ögon lutade hon
sig tillbaka i kuddarne.
»Jag skall säga dig någonting, Alfred,» började
hon efter en paus »jag tror, jag inte behöfver
resao till Italien.»
»Åh, det blir nog ändå det bästa, min lilla vän !
Det bästa, som finns i det härliga landet, just
det som doktorn sagt, att du behöfver, det ta vi
med oss tillbaka och gömma det i vårt hem.»
»Hvad menar du?» frågade hon förvånad.
Han såg på henne rörd och ändå leende:
»Solskenet, liten!»
Innehållsförteckning:
Sofia Dorothea Holmberg ; en trotjänarinna, af 1. (Med
porträtt). — Nn är sippornas tid; af Reinhold Winter. — Elev-
hemmet i Stockholm; af Lilly Engström. — Ännn ett ord
i barfotafrågan; af En annan husmoder. — När våren kom
åter; skiss för Idun af Homo. Sum. — »Det yngsta Sverige»
i Iduns julnummer, — Iduns läkarartiklar. VIII: Psy-
koterapi; af d:r 0. G. Wetterstrand. (Forts.) — Från Iduns
läsekrets: Till en konfirmand. »Friskare vind». Till
alla ... — Ur notisboken. — Teater och musik. — Dok-
torns hustru; skiss af Jeanne K. — Tidsfördrif.
»
CO
sr
sr 95 ta
5 es es
"ZL
Sr.v*
><
P pi
o 03
en i-det
« SS
c/3 3;s»
o 5»
=J E&
<-• CD
e M.
© £j:S
mis
M. 2 ?»
ha
..m
ftl
a O Ä
ös u
$£ g
S3 S
J*- &
& £
ti •-*
TiäåiMnf.
«/ c
Redigeras af Sophie Linge.
Bidrag mottagas med tacksamhet.
Logogryf.
För min efterhängsenhet skördar
jag pris,
Men får »smaka käppen» som dag-
ligan spis.
Och om blott den ringaste motgång
jag får,
Strax på mina verkande leder man
slår.
Ja, ödena växla på lefnadens stråt,
Det bär stundom uppåt och stun-
dom nedåt;
Ibland får jag ligga, ibland blir jag
hängd,
Ibland jag mig badar i solstrålars
mängd.
Mång’ darrande månstråle dragés
till mig
Uppå min afstannade nattliga stig.
Ibland gör jag snedsprång — hvem
går för dem fri —
Ibland kan jag utsättas för jalusi.
Vid lampornas sken och i grynin-
gen kall
Anlitas jag ofta i dragande kall.
Härmed vill jag upprulla för eder
blick,
En mängd af små taflor i lätt tyd-
bart skick.
Hvad är det för tyg, som i koja och
slott
Den ljusaste sidan af tillvaron
fått?
Hvad flitig student tog med heder
och glans.
En blomma i tidernas evighets-
krans.
En pelare — grönklädd — i skogar-
nas sal.
Hvad måste vi här uti sorgernas
dal?
Om hvad bör ej sägas: »Jag hatar
dess sken!»
Nej, tänk på herr räf och hans rönn-
bärsträdgren.
Hvad jordklotet gör uti världsaltets
rymd.
En »leende», fridfull,. af höjderna
skymd.
En tingest som saknar båd’ början
och slut.
Hur var den där väfven, som mor
klippte ut?
En sjö mellan Finspong och Norr-
köpings stad.
Ett kvinnonamn, ryktbart från Bell-
mans ballad.
Hvad »väktaren» gör som oss stör
i vår ro.
Hvad ynglingen är, som mottagit
din tro.
En hvilostad, fin, efter vandringen
här,
För den hvars lekamen ej maskar
förtär.
Hvem bor under under Bores »för-
silfrade» tak?
Och hvad gör den falska i sina ge
mak ?
En häfdernas teckning, men läslig
af få.
Hvad mången kan göra som trött-
nar att gå.
Förargeligt minspel. Hur bollen sig
ter.
Och härmed jag rullar mig neder
för er.
A. K—ll.
Charad.
Öfver mitt första, där myggen lekte,
Solen så het mitt andra och stekte,
Och i mitt hela arbetet sjöd.
Pirfvel.
Triangelaritmogryf.
1 2 3 4
5|
2 1 6 7
3 6 1
4 7
5
1) Namn, 2) profet i gamla testa-
mentet, 3) stad, 4) liknar glas, 5)
bokstaf.
Maj.
Rebus.
(Läses och uttydes på engelska.)
Bokstafsgåta.
Af 3 a, 2 e, 3 i, 3 f, 2 g, 3 j, 1
1, 1 n, 5 r, 1 s, 1 t, 1 v, 1 ä, 1 ö
bildas 5 ord, hvilkas begynnelse-
bokstäfver uppifrån samt slutbok-
stäfverna, nedifrån lästa, bilda tvän-
ne mytologiska namn. Orden äro:
en förbindelse, en väckelse, vatten-
drag, modernt instrument med gamla
anor, namn på ett djur.
b-g.
Bortplockningsgåta.
Från det gifna hufvudordet bort-
tages en bokstaf i sender, så vald
att man med de återstående bok-
stäfverna alltid kan bilda ett nytt
ord.
1234567 8) Jag om mig själf
nu vill säga bara
Att ofta nog jag plär slipad vara.
5 6 7 8 2 3 1) På andras rätt jag
styft plär hålla.
5 6 7 2 3 1) En sådan pöbel kan
upplopp vålla.
1 2 3 5 6) Från »svarta taflan» jag
ofta lyser.
1 6 2 5) Om man mig smakar, man
säkert ryser.
16 2) Ett kärl, som rymmer rätt
mycket vin.
6 2) Hvad som i meter kan delas in.
Sihylla.
2 + n r Lösningar.
2 + u b Länk-logogryfen : Kloroform; klo—lo—o—
ro—rof—for—orm—form.
3 c u r Charaden: Oken.
2 + for me.
Nadège.
Ifyllningsgåtan: Runeberg — Vårt land.
1) Romanov, 2) undergå, 3) nässlor, 4) eld-
fast, 5) Barnaul, 6) Evelina, 7) renhorn, 8)
Gotland.
Proköpen : Yrå,
rå,
å.
Länkgåtan: Kalif; kal—kali—al—Ali—lif.
Ordgåtan: Ark; aska, rör, kalk.
Vokalförändringsgåtan: Sal, sil, sol, syl,
säl.
ENEROTH & Co-
Tekniska Fabriken ”GÖTA LEJON”
* * * GÖTEBORG.
rekommendera sitt allmänt erkända
LÏÏTPÏÏLVER
fritt från Klor
Lutpulvret begagnas vid lak eller tvatt i stallet
for bästa och renaste aska. Användningssättet
alldeles samma som med vanlig asklut, och
SÅP-PULVER (fritt frän k,„r).
Sparar peillllligar.
Sparar arbete.
■ sparar Kläder och’*—..-
.....-—ersätter såpa eller tvåJ
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
