Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 20. 15 maj 1896
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1896-
Den allé, som hufvudsakligen är upplåten åt
velocipedåkningen, har på ömse sidor mångdubbla
led af åskådare, som tyckas med intensivt intresse
betrakta det lifliga skådespelet.
Här är naturligvis ej frågan om »kappridt», man
skulle snarare kunna kalla det sällskapsåkning!
En herre och en dam, en herre och två à tre damer
åka sida vid sida, medan de ofta underhålla en
konversation med hvarandra. Herrar bjuda upp
damer till velocipedåkning, liksom de bjuda upp
till dans. Här ser man nästan alla åldrar repre-
senterade, från skolflickan och skolgossen på 10 år
till den åldriga matronan och herrar på sina
fulla 60.
Damernas kostymer bestå i allmänhet afsnäfva,
»blytyngda» kjolar och jackor, både öppna och åt-
sittande. Bluslif af tunt siden eller bomullstyg
äro äfven rätt vanliga, men taga sig i allmänhet
ej så bra ut som välsittande klädesdräkter. Välsit-
tande måste de vara, men ej hårdt åtsittande, ty
därmed är ju det gagnande i motionen bestämdt
motarbetadt.
Hattar variera äfven mycket: än de storbrättade
blomsterhöljda sommarhattarna, än enkla sjömans-
hattar, än svarta, gråa eller hvita felbhattar, och
detta senare slag är naturligvis det lämpligaste.
Blott en enda dam uppträder i knäbyxor, och
en äldre, ful, mager »miss» är det, så man kan
ej begära att hennes kostym skall finna mycket
anklang. Den mycket omskrifna frågan: kjolar
eller knäbyxor för velociped tyckes här med säker-
het vara löst till förmån för de förra och ej som
i Paris för de senare.
Säkert och obesväradt röra sig dessa många
velocipedåkande herrar och damer mellan de rätt
många ryttare och ryttarinnor, som afvikit från
»the Botten Bow» — Hyde Parks egentliga rid-
bana — för att komma och se på »the cyclists».
Bätt många vagnar äro här äfven, tvåhjuliga eller
fvrhjuliga »dogcarts», »phaetons» etc. med ut-
sökta hästar och seldon, körda af eleganta damer,
och man kan ej, tyckes mig, undgå att finna det
vackrare att se en dam köra eller rida än »åka
på velociped». Bland de ridande är en liten
»baby» på ungefär två år, som med säkerhet och
vana rider sin »pony», ledd af »the groom», som
samtidigt ger ett stöd åt den lilla ryttarinnan.
Men klockan är nu nära 12 och hvarje velo-
ciped måste försvinna, för att ge rum åt de tu-
sentals ridande, som på eftermiddagen efter in-
tagen lunch efterträdas af lika många åkande
och än fler promenerande.
»Parkåkning» (på velociped) är naturligtvis ett
mode, ett den fashionabla världens tidsfördrif,
som må ha kortare eller längre varaktighet, men
det lider intet tvifvel att velocipeden som fort-
skaffnings- eller motioneringsmedel skall stå sig
för damer lika väl som för herrar; och läkare
äro i allmänhet öfverensstämmande i åsikten att
denna, använd, med måtta oeh förstånd, är lika
nyttig för de förra som för de senare.
Dess ofantliga spridning under detta år, ej
blott i London, utan öfverallt i England, är all-
deles exempellös. Fabrikerna kunna ej på långt
när leverera alla beställningar till efterfrågan,
nya modeller och förbättringar utarbetas ständigt
och stora förmögenheter samlas inom kort både
af firmor och agenter.
Anna Fleetivood-Derby.
–––-*–––-
Up notisboken.
Kronprinsessans hälsotillstånd har be-
klagligtvis efter ankomsten till Venedig varit
mindre tillfredsställande. Hon har de senaste
dagarne varit sängliggande och haft lindrig fe-
ber, men är nu åter uppe. Kronprinsessan äm-
nar om några dagar afresa till Baden för att in-
träffa där samtidigt med prinsarne. D:r Munthe,
som varit kronprinsessan följaktig till Venedig,
återvänder nu till Bom.
*
Sveriges tredje kvinnliga läkare, fröken
Maria Folkeson, hvilken innehar Fredrika Bremer-
förbundets största stipendium, vistas sedan början
af sistlidne mars i Dresden, där hon idkar stu-
dier och på samma gång tjänstgör som biträdande
läkare hos den ryktbare prof. Leopold i hans
stora klinik.
*
Grefve Tolstois och fröken Wes terlunds
bröllop kommer att firas någon dag i slutet af
månaden, troligen den 27. Först äger vigsel efter
rysk ritual rum i ryska kyrkan och därefter å
Hôtel Bydberg vigsel efter svensk ritual, livar-
IDUN
efter doktor Westerlund och fru gifva stor mid-
dag å hotellet.
Fröken Hulda Lundins slöjdkurs för ut
bildande af handarbetslärarinnor afslutades för
vårterminen sistlidne onsdag i Klara folkskola.
I kursen hafva deltagit 48 elever. Nästa kurs
börjar, enligt annons i dagens tidning, den 6
nästkommande september.
Teater och musik.
Kungl. operan gaf i tisdags stor festföreställ-
ning med anledning af Gustaf Vasa-jubileet.
Programmet upptog första aktens första tablå
samt andra akten ur Naumanns opera »Gustaf
Wasa», hvarefter följde en serie tablåer och sce-
ner under titel »Ur Gustaf Vasas saga», hvartill
hr Daniel Fallström skrifvit den poetiska texten
och hr Andreas Hallén komponerat den beled-
sagande musiken. Som tidningen emellertid på
grund af mellankommande helgdag måste press-
läggas före festföreställningens början, måste vi
uppskjuta ett närmare omnämnande af densamma
— liksom af de öfriga teatrarnes Giistaf-Vasa-
föreställningar — till nästa nummer.
Sjögrenskonserten i fredags var af särdeles in-
tressant natur och bekräftade ännu en gång, att
hr Emil Sjögren utan gensägelse är vår mest
framstående och nationelle tonsättare för närva-
rande. Några bättre tolkare af sina kompositio-
ner än grefvinnan Taube, hrr Aulin och Sten-
hammar torde han ock näppeligen kunnat få.
Det entusiastiska jubel, som kom såväl de upp-
trädande som ock till slut hr Sjögren själf till
del från den fulltaliga publikens sida, är därför
lätt förklarligt.
–––-*–––-
Brudfärden.
Berättelse från Bohusläns skärgård
af Johannes Sundblad.
(Författarens sista, efterlämnade arbete.)
1.
e båda fiskarstugorna lågo ej mer än
några kabellängder ifrån hvarandra.
De hade kommit upp på samma år, ty då
Güdingen * en höst kommit hem från Do-
vern ** med icke mindre än tio vålor mer än
vanligt på lott, tyckte han, att det var så
godt att »gå an»*** och sätta upp stugan:
»Kajsa hade länge nock gått å väntat,»
hette det.
Med Torsk-Olle, som var fiskhandlare,
hade det varit på samma sätt. Han hade
kommit underfund med, att han hade mer på
kistbotten, än han själf vetat om; han kun-
de således göra alldeles detsamma. Det var
sålunda endast ett par månader emellan de
båda stugornas uppförande. Gift sig hade
de båda grannarne äfven gjort samtidigt,
och samtidigt, två år senare, syntes ett par
hvitstripiga barnhufvuden i de små stugu-
fönstren med sina blyinfattade rutor. Gu-
dingens Kalle var den som först tycktes
fått en dunkel förnimmelse af att det runda
föremålet, som låg tryckt mot rutan midt
emot honom, var ett befryndadt väsen, hvil-
ket han på något sätt borde närma sig.
Han gjorde därför instinktmessigt en lång-
sam nickning med hufvudet. Till en bör-
jan hade detta ingen verkan, men efter
* Ett sådant där tillnamn, som man så ofta
får höra i västra skärgården. De uppkommo van-
ligen på grund af yrket eller någon tillfällig egen-
skap. Här: jägare efter gudingar (en fågelsort).
** En fiskebank i Nordsjön.
*** Go on.
159
några dagar tog den nedärfda apnatu-
ren ut sin rätt, och nu började det andra
hufvudet — detta var en flickas — att nicka
emot. Så kunde de båda barnen ligga da-
gar igenom, och veckor kommo och veckor
gingo, men alltid var detta sätt att med-
dela sig med hvarandra dem lika nytt och
lika kärt.
»Stå inte så där, kära barn! De ä ända
ängsligt,» utbrast emellertid en dag Kalles
mor. »Du ser ut som en sann där
postlinssnälle f, ja’ såg en gång inne i
Kongelf, som inte kunde röra sig mer än
på ett sätt . . . Kom, ska’ ja’ lära dej,» och
så grep hon med båda händerna om gossen,
förde honom först åt höger och stack där-
på försiktigt fram hans hufvud, drog det
därpå hastigt tillbaka för att i nästa ögon-
blick åter sticka fram det; tryckte honom
därefter ner på sofflocket för att därpa låta
hans hufvud titta fram från vänstra sidan.
Kalle skrek i himmels höjd af pur förskräc-
kelse. På modrens: »ts — ts — min lille!
Ja’ vill bara lära dej å ’roga’ dej,» trodde
han platt inte, utan skrek, bara skrek.
Denna var emellertid af den sortens kvin-
nor, som ej släppa af en uppgjord plan,
förrän det visat sig, att den är blankt ogör-
lig, utan fortsatte hvarje dag med sin dres-
syr, nnder det sådana uttryck som : »tig, din
rackarunge; förstår du inte, att ja vill lära
dig å roa dej ... Du ä dummare än far
din, dumsnut, » då och då nndföllo henne.
Hennes kraft skulle emellertid denna gang
kommit till korta, hade ej Lill-Anna i
grannstugan kommit henne till hjälp, ty
hon började snart mekaniskt »ta efter», och
nu tycktes ändtligen ett ljus uppgå för den
trögtänktare Kalle, och på detta sätt hade
de båda barnen till sist lärt sig leka
»titt ut».
Något vidare närmande dem emellan före-
kom emellertid ej nnder de närmaste åren,
deras mödrar kunde ej riktigt med hvaran-
dra. Gudingskan tyckte, att grannhustrun
ville flyta öfver ett grand, då Torsken an-
sågs vara en smula förmögen, och denna
tyckte å sin sida, att Gudingsmadammen
var väl skvalleraktig. Visst kunde en tala
litet om sin nästa, — det tillät hon ju sig
själf — men att så där jämt sticka på
granna’ .... nej då.........å därför så...........
Till sist uppgick emellertid den dag, då
de båda grannstugnbarnen skulle få göra
hvarandras närmare bekantskap, och det
som förmedlade denna, det var säfgässen.
Madamen i Torsk-stugan hade nämligen
med sin strumpstickning gått ner till en
dam, som efter ett par dagars regn alltid
bildade sig i en fördjupning på berget. Lill-
Anna hade dittills nöjt sig med vatten-
ämbaret för sina gäss, men nu började hon
finna detta väl trångt och hade ej gifvit
sig tillfreds med mindre än hon skulle få
låta dem »flyta i den store dammen». Denna
var emellertid för djup, för att modren ville
låta sexåringen gå dit ensam, hon följde
med henne. Från det andra hallet kom
grannhustrun med Kalle i släptåg, ty denne
ville åter alls icke dit, utan åt ett annat håll,
och därför hade han tagit ett grabbtag i mod-
rens kjortel för att draga henne tillbaka. Den-
na låtsade emellertid, som om hon ej märkt
något, utan fortsatte sin gång. Visst vände
hon sig om ett par gånger och gaf honom
ett ruskande, men hade emellertid knappt
återtagit sin gång, innan det var lika när.
f Polichenelle.
~ -v
o»
cs
’rZ? «
:c3 5?
CO «
£
■*»
O
>A
£ 2
t/3
C3
Ö rÛ
£ o5
<D *“*
:«3 ‘‘O
■** rC
SO "Ö
cg ©
&
h re
cS
P-i oj
:CO Q,
^ :
p4-r-> .
© -g :°
C/2 Ç C
e3 «3
bo” J
a g £
g
•■O »t O
©
%’
cö
cS rÖ U
£ „
CO cS ®
_i3
^ «?!5
ö £ Ö
g pl, cS
OCÜ £ w
o o
o xi
C/2
O ^
© ®
U T3
g
H
•N O
s
2 g’
o 2
r v
fe 01
Ctf L-
-a
Ctf
tö =3
s
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:37:37 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1896/0163.html
