Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 20. 15 maj 1896 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IDUN 1896
154
Se jordens ringa planta
I daggens grät hon 1er,
Och ständigt flere blommor
För hvarje dag hon ger.
Ju längre späda roten
I mörka jorden går,
Dess mer, i blommor smyckad
Mot höjden stängeln når.
E. Iiammarstedt.
dande har ni sökt lindra genom er ömma
och kärleksfulla vård, för hvilken en tack-
sam blick varit den enda, men kanske för
edert hjärta den bästa lönen.
Den nyare tiden ställer allt högre for-
dringar på sjuksköterskan liksom på sjuk-
vårdsanstalterna. Men i det nyuppståndna
lasarettet har ni förstått att lika väl fylla er
plats som inom det gamla. Lasarettsdirektio-
nen, som på denna för eder minnesvärda dag
har velat gifva eder ett bevis pa sin hög-
aktning och det värde, den sätter pa eder
trogna tjänst, har för eder utverkat den
högsta belöning, som Patriotiska sällskapet
utdelar för långvarig och trogen tjänst^ dess
stora medalj i guld. Det är för mig en
sann tillfredsställelse att få öfverlämna den
åt eder, som tack för hvad ni verkat.
Måtte Herren gifva eder hälsa och välgång
och den samvetsfrid, som endast tillkom-
mer den, som redbart uppfyllt sina plikter.
Gud vare med eder!»
Gud vare med eder ... I denna önskan
på den trogna »systerns» hedersdag in-
stämma helt visst alla svenska kvinnor, då
de nn möta hennes bild i »sitt eget blad».
Porträttet är nytaget för våra läsarinnors
räkning, och den gyllene hederspenningen
pryder där för första gången den varm-
hjärtade bärarinnans bröst.
E. S—g.
–––––-*–––––-
^årafton.
Mot aftonskymningen det lider
3 vårens unga gryningstider.
Med saktad rytm och bleknad glans
Mot uddens Iräddar loljan gungar;
Alet fläktar genom björkars krans
~Qch genom dunkla granars dungar.
z/Ln flammar där -på andra stranden
jSn återglöd af aftonbranden,
Uch hvita sippors hvita sno
Sin rikedom på jorden tömmer;
"Likt leenden af fröjd de strö
jSmot det lif, som ännu drömmer.
tAn jordens krafter dagen lida,
A)ch ljudlöst kvällens timmar glida
SErån skymningens till nattens famn.
3 kylig llekhet himlen läfvar,
’Och »vårens» underhåra namn
Som hviskning llott kring jorden sväfvar!
Snart hviskningen till storm skall hytas
~0ch väntans långa tystnad hrytas
JLf vårens stora jubelkör! . . .
3 slum förbidan kvällen glimmar; —
J£n paus, där intet missljud stör
Aden unga vårens gryningstimmar!
Ellen Lundberg,
f. Nyblom.
–––-*––––-
Förstämningar eller dåligt
lynne?
8
inns det något, som i högre grad än
dåligt lynne stör harmonien i våra
hem och i vårt umgängeslif?
Hvad är då orsaken till detta, hur yttrar
det sig, och hur bör det bekämpas?
Yi ha fått ett bref, som innehåller un-
derrättelsen om en väns sjukdom, en eko-
nomisk förlust eller en grusad förhoppning.
Omedelbart efter mottagandet af en sådan
jobspost blifva vi utkallade till måltiden
eller måste visa oss i något annat sällskap.
Sinnet har icke hunnit komma i jämvikt,
vi äro förstämda och sakna resonans för
samtalen omkring oss. Hnr dömas vi för
detta? Naturligtvis som lidande af dåligt
lynne.
Vi ha icke fått något bref, utan i stället
något viktigt att tänka på, en fråga, som
söker sin lösning, en plan, hvilken skall ut-
föras. Åter tvingas vi af omständigheterna
att lämna ensamheten. En vänlig själ an-
ser sig böra hålla oss sällskap och pratar
om ditt och datt, allt under det vår trötta
hjärna arbetar med sina uppgifter.
Yi svara förströdt eller icke alls, och till
slut bedja vi litet otåligt att få vara i fred.
Nu anses vi bestämdt vara vid dåligt lynne
och äro dock icke ens förstämda.
Det är kväll. Efter några ansträngande
dagar ha vi ändtligen ledigt. Vi ha en ny
bok och slå oss till ro för att riktigt kunna
njuta af den, eller vi ha nyss hört ett mu-
sikstycke. Melodien ljuder ännu i våra öron
och vi sätta oss till pianot för att ur min-
net återkalla tonerna. Det lyckas, och vi
ha kommit i stämning, då — dörrarna slås
upp och ett mindre angenämt besök anmä-
les. Naturligtvis ha vi takt nog att upp-
fylla artighetens fordringar, men sinnet har
fått sig en liten retsticka, en flisa, som det
ömmar omkring, och vid första, äfven lättaste
beröring brusar det öfver och ger till höger
och vänster små stygn. Detta är dåligt
lynne.
Det onda kan ha mångfaldiga orsaker,
men det ingenkännes på lusten att utan
förklarlig anledning brusa upp och stickas.
Det är ett svårt ondt och kan bli långvarigt
samt få menliga följder icke endast för den
sjuka själf, utan ock för hennes omgifning.
Bäst är därför att som läkare tillkalla sun-
da förnuftet.
Detta skiljer då genast på förstämningar
och dåligt lynne och behandlar dem olika.
Människosinnet liknar insjön. När solen
skiner från en klarblå himmel, står vattnet
som en spegel, men kommer en il med ett
grått moln, som döljer solen, då skiftar
sjön i dystra färger och vågorna häfva sig.
Så får det dock ej långa stunder se ut i
våra själar. Förnuftet framkallar minnet,
och om än molnet fortfarande gömmer so-
len, så påminnas vi dock om att den lyser
bakom sin gråa slöja.
En af vårt lands vise, Erik Gustaf Geijer,
tackade Gud på sin 6l:a födelsedag för det
lifvande ljuset, den rena luften och det
friska vattnet, för hälsa och dagligt bröd,
och om vi vid sorgebudskap ej ha allt detta
att tacka för, så säger oss dock förnuftet,
att vi alltid ha mycket kvar, äfven om vi
mist något, och ett tack för hvad som är
drifver fortare bort förstämningen än vin-
den förmår skingra molnen.
Det dåliga lynnet affärdas icke så lätt.
Sunda förnuftet får, som en klok läkare äg-
nar och anstår, först undersöka lokalen för
det onda. Det skall då snart nog finna,
att här är det jaget själft, som blifvit an-
gripet, och får därför taga reda på patien-
tens ställning till detta sitt jag.
Är hans lifsåskådning den, att människan
i försakande af sig själf på högre områden
finner sitt jag, då är det dåliga lynnet en
otrohet mot denna lifsuppgift, ty att försaka
består ej, som mången menar, i afhållsamhet
från vissa nöjen eller njutningar, det består
helt enkelt i att glömma sig själf. Men detta
är något så svårt, att, när det tages på allvar,
det godt kan motsvara både tagelskjortan
och det heta vaxet.
Är åter sjuklingen af den åsikten, att
själfhäfdelse på hvarje område är rätt, stäl-
ler förnuftet fram den frågan, om det är
rättvist att låta den oskyldige böta för den
skyldige. Borde icke den, som kom oläg-
ligt, som störde min njutning eller öfver-
korsade mina planer, känna följderna af sin
förseelse och ej den förste bäste, som på-
träffas, utsättas för min vrede?
Vaksamhet är af nöden, men som roten
till det onda är det egna högmodiga jaget,
så, om det onda verkligen skall botas, måste
det ske redan i barndomen, och då får
sunda förnuftet kanske till och med använda
operationsknifven för att få bort så fula ut-
växter som snarstuckenhet, surmulenhet och
allt annat högmodets otyg. Det smärtar,
men patienten kommer för lifvet i tacksam-
hetsskuld till den, som i tid talade förnuf-
tets kraftiga språk.
Amanda Leffler.
*––––-
I maj.
Utdrag ur Lillys dagbok.
Af Agathe Und.
4/6. Denna dag måste antecknas! Jag har kan-
ske0 mött min lycka!! Det är nog hemskt att
tänka sig det, men så roligt, så roligt på samma
gång! Nu skall jag beskrifva alltsammans från
början. Jag hade just slutat »Gåslisa» i f. m.
(o, en sådan rolig bok !) och min egen värld före-
föll mig så tröstlöst tråkig, att jag slöt ögonen
och började drömma om Josephine och grefve
Günther’. Jag såg dem så tydligt vid den gamla
ruinen, där de ändtligen funno hvarandra och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
