Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 22. 29 maj 1896 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
170 IDUN 1896
Sanningen på jorden kan allenast anas,
Blott i svaga drömmar hennes afbild danas,
Anas dock skönast, när först på dess vårdag
Hjärtat, det unga, af kärleken rörs.
O. A. Goldschmidt.
digt en melodi brusade, framstod snart bil-
den af hans lärares vackra, glada dotter,
till hvars spel han mången gång med stilla
fröjd lyssnat.
Och så började deras kärlekssaga — en
saga, där hvarken den traditionelle obeveklige
fadern, den blåögda »Clärchen» eller den
unge, fattige konstnären felas. — På den
tiden vände lifvet sin afvigsida mot Robert
Schumann. »Förläggarne vilja ej ens veta
af mig,» skref han till en af sina vänner.
Den gamle Wieck ville ej alls, trots Kla-
ras böner och tårar, gå in på att gifva sin
dotter åt herr Schumann, som misslyckats
i allt hvad han dittills företagit sig. — Då
forntidens riddare ville göra sig värdiga
sin dams kärlek, drogo de ut på äfventyr
i afsikt att slå bergtroll och drakar fördärf-
vade eller någonting i den där stilen. Men
Schumann låg ej åt det hållet. Han lade
sig vid ett universitet och tog —■ graden.
Lagerkrönt, med hjärtat fullt af hopp och
hufvudet fullt af melodier, anhöll han nu
om sin älskade Klaras hand. Och en vac-
ker sommarafton 1840 förenades så i en
liten landtkyrka i närheten af Leipzig det
kanske mest lysande konstnärspar, som värl-
den någonsin skådat.
För Schumann, hvars hela lif dittills varit
en oafbruten kamp mot nöden, började nu
ett skede, som gjorde honom skadeslös för allt
hvad han lidit. Han fulländade nu sina
mest genialiska kompositioner, arbeten, som
skola lefva lika länge som Mozarts och
Beethovens. Man påstår, att han, då en
bekant frågade honom, hvarifrån han fick
sina underbara melodier, leende skall hafva
pekat på sin hustru.
Men deras lycka blef ej långvarig. Ett
tiotal år efter deras förening började van-
sinnets natt sänka sig öfver sig Schu-
mann. Några år därefter var han död.
Konstnärer äro vanligtvis ej några penninge-
karlar. Så ock med Robert Schumann. Han
efterlämnade endast ett odödligt namn.. . .
För att kunna uppehålla sig och sin fa-
milj måste hans änka återupptaga sitt yrke
som konsertspelerska. I Tyskland, Holland
och Belgien firade hon åter sina gamla tri-
umfer, men fransmännen sparade denna
gången på loford. Man uppskattade väl till
fullo hennes teknik, men kunde ej riktigt
med hennes repertoar. Klara Schumann
spelade nämligen företrädesvis sin mans kom-
positioner, för hvilka hon hyste en svär-
misk beundran, hvilken dock ej delades af
Bizets landsmän.
Jag tror det var hertig de Gramont, som
påstod, att man borde blunda, när Klara Schu-
mann spelade. Ty hon hängaf sig uteslutan-
de åt sitt spel, utan tanke på auditoriet,
hvarigenom hennes yttre uppträdande kan-
ske ej blef så graciöst. —
Efter sin makes död bodde fru Schumann
några år i Berlin hos sin moder, som gift
om sig med musikläraren Bargiel, far till
Woldemar Bargiel, med hvilken hon således
var halfsyster. Därifrån flyttade hon 1863 till
Wiesbaden, där hon uppehöll sig till 1878, då
Hacks konservatorium i Frankfurt am Main
emot ett ovanligt högt honorar bjöd henne
anställning. Där framlefde »pianisternas
drottning» sin ålderdom.
Men icke blott såsom pianovirtuos, utan
äfven som kompositris har Klara Schumann
förvärfvat sig ryktbarhet. Preludier, fugor,
sånger och pianokonserter vittna om hen-
nes begåfning på äfven detta område. Dess-
utom har hon utgifvit Robert Schumanns
ungdomsbref, skrifvit uppsatser angående
pianospelning o. d.
Men tyngdpunkten af hennes snille hvilar
på tolkningen af de tyska klassikernas och,
i främsta rummet, hennes mans arbeten.
Mari Mihi.
––––––––
^Florence Nightingale.
’Valplatsens ängel’.
är sin fåra plöjde krigarlodet,
där, beredd att offra hjärteblodet,
fastän kvinna, oförskräckt du steg,
att bland fasorna och broderinorden
så en helig fridens sådd på jorden,
soin en gång skall rika skördar bära,
om ock hatets rot är än så seg.
Med beundrans blickar såg dig världen
re’n på Krim bland dödarne och svärden
hjältemodigt fylla kvinnans kall.
Vän och fiende dig voro lika.
Ej din kärleksplikt du kunde svika,
när på ßalaklavas clag, den hemska,
du gick lugn igenom stridens svall.
All predikan, om än varm, förklingar,
när ej kärlek ger åt sanning vingar,
när ej handling följer högsint ord.
Därför ock, när du i främlingslandet
lade på de sårade förbandet,
flög ditt rykte öfver hafven vida,
nådde hit också till fjärran nord.
Kvinnokraft, knappt anad förr, du väckte,
och att bruka den du lärt vårt släkte,
misstrons inkast skickligt du bemött.
Må din bragd till efterföljd oss mana,
väg till nya kärlekssegrar bana:
kvinnans sfär så vidt som himlen sträckes,
för det evangeliet gladt du blödt.
Obemärkt hon får ej längre dröja,
hon skall varnande sin stämma höja
att beskydda fäder, bröder, män.
Kvinnans värnpliktslag blef af naturen
djupt i hjärtats runobalkar skuren,
spåras redan i de gamles saga,
ligger gömd i Valans visdom än.
Men mot Hildur själf hon nu skall kämpa,
med sitt saktmod hatets lågor dämpa,
med sin mildhet tysta hat och kif.
Folkens blodskuld får hon icke dela,
hennes hand är danad huldt att hela.
Ej i dödens, men i lifvets lundar
grönskar mänsklighetens fredsoliv.
Se, bland maktens listigt smidda ränker
som en stjärna genom stormmoln blänker
minnet af din bragd på stridens dag.
Kring vår jord, där blod i strömmar runnit,
du ett nät af kärlekstrådar spunnit:
bröders hätskhet kufva, skilda stammar
böja hop skall kvinnans hand, fast svag.
Xotten von ^ræmer.
–––––––––- ––––––––––––•
Våra söners framtid.
Också några synpunkter af Incognita.
H
varje sak kan, som bekant, betraktas
ifrån flere synpunkter, af hvilka hvar
och en kan vara mer eller mindre berät-
tigad. Då jag nyligen i Idun läste »Heri-
berts» tankar angående »våra döttrars fram-
tid» *, kunde jag ej låta bli att på sina
ställen inom mig upphäfva en protest emot
hans påståenden,, så behjärtansvärda de än
till en viss grad kunna vara. Om vår pla-
net eller åtminstone vårt kära fädernesland
beboddes af idel kvinnliga varelser, kunde
jag ej annat än gifva honom rätt i de flesta
af hans uttalanden; men då försynen jäm-
väl har skapat manliga individer, hvilkas
existens är lika berättigad som vår egen,
så ter sig saken något annorlunda.
Men allraförst vill jag värja mig för den
misstanke, att jag angående kvinnofrågan
skulle tillhöra »obskuranternas» läger och
hysa den lika dåraktiga som fåfänga ön-
skan att hålla »tidens kugghjul» tillbaka;
nej, äfven jag är ett barn af min tid och
hör icke till de mycket smädade »forntids-
kvinnorna» ; äfven jag har i ungdomlig en-
tusiasm svärmat för kvinnans fullkomliga
borgerliga likställighet med mannen, för
hennes befrielse ur sekelgamla bojor, för
hennes andes ohejdade och mångsidiga ut-
veckling. Men som så ofta sker, har det
verkliga lifvet och den med åren vunna er-
farenheten i någon mån modifierat mina
åsikter i detta ämne. Om jag i det föl-
jande kommer att påpeka vådorna af den
kvinnliga konkurrensen på arbetsmarknaden
och inlägga en liten gensaga mot »Heri-
berts» teorier, så må ingen misstänka mig
för att vara moder till ett dussin mer eller
mindre förhoppningsfulla ynglingar och i
följd däraf likgiltig för våra flickors till-
kommande öden. Så är det icke; himlen
har skänkt mig flere döttrar än söner, mitt
hjärta klappar lika varmt för de ena som
för de andra.. Jag ämnar icke heller allt-
igenom bestrida »Heribets» påståenden ■—
i många afseenden är jag alldeles ense med
honom — utan endast framhålla en eller
annan punkt, som mig veterligen ieke förr
* Se Idun n:r 1 oeh 2 för i år.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
