Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 18. 1 maj 1896 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1896 IDUN 143
Filharmoniska sällskapet gaf i tisdags sin tredje
abonnementskonsert, dennagång i Katarina kyrka.
Programmet upptog Händeis storslagna oratorium
»Simson», och för att kunna åstadkomma den
samverkan, som här af nöden, hade såväl orke-
ster som kör fördubblats. Pen förra utgjorde
sålunda omkring 100 man, medan den senare
uppgick till inemot 300 personer. Att det under
dylika omständigheter ingalunda är en lätt sak
att sammanhålla det hela och få det att gå fullt
korrekt, torde en hvar inse. Direktör Heden-
bind såväl som de uppträdande förtjäna emeller-
tid erkännande för att det hela gick så pass lyck-
ligt som nu var fallet. Solister voro grefvinnan
Math. Taube (Delila) och fru Dina Edling (Micah)
samt hrr C. F. Lundqvist (Simson) och Salomon
Smith (Manoah). Som oratoriesångare står den
sistnämnde som kändt hors concours, och hans
föredrag af de båda recitativen i slutet af sista
afdelningen var af förträfflig verkan. Simsons
parti låg ledsamt nog på några ställen för högt
för hr Lundqvist, livars stämma dock flerestädes
gjorde sig förträffligt gällande. Grefvinnan Taube
och fru Edling sjöngo sina partier med den sä-
kerhet och konst, man af dem kunnat vänta.
För någon utförligare redogörelse för det stor-
slagna oratoriet hafva vi här ej rum. Vilja en-
dast i korthet nämna följande. Handlingen rör
sig som bekant kring det sista tragiska skedet
af den israelitiska nationalhjälten Simsons lef-
nad; huru han efter att hafva tillfångatagits af
fllisteerna och beröfvats sina ögons ljus hålles i
träldom, men till slut, sedan han, i och med det
af Delila afklippta hårets återväxt, får tillbaka sin
styrka och då hämnas på fllisteerna genom att
vid en fest i deras afgudatempel nedstörta detta
öfver sig själf och dem. Oratoriet sönderfaller
i tre afdelningar, och i alla äro körerna det
mest dominerande. Flere af dem äro af öfver-
väldigande verkan antingen genom den lugna
förtröstan, som talar ur dem, eller den gripande
hänförelse, som bär dem. Detta gäller närmast
om israeliternas körer. Filisteernas däremot präg-
las af en sorglös glädtighet, som likaledes ver-
kar anslående. Att nämna några särskildt till-
talande körer skulle vara att framdraga nästan
alla. Ett par rena orkesternummer förekomma,
nämligen ouvertyren till första afdelningen och
den egendomliga sorgmarschen i dur i sista af-
delningen. Det hela afslutas på ett gripande och
värdigt sätt genom Manoahs härliga recitativ
>Ädle hjälte, sof i ro» med tillhörande kör och
sist israeliternas hänförande och upplyftande
slutkör, »Lofven, I himlar, Herrens härlighet!»
Det vackra templet var alldeles fylldt af en
andäktigt tyssnande publik, som säkerligen ej så
snart skall glömma denna musikfest, af hvilken
Filharmoniska sällskapet har all heder.
Södra teaterns nya progam låter se sigsågodt
som månget annat i den vanliga farsstilen, om
det ock ej erbjuder något högre intresse. För-
pjäsen, »Gyllene drömmar», är en spansk bagatell,
där hr E. Wagner särskildt har en lustig roll,
som han förtjänstfullt skiljes från. Därpå följer
»Fru Lohengrin», en fars af tre franska författare,
hvilken efter en tysk bearbetning öfverflyttats
till svenskan. »Fru Lohengrin», sådan den nu
ter sig, förefaller nog ock, tack vare den långa
omvägen, föga fransk, annat än i själfva intrig-
byggnaden, som röjer stor konstfärdighet. Där
finnas dock onekligen många lustiga scener och
situationer, men det hela verkar något ansträngdt,
och orimligheterna framträda ibland allt för på-
tagligt. Mest skrattar man åt hr Bergström, som
också har den bästa rollen. Vidare kan man man
med erkännande nämna fru Fornéll, hrr Wagner,
samt fröken Caspér. Däremot äro hr och fru
Lambert denna gång ej fullt i sitt esse. Fröken
Torsslow gör en biroll, en döf gumma, ganska
lustigt.
Vasateateatern gaf i måndags en repris af Ernst
von Wildenburghs underhållande skådespel Tofs-
lärkan. Föreställningen gafs såsom afskedsrecett
för fru Eliason, och samtliga spelande skötte sig
synnerligen förtjänstfullt. Fru Eliason såsom
fabriksflickan Lena väckte samma intresse och
sympati nu som för snart tre år sedan genom
det okonstlade behag och den innerlighet, hon
förlänar åt denna roll, en af hennes bästa. Bi-
fallet var lifligt och de spelande inropades upp-
repade gånger; särskildt fick den älskvärda recett-
tagerskan mottaga de otvätydigaste bevis på
publikens varma intresse såväl i form af skal-
lande applåder som en ymnig blomsterskörd.
——*––––––––-
Doktorns Ijusîru.
Skiss för Idun af Jeanne K.
rbetet, hvarmed doktor Berling, den lärde
forskaren, sysselsatte sig i sitt arbetsrum så
sent på aftonen, tycktes djupt intressera honom.
Kanske var det en lösning af något vetenskap-
ligt problem? Så såg det åtminstone ut på det
uttryck af spänning, som låg öfver hans ansikte.
I alla händelser visade han den yttersta nervo-
sitet för allt omkring honom. Redan ett par-
gånger hade han, lätt förtretad, vändt sig mot
sin unga hustru, då han tyckt sig förnimma en
eller annan undertryckt suck från bordet där
hon satt.
»Hvad är det nu då, Greta?» frågade han slut-
ligen otåligt.
»Ah, ingenting särskildt,» blef svaret. »Låt
mig ej störa dig, Alfred, jag hittar alltid på något
att sysselsätta mig med.»
Hon tog en penna och började skrifva. En
liten stund voro bägge tysta, men så blef han
åter nervös. Raspandet af hennes penna besvä-
rade honom.
»Skulle du inte vilja sluta med det där, kära
barn?» frågade han kort.
Hon slutade ögonblickligen.
»Jag hade bara tänkt skrifva ett par ord till.»
Hennes nästan sorgsna ton lämnade honom ej
alldeles oberörd. Han steg till och med upp och
gick bort till henne.
»Jaså, du följer mitt råd och skrifver upp det
jag nyss sade dig om Kant,» anmärkte han och
tog det lilla häftet, i hvilket hon nyss skrifvit.
Hon hade ej hunnit rycka undan boken och
såg nu förskräckt och ängslig upp till honom, i
det en mörk rodnad spred sig öfver hennes nyss
bleka drag. Hennes oro varade dock icke länge,
ty efter en flyktig blick på det lilla häftet, räckte
han henne dét med ett lätt småleende.
Hon gömde det hastigt i fickan.
»Det där rörde just inte Kant,» anmärkte han.
Hon var nästan upprörd. »Förlåt mig,» sade
hon, »men mitt hufvud — jag har verkligen så
ondt i mitt hufvud, Alfred.»
»Nå, men då är det ju dumt af dig, Greta, att
du inte ännu gått till sängs,» invände han.
»Ja, jag skulle gärna gått in till mig, mycket
gärna, men ...»
»Nå?»
»Det är ju så kallt ute, och då du arbetar,
glömmer du allt annat och tänker ej på kaminen.
Detovar inte länge sedan du förkylde dig och ...»
»Ah!» afbröt han henne, »jag skall nog hålla
mig varm, bry dig ej om den saken.»
Hon räckte honom handen. »God natt då,
Alfred!»
Han tryckte en lätt kyss på hennes läppar.
»God natt, liten, glöm icke, att jag vill bli
väckt kl. 6 i morgon bittida.»
»Jag vaknar nog,» svarade hon mildt.
Han kunde emellertid ej fortsätta med det af-
brutna arbetet, utan, sedan han ett ögonblick
suttit i tankar, tog han fram ett påbörjadt bref
och skref vidare några rader.
»Dina frågor om min hustru och om hvarför
jag egentligen gift mig, har jag ännu icke svarat
på, men mot dig, som är min bästa vän, kan jag
vara uppriktig.
Gretas far var, som du vet, först min lärare,
sedan min vän. Efter hans död blef jag hennes
förmyndare. Hennes tillgångar voro rätt knappa,
och då jag i alla fall var skyldig att på ett eller
annat sätt sörja för henne, så tyckte jag det var
enklast att utan vidare afhugga den gordiska
knuten och att gifta mig med henne ; alltså erbjöd
jag henne min hand! Detta föll sig ej heller syn-
nerligen svårt, ty Greta var ju ett godt barn,
som jag höll mycket af. Där har du historien
om mitt giftermål.
’Och nu?’ frågar du. Nå väl jag ångrar ingen-
ting, Greta är samma goda barn, hon alltid varit,
och gör mig ingenting emot. Men det är också
allt., Att lyfta henne upp till mig blir nog omöj-
ligt, det fick jag alldeles nyss ännu ett bevis på.
Jag hade’ föresatt mig att söka väcka henne för
mina intressen. Ja, jag gick så långt, att jag
offrade en dryg timme af min dyrbara tid, och
jag begärde endast att hon skulle taga vara på
det lilla jag sökt inplanta hos henne.
Jag trodde nästan, att jag var på väg att lyckas,
då jag i afton fann henne ifrigt sysselsatt med
sin anteckningsbok. Hon följer dina råd, tänkte
jag helt förnöjd. Med denna tanke tar jag häftet,
hvari hon skrifvit, ur hennes hand. Men hvad
tror du jag får läsa?! Köksrecept, smårådförstryk-
ning och rengöring och Gud vet hvad ! Idel futtigt
hushållspjoller i stället för de ideela ämnen, med
hvilka jag sysselsatt henne.
Skratta du, min vän! Men jag skulle vilja
gråta öfver en människa, som ej kan lyftas en
tum öfver den lilla tufva, på hvilken hon födts.»
Brefvet var färdigt. Han hade nu endast att
stoppa det i ett kuvert och sända af det. Likväl
dröjde han, for ännu en gång med blicken öfver
raderna och kastade det så tillbaka i skrifbords-
lådan.
Det började kännas kallt. Kaminen hade slock-
nat, hvarför han bestämde sig att uppsöka sin
sängkammare. Vägen dit förde genom hans
hustrus sofrum. Han skred mekaniskt fram, utan
att tänka på att hans skor knar-rade. Han hade
nästan passerat rummet, då hans blick af en
händelse föll på den unga frun, och han blef
varse att hon låg med öppna ögon.
»Åh!» sade han, »sof du så lätt, att du vaknade
af mina steg?»
»Nej då,» svarade hon, »men jag hade inte som-
nat ännu — jag kunde inte sofva.»
»Jaså inte,» sade han litet förströdt. Han
kom att tänka på, att hon nyss klagat öfver huf-
vudvärk, »är det ingenting jag kan göra för dig.»
»Om du ville ge mig litet vatten,» sade hon
bedjande, »jag är så törstig.»
Han fyllde med ovan hand ett glas och räckte
henne det, och då hon till tack smekte hans hand,
lyckades hon till och med att få en vänlig nick
tillbaka.
»Sof nu lika godt, som jag kommer att göra,»
sade han, innan han gick.
Hon svarade icke, utan mumlade blott: »kloc-
kan sex — skall inte glömma ...»
Hon glömde emellertid att väcka honom på mor-
gonen, och dagern föll ljus och klar in i rummet,
då han vaknade. Först kände han sig något för-
tretad öfver sin hustrus försumlighet, men när
han väl kom ut i hennes sofrnm, var med ens
hvarje tanke på missnöje försvunnen. Han såg
genast, att det ej stod rätt till.
Greta var sig icke lik. Hon svarade icke på
hans frågor, ja det var nästan, som om hon inte
riktigt visste, hvem som talade till henne. Där-
vid lyste hennes ögon med en främmande och
underlig glans.
I sin rådlöshet ropade han på tjänstflickan,
men då ej heller hon förstod, hvad som fattades
hennes unga matmoder, måste han sända efter
husläkaren, en gammal vän till familjen. Den
gamle doktorn hörsammade genast kallelsen och
visade efter undersökningen ett mycket allvarligt
ansikte. Än allvarligare föreföll han, då han
bad att få tala ett par ord enskildt med Ber-
ling.
»Er hustru är mycket sjuk,» sade han.
»Hur har det kunnat komma? Och så hastigt?»
»Hastigt? Ah, det har nog gått så småningom.
Febern har förberedt sig ordentligt, efter hvad
det ser ut. Er hustru är emellertid för oredig
för att man nu skulle kunna draga någon slut-
sats af det hon säger. Har ni icke själf märkt
något på henne?»
»Ingenting,» bedyrade Berling. »Hon klagade
öfver litet hufvudvärk i går kväll.»
Öfver läkarens ansikte flög ett svagt leende.
Därpå blef han åter allvarlig. »Ja, vi få sköta
henne med yttersta omsorg,» sade han helt kort.
Omsorgsfull skötsel kom ej heller att fattas den
sjuka. Berling själf skulle ha velat sitta nätter
och dar vid hennes sida och akta på hennes
önskningar, men läkaren fordrade bestämdt att en
sjuksköterska skulle tillkallas. Med Berlings lugn
var det emellertid slut. Arbetet gick ej längre
med samma fart och samma pedantiska punkt-
lighet som förr; hvarje ögonblick for han upp
och tittade in i sjukrummet för att förvissa sig
om, att allt stod rätt till. Väl kunde det hända
att han en eller annan gång kunde känna ett visst
obehag öfver den ständiga oron, liksom också att
han kunde blifva litet misslynt öfver, att hela
huset var vändt upp och ned, men på samma
gång kände han inom sig en viss ny för honom
ovan värme för den stackars hjälplösa varelsen
på sjukbädden.
En dag kom sjuksköterskan in till honom, där-
hän satt och skref, och bad honom strax komma
in. »Men för all del,» sade hon, »uppfyll bara
hennes önskan. Det går inte an att på minsta
vis oroa henne.»
Snabbare än han vanligen brukade skiljas från
sitt arbete, reste han sig och skyndade till sjuk-
rummet.
»Här är jag, mitt barn! Hvad önskar du?» till-
talade han den unga frun.
Hon mötte honom med en vänlig, men matt
cd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
