- Project Runeberg -  Idun : Praktisk veckotidning för qvinnan och hemmet / 1896 /
160

(1887)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 20. 15 maj 1896 - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

160 I DU N 1896
H
$
a
U g
H Xs
P= M
•Ö §
P 2
n CB
P Ä
d- Pd
Hi U
O: "
lo
P= <D
P ©
P* ’
0
H
P
P
iQ
A
po
H
P
VJ
P
>3
O

*


S3
85
"g
09
<S
CD
■"f
<1
££)o
oo
H—1
?0
OQ
SD
Btt
S"
B)
Ö3P»
ta b
£§ PP
“£ P*P
g?„ I—8 w
*â«*
. p p.
O ®
CO
(O P o
4~ n w
^3 EtSÎ
s-t?55
V) g:P
O >»
= SS
Sert
EK
sa „
©°
CG^
h*
«■ ® a
ta»«S
10 *+■ o>
>g o c®
£ «2„
Ett par minuter därefter hade hon emeller-
tid, äfv’en hon, hunnit fram till dammen
och stod nu på sin sida om denna, med
sin strumpa i händerna.
»Nu har du allt gjort hva’du får ångra, »
sade gudingskan efter några minuters
tystnad.
»Huru så?»
»Jo, nu har tösungen blodat tanna . . .
Näste gång vill ho’ ha en båt, som ho’ sett
vår Kalle ha, å så blir dammen för trång,
å så vill också ho’ ut på viken. Me pojk-
byttinga’ ä de en annan sak . . . Här ve
lag kan en ju inte hjälpa’t . . . Om dom gäller
de, att de ska’ krökas i ti,’ som krokot ska’
bli’, men hvarför en ska’ sätta såna sorge-
saker i händera på tösera, de kan ja platt
inte förstå.»
»Ho’ ba’ så gärna, å ja’ hade inte hjärta
å neka henne ... Ja’ ville . . . Men, min
gu’, hva’ ä’ detta?»
Ett starkt plumsande och ett gällt barn-
skri hade afbrutit henne midt i meningen.
Men nu hördes ett nytt: »plums », och in-
nan de båda mödrarna hunnit få klart för
sig hvad det handlade om, hade de bägge
sina ungar i dammen. Lill-Anna hade
sträckt sig för långt ut och därvid tagit öf-
verbalans, och Kalle hade vid åsynen af
flickans öfverhalning släppt grabbtaget i mo-
drens kjol och stod efter ett par långa skutt
midt i dammen.
»Ja’ menar ja’ ble sannspådd,» sade Gu-
dingskan torrt.
»Ja, förr än ja trodde, » svarade grannhu-
strun surt, i det hon tog ett steg ut i vatt-
net och ryckte flickan till sig.
»Din otäcke unge, att du inte kan se dej
för, » snäste hon, ruskande om den lilla. . .
»Men hva’ din unge skulle väta ner sej för,
de’ kan ja inte begripa . . . Han borde ha
sej e’ värma * å den dukti’ ändå. »
»Hör du Kalle, kom hit, min pilt, så får
ja tala ve’ dej,» ropade gudingskan med sin
blidaste röst.
Annars ej något mönster i lydnad, stod
gossen, narrad af den blida rösten, dock den-
na gång i nästa ögonblick slokörad bred-
vid modren. Denna kastade nu strump-
stickningen ifrån sig, och i detsamma hör-
des afmätta skvatt — skvatt — skvatt, un-
der det att vattnet yrde omkring henne.
»Ha ha ha!» skrattade grannhustrun. »De
ser ända ut, som om du klappa’ byk . . .
Se så, se så! Nu kan de vara nog . . .
Laga, att du får honom hem och i värme;
di »värma» värmer honom ju bara på ett
ställe ... Se så ... se så! Slå inte ihjäl
pojken ! »
Detta var slutet på Kalles första försök
i uppmärksamhet mot könet, men det var
ock början till en närmare bekantskap mel-
lan de båda barnen. De delade från den
dagen ljuft och ledt, i det senare abeboken
äfven inräknadt, med hvilken de vid den
tiden just började göra bekantskap, då mö-
drarna för att hjälpa hvarandra öfverens-
kommo att hvar sin vecka vara »skolmä-
sterska» för dem båda. I sina lekar voro
de ännu mer oskiljaktiga. Under dessa kom
Kalle i tillfälle att tre gånger fiska upp lek-
kamraten ur vattnet, hvilket denna betalade
med att en gång kasta ut en tågända till
fosterbrodren, då denne höll på »att bli i».
2.
»Jaså, han ä allt kommen,» sade skeppar
En uppvärmning.
Olsson, i det han, stickande upp hufvudet
ur pliktluckan, fick syn på en brigg, hvil-
kens rödhvita flagg i toppen på focken ut-
visade dess danska nationalitet.
»Ja, tro inte, att Sivertsen försummar sej,
då de’ ä fråga om å skaffa sej skeppspojkar
från Gullholmen, » sade besättningskarlen,
som med snuggan i munnen och sydvästen
i nacken stod lutad mot relingen och såg ut
mot denna.
>De’ ä hvartannat år, tror ja’, eller hur?»
»Jo, de’ slår in ... Di ska’ allti’ genomgå
ett litet prof i riggen, innan han tar dom
te’ go’e ... Ja’ känner te de där, ska ja’
säja, för ja’ ä barnfödd här på Gullholmen,
som skeppar’n vet.»
(Forts.)
■–––- *––––
»Doktorns hustru.»
Yi ha blifvit uppmärksamgjorda på, att den
skiss under denna rubrik, som var införd i Idun
n:r 18 såsom original af Jeanne K., endast utgör
en öfversättning efter den tyske förf. F. L. Rei-
mars novell »Unbedeutend». Då vi, efter den
undersökning vi anställt, vilja tro, att insända-
rinnan snarare handlat af bristande förstånd om
sakens innebörd än i afsiktligt uppsåt att vilse-
leda oss och allmänheten, må — under bekla-
gande af det skedda — för denna gång stanna vid
detta meddelande.
Innehållsförteckning:
Karin Larsson; af E. S—g. (Med] porträtt). — Våraf-
ton; dikt af Ellen Lundberg f. Nyblom. — Förstämningar
eller dåligt lynne ? Af Amanda Leffler. — X maj; utdrag ur
Lillys dagbok, af Agathe Lind. — Att blifva sjuksköterska;
en praktisk vägledning för unga kvinnor vid valet aflef-
nadsbana, af Fru Brita. (Forts.). — Vårstök; af Bell — I-
duns läkarartiklar. VIII: Psykoterapi, af d:r 0. G. Wetter-
strand. (Borts o. slut). — Damernas velocipedåkning i
London; bref till Idun från Anna Fleetwood-Derby. — Ur
notisboken. — Teater och musik. — Brudfärden; berättel-
se från Bohusläns skärgård af Johannes Sundblad. (Förf:S
sista, efterlämnade arbete). — Tidsfördrif.
Redigeras af Sophie Linge.
Bidrag mottagas med tacksamhet.
Logogryf.
Af L—a.
Jag är en askunge, ja, det är jag!
Ett styfbara just och behandladt så!
Det finns ej dräkt gåsom min, det
svär jag,
Så tarflig, färglös att skåda få.
I dräkter mer eller mindre granna
Sig mina syskon bege på färd
I stora världen — men jag får stanna
Yid hemmets torftiga, kalla härd.
Man vill mig knappast till nödtorft
unna
De smulor, hvilka man ratat har.
Då bör det väl ej förundra kunna
Om Kajsa Varg jag till’mönster tar?
Men Gud, hvad skrän emot himlen
skalla
Om brott mot ordning och rätt och
lag!
Som största niding betrakta alla
Mitt stackars lilla förtryckta jag.
Dock har till tröst under lefnads-
loppet
Jag fått ett präktigt, briljant humör.
Jag flyktig är, lefver glad på hoppet
Och skall så lefva till dess jag dör.
Väl någon gång till de skadeglade
Jag torde räknas, min kära vän;
Men kom ihåg då hvad lärka sade:
»Betaldt som kvittras» just! Jo, jo
men!
På goda saker, som kunna locka,
Jag ser här nedan just ingen brist.
Om blott i fred nu jag finge plocka,
Jag kunde komma på grönan kvist!
Här fick jag fatt nu, hvad hela lifvet
Just är — fast stundom en tragedi;
Hvad — när ridån en gång nedfälld
blifvit —
Abbonnementslogebestämdtskall bli!
Där ser jag en utaf tjocka släkten,
Historiskt ryktbar — jag bockar mig!
Och en, som ej tål den minsta fläkten,
Men är förskräckligt nervös af sig;
Hvad aldrig klippskt, endast klippt
plär vara;
Och hvad du måste för att få skörd ;
Hvad du ock måste, om man skall
skall svara;
Och hur du kallas, af vrede rörd;
Hvad på hvarandra så snabbt för-
svinna
I tidens strandlösa, djupa haf;
En tidens runa, som skall dig minna
Om sorg och pröfning, som lifvet
gaf;
Hur tiden färgar — det kan ej fela —
Den allra rödaste rabulist;
Och hvad man säger att tid kan
hela,
Fast det går långsamt ibland för-
visst ;
En, som har tänder som heta duga,
Fast de ej sitta i — nå, min vän?
Hvad detektiverna, knepigt sluga,
Med ifver söka ju brottslingen ;
Hvad man dock ofta just efter denna
Totalt igensopadt finna plär;
Nämn någonting, som man brukar
bränna
(Af annan sort man däri sig klär!)
Familjens hufvud. — Och hvad det
gifvet
Väl borde lämna en gång till sist;
Om notabene det här i lifvet
Förståndigt — fyll själf i satsens
brist!
Hvaraf du ofta skall upprörd skåda
Den spegelblanka och stilla sjö;
Två verb — i infinitiven båda;
Och hvad du gör, se’n du sagt adjö.
Hvad icke fysiskt och ej moraliskt
Du någon bör — ja, det vet du väl !
Men om du gör det helt omoraliskt —
Hvad man kan kalla dig då med
skäl ;
Hvad nog ni människor gärna göra;
Och hvacl vår Herre dock gör till
sist;
Hvad är som örnar kan sammanföra?
Hur mamma baby nog finner visst;
Hvarmed det nog skulle fruktlöst
vara
Att söka tvätta en neger ljus;
Hvad man i grufvorna kan befara ;
Och hvad som kröner helt visst hvart
hus;
Prepositioner, jämt två, jag ser nu;
Ett jordiskt mått, litet ej, min själ !
Och så ett namn, som jag vet du
» ger ju
At två, som höra tillsammans väl;
Nu fann jag just på ett präktigt
ställe !
Ett fält så bördigt — hvad växer
där?
En liten axplockning gör jag ’fälle’ —
Jag kan ej strida mot mitt begär!
Jag vet fullväl hvad nu blir på måttet
För mina arga belackare.
Jag tänker nog äfven du förståtfet —
Jag tar till flykten — så godt är de’!
Aritmorem.
1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10 = en
naturföreteelse ;
1, 2, 3, 4, 5, 6, 8 = en ljus punkt;
2, 3, 4, 5, 8 = skogsprodukt;
3, 4, 5, 6 = bergsprodukt;
4, 5, 6, 8 = ett verb uttryckande
motsatsen till »icke vilja» ;
3, 4, 1, 2 = rörelsebringande ;
1, 2, 3, 4, 9, 8 = dåligt handt-
verk ;
1, 3, 4, 10 = något som hvarje
människa har;
7, 4, 9, 2 = sportplats;
1, 2, 8, 9, 10 = byggnad;
1, 4, 10 = en skicklig simmare.
Nilep.
Lösningar.
Sifferlogogryfen : Löskragen.
Charaden : Vadmal.
Kapselgåtan: Ramses, Attila Ko-
res, »Ivan den förskräcklige», Omar,
Nero, Marius, Darius, Domald,
Alexander, »Blodiga Maria», Tamer-
lan, Sulla, Alarik, »Olof den helige»,
Hanibal, Luther, Lysander, Tilly,
»Karl den skallige».
Fyrkantgåtan: skrän
k r e t a
renad
åtala
n a d a b
Anagrammet: 1, rostar, 2, rosart,
3, trasor.
Geografisk kedjegåta : Bremen —Eno
— Norge — Gedan, stad i Arabien
— Antolo, stad i Abyssinien —
Lourdes — Eskilstuna — Namur.
Apokopen : Rosta.
EiEROTH & Co.
Tekniska Fabnken”GÖTA LEJON”
* * * GÖTEBORG.
rekommendera sitt allmänt erkända
LÏÏTPÏÏLVEE
—P"- fritt från Klor —
Lutpulvret begagnas vid lak eller tvart i stallet
för bästa och renaste aska. Användningssättet
alldeles samma som med vanlig asklut, och
8ÂP-PULVER (fritt från k,or,
Sparar penningar.
––- Sparar arbete.
Sparar kläder och-——
—ersätter såpa eller tvål

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 10:37:37 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/idun/1896/0164.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free