Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 20. 15 maj 1896 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1896 IDUN 155
sin lycka, men Mia väckte mig plötsligt till verk-
ligheten genom att ropa: »Nä, Lilly, har du icke
slutat boken ännu, sâ du kan komma och hjälpa
mig med att laga duktyget?»
Sitta och stoppa dukar och serveter en vacker
vårdag! Hu då! Jag svarade icke, utan satte på
mig hatt och kappa och smög mig ut ur mitt
rum, ut i naturen. O, en sådan härlig förmid-
dag, solen värmde så skönt och lärkorna sjöngo.
Jag gick fort alléen ut till landsvägen, men sedan
vandrade jag helt makligt framåt och drömde
vakna drömmar. Ett, tu, tre hördes ljudet af
hofslag, och några minuter senare mötte jag en
uniformerad ryttare. Han höll inne hästen, häl
sade och frågade:
»Ursäkta, min fröken, är det långt till Lofta?»
»Nej, visst icke,» svarade jag (rodnande na-
turligtvis), »alléen syns därborta.»
»Är det bekant, om baron Falkner är hemma?»
»Jo, det är han.»
»Tackftr!» sade ryttaren och gaf mig en lång,
lång blick; så hälsade han och sprängde bort.
Jag tänkte genast på Josephines och grefve
Lehrbachs möte. Men, hvem i all världen var
officeren, och hvad ville han pappa? Jag sprang
hem så fort jag hann, och när jag hade klädt
om mig och kom in i salongen, satt den främ-
mande där och talade med föräldrarne och Mia.
»Se, där ha vi min yngsta dotter,» sade pappa.
»Får jag presentera kapten Stähle!»
»Yi ha visst träffats förut, fröken och jag,»
sade kapten. Jag blef naturligtvis pionröd i an-
siktet, och de andra sågo rysligt förvånade ut,
men så berättade kaptenen för dem om vårt
möte. Sedan talade han icke mera med mig,
men jag kände, hur han såg på mig litet emellan.
Strax efter middagen red han igen, och jag fick
då veta, att han ville inkvartera sig här på nå-
gra veckor, ty han skall företaga rekognoscerings-
öfningar i trakten. Pappa svarade ja, som väl
var, och kaptenen kommer om vecka.
6/ä. I morse kom jag för sent till frukosten
igen, och det bief en scen som vanligt; pappa
brummade, mamma bannades, och Mia, som all-
tid är förarglig, trodde att jag hade legat länge
och läst i natt. Då jag sökte försvara mig med,
att ungdom behöfver sofva mer än äldre per-
soner, förklarade pappa, att det var bara dum-
heter, och så kom han in på det där gamla ut-
slitna ämnet: hur han hade det, när han var
ung. Mamma afbröt honom till slut och anföll
mig med det påståendet, att jag sof bort hela
min dag, och sedan kom hon med sitt älsklings-
ämne: att jag under sommaren skulle tura om
med Mia att ha »veckan» och så skickas i hus-
hållsskola till hösten, xih, det är upprörande!
Man är ju ung bara en gång i lifvet, och då
skall man tvingas att arbeta, arbeta i oändlighet.
Jag vill icke alls bli en sådan där allvarlig, gam-
mal mamsell som stackars Mia!
°/5. Nu är det vår, vår! Allt knoppas och
grönskar, jublar och 1er! Jag har slagit upp kap-
ten Stähle både i adels- och statskalendern ; hans
föräldrar äro döda, han har två bröder och en
gift syster. Han är 39 år. Det är litet gam-
malt, förstås, men han ser så manlig och ståtlig
ut. Jag frågade just Mia i dag: »Såg han ej präk-
tig ut?» »Hvem?» undrade hon. »Kapten Ståhle,
förstår du väl!» »Jaså han, jo, han ser hygglig
ut.» Hygglig! Mia är alltid så retsamt lugn, men
kanske man blir det, då man hinner till hennes
ålder. Tänk, hon fyller ju 28 år i september!
Hu då! Det är bra synd om henne, att hon ej
har blifvit gift. Jag undrar ibland, om hon ej
har haft någon sorglig kärlekshistoria, som t. ex.
»Gamla fröken» i Heimburgs roman. Men när
jag blir gift, skall jag vara riktigt snäll mot Mia
och, om min man tillåter, erbjuda henne att bo
hos oss.
11/5. Kaptenen har kommit i dag, men han
började genast med sitt arbete, så vi ha ej myc-
ket sett till honom.
14/5. Söndag. O, ett sådant härligt väder!
»Hvad nyutslagna blad och blom,
Hvad lif och färg och doft!
Hur blef så mycken rikedom,
Beskärd åt jordens stoft?»
Kaptenen, Mia och jag ha gjort en långpro-
menad före middagen. Yi ha blifvit riktigt be-
kanta med honom nu, Åh, en sådan man! Så
ädel, så högsinnad, så allvarlig, ja, jag kunde
fortsätta i oändlighet! Han är mycket, mycket
artig mot mig, fast ett par gånger har han skrat-
tat åt mig och kallat mig naiv, barnslig m. m.
Det sista tyckte jag just icke om, och jag skall
nog visa honom, att när man är 17 år fyllda,
så är man icke något barn längre!
Uppriktigt sagdt, så är allt Mia litet trå-
kig, och jag tror att kapten Stähle tycker det
också. När jag kom in i arbetsrummet i dag
på f. ra. sutto kaptenen och Mia där ensamma.
De måtte ha resonnerat om det sorgliga i vår
tillvaro eller något liknande trefligt ämne, ty de
sågo mycket allvarliga ut. Kaptenen drog en
lättnadens suck, då jag kom, och frågade genast:
»Nå, hur är fröken Lillys uppfattning af lif-
vet?»
Frågan kom så oförberedt öfver mig, att jag
blott stod och stirrade, men Mia började skratta
och svarade i mitt ställe:
»Det tror jag Lilly har svårt att förklara så
där på rak arm, men jag minns nu, hur hon skref
till mig i vintras, då hon var i Stockholm: hvad
vore lifvet utan baler, konditorier och skridskois !
— och det tycker jag var så betecknande.»
Det anses ju mycket smickrande att blifva ci-
terad, men nu blef jag så ond på Mia. Så elakt
af henne att på det sättet vilja förlöjliga och
nedsätta mig i kaptenens ögon!
»Vet du, Mia,» svarade jag, litet häftigt kan-
hända, »du måtte alldeles ha glömt bort, att du
själf har varit ung en gång!»
Mia blef mörkröd i ansiktet, men hann icke
säga någonting, förrän kaptenen började fråga,
hvem jag bodde hos i Stockholm, hvad jag hade
roat mig med o. s. v.
17/5. Jag håller på att läsa Bj. Björnsons »For-
tellinger» och är så förtjust i dem. De äro
»glimrende», »henrivende!» Kanske det är de,
som ha gjort mig litet svärmisk på sista tiden;
jag vill helst sitta och drömma ostörd vid ett
fönster och se på naturen, som utvecklar sig dag
för dag.
»Jag själf är som vårens blomma,
Jag själf är som vårens våg,
En längtan mitt hjärta gömmer,
Som aldrig jag kan förstå!»
19/s- Hvad det ändå käns underligt, åh, så
underligt ! Du min gamla, tystlåtna dagbok skall
blifva min enda förtrogna, — än så länge, — ty
för någon måste jag utgjuta mig. Hela dagen
har jag gått och tänkt på en vers, som jag läst
någonstädes, när och hvar vet jag icke.
»Något det är som mig ängslar,
Nästan jag tror det mig fängslar.
Något ömt, något drömdt!
Är det väl kärleken?»
Men jag behöfver icke fråga, icke undra mer !
Jag förstår nu, att jag är kär — ––– k-ä-r, rik-
tigt, verkligt kär! ! ! Hvar gång han talar till mig,
rodnar jag, och bara jag ser honom, får jag den
vildaste hjärtklappning! Men roligt är det, för-
tjusande roligt! Dock känner jag alltför väl, att
jag ej är honom värdig, o nej, långt därifrån,
fast nog skulle jag sträfva efter att göra honom
lycklig, det vet jag. Om jag blott kunde bli litet
allvarligare och förståndigare, som mamma jämnt
önskar! Jag skall bedja Mia läsa franska och
litteraturhistoria med mig, som hon så många
gånger har föreslagit.
20/5. Hurra! I öfvermorgon äro vi bjudna till
Bostad! Det blir naturligtvis dans. Två löjtnan-
ter äro inkvarterade där för samma öfningar som
kaptenen här, och nu vilja väl flickorna Burg
visa sina ungherrar, men — tio löjtnanter gå
icke upp mot vår kapten ! Hans like finnes icke !
Sådana underbara ögon han har! O, jag börjar
tro, att han är vansinnigt förälskad i mig. När
jag hade varit ute i eftermiddag och plockat
liljekonvaljer och nyutslaget, doftande björklöf,
mötte jag honom i trappan. Han riktigt strå-
lade till och sade : »Nej, se, jag tror våren i egen
person håller sitt intåg här! Fröken vill väl icke
gifva mig ett par konvaljer?» Jag tordes icke
ge honom hela buketten, ty det hade kanske
sett för tydligt ut, men — halfva fick han. Två
af blommorna satte han i sitt knapphål; jag un-
drar, om han pressar dem ?
21/5. Hu, ett sådant ruskväder, storm och regn!
Allt är så tråkigt idag, men det är egentligen
Mias fel. I förmiddags tog hon fram det där
sofföfverkastet, som’jag gaf pappa till julklapp,
men ännu ej fått färdigt, — det är ju ett så-
dant odrägligt arbete. När mamma kom och
fick se att Mia sydde på det, blef hon så ond
på mig och förklarade, att jag var den lataste
människa under solen, att jag saknade all am-
bition o. s. v. Jag svarade häftigt, att jag ej
rådde för att Mia hade tagit mitt arbete, och
för resten kunde jag ej hjälpa, hurudana mina
egenskaper voro, ty jag hade ej skapat mig själf
o. s. v. Innan jag slutat tala, ropade pappa på
mamma, och så fort hon hade gått, började jag
att storgråta. Mia var så innerligt snäll och
sökte trösta mig på allt sätt, men rätt som det
var, kom han in. Jag sprang genast in i mitt
rum och stängde igen dörren, men den gick ej
i lås, utan jag hörde hur han frågade :
»Hvad var det åt lillan?»
»Åh,» svarade Mia, »hon är litet bedröfvad,
men det går väl snart öfver.»
»Ja, fröken Lilly hör visst till dem, som ej
länge kunna vara ledsna.»
»Nej, hon har ett bra gladt lynne, som väl är.
Hon är också hemmets solstråle!»
»Hvad är då ni, fröken Mia?» frågade kap-
tenen, och det var ju mycket vänligt af honom,
men jag hörde ej hvad Mia svarade, ty mamma
kom i detsamma in till mig. Jag bad henne
genast om förlåtelse och lofvade att försöka bli
en snäll flicka. Mamma talade länge, länge med
mig, och–––––-Mia ropar på mig — –––-.
22/_. I kväll, i kväll ! Jag skall hafva min hvita
klädning med de gröna banden. »Ljusgrönt är
hoppets färg», tra la, la-la-la, la! Jag undrar just
huru många danser han skall dansa med mig??
Han har varit mera tillsammans med oss frun-
timmer på sista tiden, tycker jag; första vec-
korna var han så upptagen af sitt arbete, eller
också spelade han bräde med pappa om aftnarne,
men nu sitter han vid runda bordet mellan Mia
och mig och talar med oss, — kanske mest med
mig. Om han friar i kväll, hur skall jag då bära
mig åt? Tänk om han gör det under en dans!!
Bäst vore då under »Polstjärnan», ty det är den
vackraste vals, jag vet. (Forts. kl. 2 på natten.)
Just nu hemkomna från Bostad, där jag har
haft gränslöst, förfärligt roligt! Jag har dansat
alla danser. De båda löjtnanterna voro då icke
mycket att skryta med, ty den ene var förlofvad
och den andre såg icke vidare treflig ut. Flic-
korna Burg tittade också på kapten Ståhle ! Han
dansade första valsen med Mia, — ära den som
äras bör ! — och den andra med mig. Vi måtte
ha sett mycket förtjusta ut, ty när dansen var
slut, hviskade Eva Burg till mig: »Jaså, Lilly,
du tänker bli kaptenska!» Nej, nu orkar jag ej
skrifva längre.
27s-
»Hvad majnattens stillhet är lätt och sval
Med dagg och doft öfver grönskan!»
Hur jag älskar dessa ljusa, drömmande vår-
kvällar! Till och med Mia, som annars brukar
gå och lägga sig så tidigt, sitter i afton vid det
öppna fönstret och ser riktigt svärmisk ut. Hon
tänker väl på några gamla minnen. Jag undrar
så mycket, om Mia har anat hans och min stora,
stora hemlighet? Jag misstänkte det i förmid-
dags, ty då var hon riktigt snäll emot mig, och
jag kunde ha haft förtjusande roligt, om ej pappa
hade kommit emellan och förstört alltsammans.
Saken förhöll sig så, att kaptenen frågade Mia,
om hon ej ville rida ut med honom på efter-
middagen, ty det hade varit tal därom så många
gånger, och nu skulle han ju resa snart. (I nästa
vecka, åh, det blir förfärligt!) »Jo, gärna,» sva-
rade Mia på sitt stilla, milda sätt, »och Lilly
följer väl med?» Jag såg hur kaptenen rodnade,
— af glädje, naturligtvis, — men han sade in-
genting, När sedan hästarne kommo fram, hade
pappa låtit sadla sin gamle Max också, och just
som vi skulle starta, ropade pappa: »Lilly, min
tös, rid du upp bredvid mig!» — och — sedan
fick jag, med gråten i halsen, rida tillsammans
med pappa hela tiden! Liten tröst fick jag dock,
när vi kommo hem, ty kaptenen lyfte ned mig
från hästen och sade: »Fröken rider ju som en
hel karl!» Han såg alldeles strålande förtjust ut!
27/5. Min kära, kära dagbok, jag har icke skrif-
vit i dig på två dagar, — jag har icke kunnat
det!
»Storm har brutit stammen,
Den ligger splittrad nu,
Liksom min unga kärlek!
Så hjärta brist ock du!!!»
Jag glömmer aldrig den förfärliga dagen i för-
går! Jag satt här vid skrifbordet och läste i »Ti-
tania», då Mia kom in: »Lilly,» sade hon, »kom
hit till mig!»
Hon såg så öfverlycklig ut, där hon satt i soffan
och sträckte armarne mot mig, att jag blott stir-
rade på henne. Och sedan, — sedan tryckte
hon mig tätt intill sig och hviskade jublande
några ord i mitt öra, — ord som krossade mig
till döds. Mia, hans fästmö!! (Att jag har mitt
förstånd i behåll?) Jag brast ut i en sådan häjd-
lös gråt, att Mia blef förskräckt och ropade på
mamma, men, som väl var, togo de min sorg
som bevis på systerlig tillgifvenhet och tröstade
mig med att Mia icke skulle gifta sig genast, att
hon höll lika mycket af mig för det, o. s. v., så
min hemlighet anade de icke. Det är min enda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
