Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 21. 22 maj 1896 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1896
IDUN
svagt. Intonationen är ej alltid ren, och vibra-
tot under stundom störande. Den yttre appari-
tionen är behaglig. Fröken S. är född här i Stock-
holm under ett föräldrarnes besök härstädes.
K. Dramatiska teaterns Gustaf- Vasaprogram
har äfven det gjort en förtjänt framgång för flere
fyllda hus. Här öppnades festföreställningen med
orkesterns utförande af Foronis ståtliga marsche
triomphale, hvarefter en stämningsfull, af Frans
Hedberg författad prolog, hvilken i välljudande
verser återkallade den store konungens minne
och bild, upplästes af hr Örtengren. Härpå vid-
tog uppförandet af samme författares för de äldre
bland publiken välkända historiska skådespel
»Dagen gryr».
I detta framställas som bekant åtskilliga tafior
från de kritiska dagarne under Vesteråsriksdagen
1527, då konung Gustaf på grund af reformati-
onsförslagets oblida upptagande från ständernas
sida afsade sig kronan samt först efter upprepa-
de budskickningar och böner efter ett par dagar
återtog densamma.
Åtskilliga af tidens intressantare personligheter
passera här revy. Gustaf Vasas roll utfördes
med god färg af hr Skånberg och vidare förtjä-
na att med beröm framhållas hrr Hillberg och
Thegerströms synnerligen väl stiliserade återgif-
vande af biskop Brask och Thure Jönssons roller.
Arenäteatern, som under denna sommarssä-
song arbetar under direktör A. Ranfts spira, har
äfven inledt sin kampanj med en Gustaf-Vasapjäs,
ett nytt skådespel i fyra akter af onämnd svensk
författare, kalladt »Med Sveriges allmoge». Styc-
ket, som spelar vid juletid 1520 i Mora samt
några månader senare i Vesterås, behandlar,
som redan af tids- och ortbestämningarna fram-
går, de förut så ofta både sceniskt och poetiskt
framställda minnena från det fosterländska be-
frielseverkets början. Förf. har därvid troget
följt den historiska berättelsen och, bortsedt från
episoden om den käcke skidlöparen och hans af
fogden bortröfvade brud, i det närmaste nöjt sig
med att helt enkelt dialogisera de välkända till-
dragelserna.
Gustaf Vasas roll var anförtrodd åt hr de Wahl,
som i fråga om såväl spel som maskering åstad-
kom hvad rimligtvis kunde begäras. Öfriga vik-
tigare roller gåfvos af hr Justus- Hagman samt
fröken Gottschalk.
_ Den af professor O. Byström arrangerade mu-
siken, en julsång och en bröllopsmarsch, bidrog
liksom de af hr Carl Grabow utförda dekoratio-
nerna att höja helverkan af skådespelet, hvars
fosterländska anda tyckts vinna liflig genklang
hos publiken.
Djurgårdsteatern som äfven i år innehafves af
direktör Albert Ranft, öppnade sina portar i ons-
dags med uppförandet af »Jorden rundt på 80
dagar».
Brudfärden.
Berättelse från Bohusläns skärgård
af Johannes Sundblad.
(Författarens sista, efterlämnade arbete.)
(Forts.)
»Ja, ja’ minns de, å ser ja’inte galet, så
ä de di där, som ska genomgå profvet. . .
Se där borte på broänden.»
»Jo, gu’ ä de inte så . . . Den ä ju full
me pojkbytingar ... Se nu går di ner i
båten ... Ja’ menar di ä inte mer än fyra
den här gången.»
»Minns inte skepparn, hur kapten i tuårsens
rata’ hela halftjoget ... De ä därför di inte
vågar sej på’t.»
Under det de sista orden vexlades, hade
båten stött ut, medan en af de fyra
pojkarne paddlade den öfver rännan ut mot
briggen. Ett par minuter därefter hade de
stött intill dansken.
»Ja sâ, I ä här nu,» hälsade kaptenen, som
själf stod vid fallrepstrappan ...» Inte mer
än fyra den här gången! Ja, de ä alla re-
dan två för mycke, » fortsatte han, under det
de fyra aspiranterna med rappa tag äntra-
de upp på däck ...» Hva skulle i två vara
att bjuda till med? Armar som strump-
stickor, och riktiga mjölkfingrar! Nej, kom
tillbaka två år härefter, får vi se. Nu ä det
således bara er två det gäller. Låt mej nu
se, att ni bägge inte skämmer ut gullholms-
pojkarne ! Du — pekande på Kalle — får
äntra upp på stormasten och gå ner på
focken, och du . . . Hva’ heter du? Jaså,
Börje, du ska’ göra tvärtom ... En kvart
ha I på er . . . Se så . . . till väders me er ! »
I ett huj voro de.båda aspiranterne uppe
i vanterna, och en half minut därefter satt
Kalle i märsen och såg med försmädlig min
ned på medtäflaren, som ej hunnit längre
än till fockrån. Efter ett ögonblicks and-
hämtning sprang han, vig som en ekorre,
uppför stångvanten och var ögonblicket där-
efter uppe vid bramsalningen, där han gaf
sig så pass ro, att han kunde räcka lång
näsa åt medtäflaren, som ändtligen hunnit
upp till förstångsvanten. Men nu fortsatte
han sin luftfärd och hade två minuter där-
efter huggit tag i kaltoppen, från hvilken
ett lifligt hurrarop hördes. Detta besvara-
des med två kraftiga sådana nedifrån däc-
ket, medan från stranklipporna sågos vift-
ningar med hattar och hufvuddukar. Nu
firade han sig ned på storbramsstaget och
därpå till storbramssalningen. Här stanna-
de ban en minut, medan blickarne, ifrigt
spejande, ilade mot land. På engång stan-
nade de på en punkt. Ett ögonblick stod
han orörlig, men började därpå lifligt vifta
med sin blanklädershatt. Detta dock endast
ett ögonblick, ty nu fortsatte han nedsti-
gandet till förmärsrånocken, sprang, smidig
som en katt, på rån till stången . . . tog
plats på eselhufvudet . . . gjorde med fram-
sträckta armar ett språng till bardunen, på
hvilken han gick ner i händerna och stod
en minut senare på däck. »Hurrah, hurrah!»
lät det från skansen . . . »Det var mig en
tusan! . . . Den där gör narr af oss alli-
hop,» mumlade styrmannen, inläggande en
ny buss. Kaptenen, som med uret i hand
tagit plats strax intill ba.rdunen, utbrast
förnöjd: »13 minuter 20 sekunder. Du är
mig en baddare . . . Du har gått igenom
profvet med glans . . . Här har du en slant
som uppmuntran. Du är väl färdig att följa
med? Packningen är väl snart gjord . . .
Ja’ kan tro det . . . Hör du, Börje, du;
du heter ju så?» fortsatte han, vändande
sig å det håll, hvarifrån en tung duns hör-
des mot däcket. »Du har glömt att ta dans-
skorna på dej. Hur kunde du nånsin tänka
på att »kampa» med den ekorren . . .
En sådan satans padda! Nöj dej, du, att
gå med som slabbekarl* till Dovern . . .
Till märsgast duger du inte . . . Farväl med
er nu! I öfvermorgon senast ge vi oss i
väg . . . Passa nu på du, som ska följa med.»
En minut därefter hade båten stött ut
från briggen och paddlade sig på samma
sätt som den kommit mot bryggan, från
hvilken den utgått.
3.
Det var i kvällningen följande dag. På
en klipphäll vid Gullholmens nordligaste
udde med utsikt åt Skoftölandet hade de
* Den ringaste besättningskarlén på stor-
sjöbåten.
167
båda fostersyskonen tagit plats. Det var
sista dagen på många år Kalle tillbringade
i hemmet. Morgonen därpå skulle han gå
ombord och hade utsett denna plats för det
sista afskedet. Annas ögon buro spår af
tårar, medan fosterbrodrens spelade af mod
och lefnadslust.
»I morgon bär de å, kan ja’ tro. De blir
väl inte för bättre?»
Flickan såg frågande på sitt sällskap.
»Ja, i morgon lättar gubben ankar; så ä
de sagdt, a de blir nog så . . . Ja’ undrar
just, hur den dan ska se ut, då vi sitta
<u -g
:Q f-i
r~(
“ -i
■o
S3 5^
:c3
i/2
ft %
:0 :cj
fij &n
O
m
m o
mr~i
fco
oc3 o
cS
här härnäst.»
»Bättre å undra, om den någonsin ska
komma. Hälften å dom, som gått ut på
långtur härifrå’, har aldrig hörts å. De har
mor sagt.»
»Ho pratar mycke breve munn ho, som
inte ä å rätta sej efter . . . Snack! . . . Du
kan vara i Morlanda körgård förrän ja’,
om de ä dej så förelagdt. Vi lefva, te vår
dödsstunn ä kommen, å den kan lika lätt
möta mej i skvalpet på Ellös som midt ut-
på hafvet. Dö ska vi ju alla, så de’ ä’
inte de’, som oroar mej, men väl något
annat...»
»Hva’ kan de’ vara?»
Flickan såg frågande på honom med sina
stora, kloka ögon.
»Jo, de’ rör Börje ... Vi ha aldri’ kun-
nat me hvarandra, å nu har den här ner-
näsa , han le’ i går på »Fortuna», kommit
te . Ja’ ser jämt hans onn’e ögon, som
han satte i mej därute på briggen . . . Akta
dej för honom, för kan han skada dej, så
gör han de, om inte för annat, så för att
han ä ilsk på mej, begriper du. Gå aldri’
i bat me honom å akta dej för te å möta
honom utom fiskeläget . . . Men de va
sant . . . Hvarför dröjde du så länge, inna
du vifta åt mej me din hufveduk, som vi
hade kommet öfverens om?»
»Jo, ja’ hade glömt å hocke’ de va’: om
ja skulle börja å svänga’n motsols * eller
rättsols, å så . . . å så vaja så rädd, att di,
som sto omkring, skulle komma me sitt
vanli’a språk å därför så ... »
»Hocket språk?» frågade gossen och såg
skälmaktigt på flickan.
»Ah, de vet du nock!» svarade hon, rod-
nande, i det hon lät blicken göra en tripp
utåt Skoftölandet.
»Jaså, att vi skulle vara fästefolk . . . Nå,
de ha vi lekt, se’n vi va en näfve höga,
men på allvar ä de för tidi’t å tala om sån-
na saker. Nej, ja’ ska vara fri, å du ska
vara fri, men ha vi samme tankar tie år
härefter, då . . . då . . .»
»Va de sant, att du fick en stor sölfver-
peng, för att du va’ så rask ?» frågade An-
na afbrytande. Det var tydligt, att ämnet
plågade henne.
»Jo, lita på de . . . Här ä han . . . Ä han
inte grann, så säj?»
Flickan tog myntet och vägde det i han-
den . . . »Så mycke’ penga’ har ja’ aldri
ha tt i mina händer . . . Du ä, minsann,
en Jyckli’ ost,» tyckte hon.
»A nu ska du bli den lyckli’e osten . . .
Ta’ den, du, å köp e’ kyrkeklänning åt
dej ... Du behöfver väl e’ sånn . . . Hva’
nu då? . . . Ja’ har ju inte bruk för’n . . .
har ju’ allt hva ja behöfver ombord ... Se
så! ... Var inte barnsli’ nu . . . Har du
hjärta å neka mej de sista, ja’ kanske be-
Q
O
f4
ÎQ
m
%
m
■ o
Cf) ra—■
’S £-
= « E
=5 ® Ctf
CG
m
«
<
* Något som vändes mot solen, d.
väster till öster, det andra tvärtom.
v. s. från
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
