Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 23. 5 juni 1896 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
178 IDUN 189C
*&&%&&&$&*&*&*&$&*$&&$&$&$&&&$&$&?&$&*&$&%&%&
Sörj icke den kraft, som kväfd förgick,
Som ingen närande lifsluft fick;
Den var blott dömd att förblöda.
Ty vill en flamma mot himlen slå,
En mäktig tanke till ljuset nå,
Kan intet hinder den döda!
Ellen Lundberg.
Nu har Moskwa åter snart iklädt sig hvar-
dagsdräkt. Kejsaren begifver sig tillhaka
till Peterhof, och de furstliga gästerna
skingras. Man ser ej mer på Kremls borg-
gård eller på Twerskoi Boulevard Lhi Hung
Changs gemytliga ansikte eller marskalk
Yamagatas guldsmidda uniform. Ils sont
passés ces jours des fêtes.
Men de af våra resande landsmän, som
besökt den heliga staden under dessa da-
gar, skola säkerligen ha palatset vid Balt-
schaja Nikitskaja och dess älskvärda vär-
dinna i tacksam hågkomst.
Mari Mihi.
G
Gläden kommer!
£<x3eia Commet, &ïtommenSe,
O^jp’fcoi’ten^e rteD ove*t ofyem&ine.
(Ridden ftoxvxwie-fc JlEacjÆe-nDe, jftj.^en.De
oPneuevfc aj; ftru.De dbiomstei- på ^tenene.
^Eå-Den ’fcnsEe’t i aEEe ÉBåftfte,
(^EaDeix. Eapw-t. i alfe t^Caftfte,
(^■löideAufi. one-fc SäöEcp-fcxxe c^å-fc.
äiD ijennem ^J.otDexx ocj Ö?>l’oxxx.vtetntxmPen
SDamjae ocjp Sü|te op imo3 </ti/mten
eiaSe ^EaDe-ö^jle-t *Eå.fc.
(^EåDen. Lmmet, |ta o-uexx, jÄa. ooen,
ÄÄacjeixDö |ketn ooe’6 Ex^öeiiDe (Sojiae.
CjlfäDer» iuÄe-t maçjfttg-t i offtooerx,
oTuiet. i oatme, ftejlitenDe. JRegiae,
ÖL-nDeEoÄt oeiatexxDe Pijtlel- ^otDexx-,
^atxsftxje^Ä DämpeDe (fjPaDeAfotDeix
PR/ixEfe*. jljetxxt ovet. J’Ca/uet xiD,
OCEf Det Ata.ftft.eDe,
oflfct/imeDe. ftnåftfteDe,
0LiaDe^ oeD (^EåDeixA ftim-meEsfte £BuD.
oPij.wD el- cfto-fcg ! SllnDe’fc cf^-ivDer» ftunDen.
oftxftfteD Derx aöt.JerxDe JofcD jxta CjfturxDerx,
JCuaft- oc^ inust iinDe-t SDoDerxA ofrie,
olo-fc^f e-fc cftj-nD, uxxDe-t- oPoXCjjexx jlan^en
‘fåau.cj. og. AfxnneDe EBöEgegangen,
ej, Den ftfegeAte ÖJEomit at 6e.
(gCàDen ftomnxe-t! JFia ooen, jlta oxen!
oSe ! S)et Exj-ae-t, Det jlEanxnxe-fc i offtou&n;
’ oS’txEfteDen ft-ttj-De-t i ^.ixfteE uD.
SDcxnxpeD jWftx^xxDe-fc ’*v,å’taft’ij.e^a ^atDen:
»JCxnxEen aexxDe-fc JtAj.ftften. tii ^o-tDerx,
^otDeno ßj’faDe ftowxnxe-t jlfca (jjuD.»
Helena Nyblom.
Våra söners framtid.
Också några synpunkter af Incognita.
(Forts. o. slut.)
Med männens vanliga ringaktning för
kvinnans splittrade verksamhet i hemmet,
anser vår ärade författare den alldeles lik-
tydig med lättja, sysslolöshet, oduglighet.
I hans ögon tyckes denna verksamhet vara
alldeles identisk med hushållsbestyr; dessa
senare äro naturligtvis af mycket stor vikt,
dock omfatta de ej på långt när hela kvin-
nans uppgift i hemmet. Jag tänker nu icke
blott på husmodern, utan företrädesvis på
den vuxna dottern, som tilläfventyrs har för-
sakat en mera oberoende ställning för att i
ödmjuk, uppoffrande kärlek vara de sina
till hjälp och stöd; hon har kanhända en
mor, som i tjugu, trettio år tröttat ut sig
med hushållsgöromål och nu behöfver litet
lindring, en far, som behöfver hjälp vid sina
skrifverier, yngre syskon, hvilkas läxläsning
hon kan öfvervaka, släktingar och vänner,
som alltsomoftast tarfva någon handräckning;
den, som vill tjäna sina medmänniskor —
äfven utan att hängifva sig åt en »febril
välgörenhetsifver» — behöfver visst icke
lägga händerna i kors, ty det finns så oänd-
ligt mycket att göra:
»Här är så mången brant att jämna,
Så många ack, så många ve,
Här är så mången bön att be,
Här är så mycken hjälp att lämna,
Här är så mycken tröst att ge.» *
Vi behöfva just kvinnor, som icke äro
bundna genom ett bestämdt yrke, som kun-
na splittra sina krafter för att här utfylla
en lucka, där räcka en hjälpsam hand, som
vilja försaka »nutidskvinnans» stolta ideal,
en oberoende, väl aflönad ställning, och göra
sig till allas tjänarinnor.
Äfven om vi nu inskränka vår uppfatt-
ning af hemlifvets mångskiftande uppgifter
och endast tänka på de egentliga hushålls-
göromålen, skulle icke genom döttrarnas fli-
tigare deltagande däri jungfrurnas antal be-
tydligt kunna nedsättas och den brinnande
tjänstefolksfrågan därigenom förenklas? —
Och ännu en sak : Är det icke nog, att den
nuvarande kulturutvecklingen tvingar de
flesta män att bli specialister? Om nu äfven
kvinnor utan undantag skola hängifva sig
åt fackstudier, hvar tar då den allmänna
bildningen vägen, denna de andliga förmö-
genheternas harmoniska utveckling, som är
raka motsatsen till en ensidig special-utbild-
ning? Jag tror, att det, som till följd af
tidens oemotståndliga kraf hotar att gå för-
lorad! för det manliga släktet, det böra vi
kvinnor värna, värna det icke minst för våra
mäns, våra bröders, våra söners skull, på
hvilka en lugn och bildad atmosfär inom
hemmet efter dagens jäktande bestyr säker-
ligen måste verka välgörande och upplif-
vande.
Vid detta tillfälle skulle jag vilja bryta
en lans för den så illa åtgångna »forntids-
kvinnan». Hur denna varelse var beskaffad
här i Sverige, vet jag icke, men i mitt fjär-
ran hemland har jag sett många exemplar
* C. W. Strandberir.
af detta i »Heriberts» ögon så ömkliga släkte,
och jag får säga, att enligt min tanke »nu-
tids-» och t. o. m. »framtidskvinnan» skulle
ha åtskilligt att lära af dem. Jag har blifvit
uppfostrad af en sådan forntidskvinna —
hon var född i århundradets början — men
aldrig kan jag minnas, att hon lärde oss,
att vi skulle sätta oss ner »med händerna
i skötet och vänta på framtiden», d. v. s.
på en mer eller mindre acceptabel friare.
Hon tillät oss aldrig att vara sysslolösa,
hon förespeglade oss aldrig, att något »vid-
underligt» skulle komma, men hon lärde oss
icke heller, att kvinnans uppgift var att
armbåga sig fram genom världen och kappas
med männen om de bästa brödbitarne. Däre-
mot lärde hon oss, att ju mindre vi tänkte
på oss själfva, ju mindre anspråk vi hade
på lifvet, dess lyckligare skulle vi bli, och
denna lärdom, tror jag, passar så väl för
gifta som för ogifta kvinnor. Hennes infly-
tande sträckte sig långt utöfver hennes familjs
gränser, och de mest begåfvade män funno
en vederkvickelse i att utbyta tankar med
denna finbildade kvinna, som kunde »tänka
själfständigt», en sak, som verkligen icke
blott är »nutidskvinnan» förbehållet. Hon
arbetade hela sitt lif icke blott med hufvu-
det — hon var sin makes hjälpreda under
de svåraste förhållanden —, icke blott med
händerna — hon hade ett mycket stort hus-
håll, som hon på det omsorgsfullaste skötte —
utan framför allt med hjärtat; detta är icke
det minst uppslitande arbetet, men det är
ett arbete i det fördolda, som ingen ser.
Kunde jag få mina döttrar att likna henne,
då skulle jag sannerligen känna mig trygg
angående deras framtid. I hvilket hem deras
lif än skulle förflyta, om i fadershuset, i ett
eget hem eller vid en främmande härd, al-
drig skulle det bli ett onyttigt och förfeladt
lif, utan de skulle, hvar de än hamnade,
så kärlek och skörda välsignelse.
Denna »forntidskvinna» är för resten icke
den enda af samma slag jag känt och be-
undrat. Äfven bland äldre fröknar har jag
känt många, hvilka, utan att ha något sär-
skildt lefnadskall, på ett gagnrikt sätt fyllde
sin plats i lifvet och bidrogo till både sin
egen och andras lycka. Själfviska och miss-
nöjda ungmör komma i likhet med själfvi-
ska och missnöjda män att finnas i alla tider,
så länge vår jord icke är förvandlad till ett
gudsrike.
I ett afseende är jag fullkomligt ense med
den ärade artikelförfattaren. Sysslolös bör
ingen gå här på vår jord, arbetet är källan
till all timlig lycka och hälsa, men det finns
många slags arbete, och de splittrade göro-
målen i hemmen höra ingalunda till de lät-
taste eller minst nödvändiga. Jag vill i kort-
het sammanfatta min mening härom. För-
mögna flickor böra icke beröfva sina medel-
lösa medsystrar deras sparsamma inkomst,
utan skaffa sig sysselsättning på ofvan an-
tydda sätt; och medellösa flickor böra akta
sig för att i större utsträckning än som hittills
skett tränga sig in på mannens lefnadsbanor
och därigenom skapa en skara af sysslolösa
eller dåligt aflönade män, för hvilka gifter-
målet blir en omöjlighet eller åtminstone
någonting de icke kunna tänka på, förrän
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
