Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 21. 22 maj 1896
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
162 IDUN 1836
Spill icke bort din kraft i tomma strider, Lät anden mogna till de stora tider,
Spar dig till den, där helt det gäller lifvet, Som skola fordra allt, hvad dig blef gifvet.
Ellen Lundberg.
Och i den långa febernatt
— En klarnad bild i yrseldröm —
I omsorg, oaflåtligt öm,
Skyddsängeln invid bädden satt;
Framburo makans hand och röst
Sin svalkedryck, sin läketröst,
Med hoppet trosförvissadt sträckt
Mot hälsans morgonväkt,
Kom så en sunnanvind en dag
Med nya toners klang uti,
Dref molnets mörka hot förbi,
Spred åter ljus och välbehag.
Den tunga ängslans tid var all,
Vår lömske ovän bragt på fall,
Vår tillit skördade sin lön,
Och bönhörd var vår bön.
* *
*
Och nu, som våren kämpat just
Sin bistra brytningskamp till slut,
I sommants födelseminut
Du vänder åter till vår kust;
Bamaglädje.
Också en välgörenhetsfråga.
J Jet var en gång en liten gosse, som rå-
’“^kade slå sönder sin grannaste porslins-
gubbe, och han var till en börjau alldeles
otröstlig öfver olyckan.
»Vi ska försöka laga den,» föreslog hans
mamma.
»Det blir inte detsamma!» menade gossen.
Att få någon vidare glädje af porslinsgubben
i det skicket — nej, den gubben gick inte!
»Vi laga den i alla fall,» afgjorde mamma,
»så ger du den åt den fattige Fritz, som lig-
ger sjuk.»
Sagdt och gjordt.
Den fattige gossens glädje öfver den ovän-
tade gåfvan var så stor, att den liksom smit-
tade af sig på den rika gossens sinne. Med
strålande ögon berättade Karl för sin mamma
om och om igen, hvilken fröjd porslinsgubben
väckt.
Det blef alltså verkligen »inte detsamma»
med porslinsgubben. Det blef något mycket
för mer: i stället för bara en hade nu två
glädje af den.
Med flaggors segerstolta rad
Den står i dag, din hufvudstad,
Och smyckad i sin bästa skrud,
Din väna Mälarbrud.
Hur starka, undersamma band,
Som åren våra hjärtan smidt,
Som binda våra, binda ditt
Vid detta fattigt rika land,
Det kände vi i sanning bäst,
När fruktan blef vår hvardagsgäst,
När våldet stod med lyftad glaf
Att slita dem utaf.
Och därför jubla vi i dag:
Välkommen hem, vår hvite droit!
Se, man ur huse ha vi gått
Att hälsa dig i enadt lag,
Att räcka dig en välkomstkrans
Af vifvors gyllne solskensglans,
Af blyga sippors himmelsblå —
De svenska färger två.
Johan Nordling.
Någon vidlyftig motivering kräfves icke, hvar-
för vi för en gång frångått Iduns plägsed att
ägna numrets första sida åt en kvinnobild och
i stället prydt densamma med h. m.t konungens
nobla drag. De varma, allmänt delade känslor,
som i dessa dagar vid landsfaderns hemkomst
fyllt svenska hjärtan och helt visst ej minst de
kvinnliga, och åt hvilka vi här ofvan sökt gifva
ett svagt uttryck, skola tala tillfylles. Blott ett
par ord om porträttet. Det är det senaste civil-
porträtt af konungen, som finnes, af en utmärkt
likhet, och förskrifver sig från hoffotografen
Aron Jonasons atelier i Göteborg, där det togs
under h. m:ts västkustvistelse förliden sommar.
–––- *
:::
Vi veta alla, hvilken storartad välgörenhet
under växlande och förståndiga former på
senare tider så att säga tagit fart inom vårt
land och synnerligast i de större samhällena,
där nöden och lidandet företrädesvis koncen-
trera sig.
Denna välgörenhet har icke blott tagit sig
uttryck i direkt hjälp för lifvets materiella
nödtorft, utan den har äfven på mångahanda
sätt afsett att sprida själsodlingens, förströ-
elsens och nöjets solskimmer öfver fattiga,
hårdt pröfvade existenser. Vi erinra oss
t. ex., huru sedan flere år en mängd lästa
tidningar dagligen samlas i en stor breflåda
på Centralstationen för att sedan spridas
bland patienterna på våra sjukhus. Allmän-
heten omfattade strax idén med verklig värme
— från den breflådan har till sjuka, sorgsna
sinnen strömmat ut mer solljus än från någon
annan här i staden!
Så ha vi den stora armén af sjuka, van-
föra, fattiga och missvårdade barn! Såväl
kommunen som de enskilda utöfva såsom be-
kant ett storartadt barmhärtighetsverk gent
emot dessa stackars små. Därom finnes icke
»tu tal», men lika fullt är det aldrig ur
vägen att påpeka nya eller delvis mindre
beaktade synpunkter för den praktiska utöf-
ningen af välgörenhet.
Till dessa hör en, som säkerligen icke
behjärtats i mån af dess obestridliga humani-
tetsvärde: leksaker och därmed jämförligt
förströelsematerial åt de små! De behöfva
icke blott kläder, föda, hus och hem, barna-
sinnet behöfver lekens uppfriskande nöje.
— Det ymniga regnet kommer växten att
frodas, men det är de solmättade daggdrop-
parne, som försköna och förfriska dess blom-
kalk.
Den tid är nu inne, då de välburgna draga
ut på landet. De trasiga leksakerna från
vintern kastas på skräpvinden eller i sop-
tunnan — trots deras kanske största »mis-
sion i lifvet» nu borde fyllas!
Har ni hört talas om »magasineradt»,
»bundet» solljus, sådant som lär finnas i
stenkol? De gamla leksakshögarne innesluta
massor af »magasineradt» solljus, som ber
utsläppas i den fattiga, lidande barnavärlden
inom hela vårt land.
Kasta icke bort »skräpet», utan skänk det
åt de fattiga små, dessa må tillhöra utblottade
familjer eller inrättningar och hem!
Den där dockan, som vrakats »därför att
torletten är solkig och ena benet afbrutet»,
vore ändå i en liten fattig och sjuk flickas
ögon så präktig som en lilleputt-furstinna,
och benet lagas så flinkt af ifriga, tacksamma
fingrar. Dockan kommer att göra storartad
lycka — lycka åt en anspråkslös barnasjäl.
Har ni därjämte några granna tyglappar,
trasiga spetsar o. d., så för all del låt dem
följa med — så vida ni inte särskildt ömmar
för malens förkofring!
Hvad ser jag — här har ni ju en hel
värld af trolska äfventyr, riddare till häst
och slott i gröna skogar att skänka bort,
om ni vill! Tänk, hvad det vore för en liten
förbleknad krympling att få ila ut på äfven-
tyren, sitta upp till häst och låta sig krö-
nas till konung i slottet i den gröna skogen!
Hvad ni gör, så förmena ej pilten all denna
härlighet — utan skänk honom den gamla
trasiga bilderboken! Där ute på landet skall
ni gå och dra upp fin-fina maréchal-niel-
rosor och göra upp eld till toddyvattnet el-
ler kaffet —- men skynda er att först plan-
tera de finfinaste nöjesrosor på ett par små
insjunkna kinder och tända glädjens lusteld
i ett par halfslocknade gossögon!
Pappa och mamma ha kanske icke så
noga reda på sina barns kasserade leksaker,
därför borde de låta barnen själfva leta fram
dem och intressera dem för det goda ända-
målet. När medkänslan en gång väckts
hos barn, känner den snart sagdt inga grän-
ser, och då kan det ju vara bra, att mam-
ma är med och sorterar de olika föremålen,
på samma gång hon då får tillfälle att för
sina småttingar riktigt klargöra sakens inne-
börd, så att det äfven blir ett visst »allvar
i leken».
Hur mycket godt en moder genom sitt
personliga ingripande i en dylik fråga kan
tillföra sina barn vid daningen af deras
karaktär, är öfverflödigt att för de äldre
utveckla. Människokärleken är väl det star-
kaste fundamentet för hela vårt samhällslif.
Må den därför tidigt väckas i barnahjärtat —
sedan växer den sig merendels stark genom
sin egen kraft.––––Hvad särskildt Stock-
holm beträffar, har undertecknad på några
inrättningar för barn hört sig för, huru idén
om små gåfvor af gamla leksaker skulle af
. vederbörande föreståndare och föreståndarin-
nor upptagas. Den rönte öfver allt den
varmaste sympati och erkänsla. Leksakerna
må gärna vara illa åtgångna, en mängd
händer äro genast villiga att nödtorfteligen
reparera dem; litet hvarstädes finnas så t. ex,
små snickarverkstäder.
De hem och föreningar, med hvilka jag
hunnit sätta mig i förbindelse och som på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:37:37 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1896/0166.html
