Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 23. 5 juni 1896 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1896 IDUN 179
de ha slitit nt sin bästa ungdoms- och man-
nakraft, en omständighet, som kommer att
menligt inverka äfven på kommande gene-
rationer.
Att den oroväckande minskningen i äkten-
skapen i hög grad härflyter från den tillta-
gande lyxen, anmärker »Heribert» fullkom-
ligt riktigt. Det är därför en moders oaf-
visliga plikt att vänja sina döttrar vid enkel-
het och förnöjsamhet; bli de gifta, nåväl,
då bli de icke några dyrbara lyxartiklar för
de män, hvilkas hjälp de skola bli, och bli
de icke gifta, så få de dess lättare för att
finna sig i den ställning, Gud anvisar dem.
Major Schenström har gjort en stor insats
i bekämpandet af våra sociala missförhål-
landen genom sitt energiska påpekande af
njutningslystnadens oöfverskådliga följder.
Jag märker med häpnad, att min uppsats
ingalunda håller, hvad titeln utlofvar. Det
var ju om »våra söners framtid» jag skulle
tala, men i stället har jag företrädesvis
yttrat mig om döttrarnas. Titeln är dock
icke alldeles oberättigad. Det är verkligen
farhågan för våra söners utsikter i lifvet,
som kommit mig att gripa till pennan, men
då det ju gällde att göra några inkast mot
»Heriberts» förslag, fick jag möta honom
på hans egen mark. Pör resten äro de båda
könens intressen så nära förknippade, att
de icke gärna kunna behandlas hvar för
sig. Det finns nationalekonomiska synpunk-
ter, som icke få förbises, när det är frågan
om kvinnans verksamhetsområde. Jag är
ingalunda kompetent att närmare utreda
dessa, jag ville endast göra uppmärksam
på, att frågan om kvinnans arbete icke är
fullt så enkel som mången tror. I vårt
komplicerade samhällsmaskineri måste hvarje
del vara väl afpassad och stå på sin rätta
plats, annars kommer det hela i olag.
–––- *–––-
£indblommor ocfy rosor.
Novell af A. G—n. Öfvers. för Idun.
wj^e smala fina fingrarne framtrollade på det
mörka tyget de läckraste blommor, knoppar
och blad. Utan uppehåll ilade penseln fram och
tillbaka; ettstreck, en färgklick här och där och ur
detta kaos framsprang en blomsterprakt, till hvil-
ken fantasi och hjärta sade sitt »varde». Hjärtat
var medarbetare, ty det gällde att i tid hinna
en brudgåfva färdig. Det gällde en lycklig brud !
Men för målarinnan själf hägrade ingen lycka.
Lindblommor och rosor uppstodo så på sol-
fjäderns gazbotten. Lindblommor och rosor
formade sig i hennes själ till en ram, inom hvil-
ken det förflutna drog förbi.
Framför trappan till den lilla prästgården stod
det väldiga lindträdet, bredande sina grenar öf-
ver det röda tegeltaket, och därunder intill väg-
gen frodades rosenbuskar i vildaste yppighet,
klättrade nyfiket upp till fönstren och omslöto
dem som en ram. Men linden sträckte sina gre-
nar bort öfver slånbärshäcken in i’ den närbeläg-
na grefliga trädgården.
Prästens Lisa och unge grefve Fritz hade va-
rit goda vänner, redan innan de kunde se öfver
häcken. De träffades hvar enda dag i trädgår-
den, och tillsammans inhämtade de vetandets
första grunder.
Slånbärshäcken växte och barnén blefvo stora.
Fi’itz gick nu i skola i hufvudstaden, men då
han var hemma under ferierna, kröp han så ofta
han kunde genom den täta häcken in i grann-
trädgården. Men i hemlighet måste det ske, ty
den stolta modern tålde ej att hennes telning,
grefvevärdighetens arftagare, stod på förtrolig
fot med den enkla prästfamiljen.
Prästens Lisa var nu sjutton år, Fritz tjuguett.
I denvarma sommarkvällens skymning möttes den
brunlockige ynglingen och hans blonda väninna
under lindens grenar för att åter säga fai-väl före
en lång skilsmässa. Hans kraftiga arm omslöt
den späda gestalten, hans läppar funno hennes
röda mun och ord af den innerligaste älskling
växlades. En framtid full af lycka och solsken
målade sig för båda. — »Lef väl, min kärlek,
vi ses åter!» ljöd det för sista gången på an-
dra sidan slånbärshäcken. »Farväl till nästa år.»
Men nästa år bröt stormen lös öfver Tyskland.
Dess hjältemodiga söner, förnäma och låga, käm-
pade sida vid sida på fransk jord. Ur tusende
sår vällde hjärtblodet fram — röda rosor, brutna
för fosterlandet. Grefve Fritz hade varit en af
de första, som kastat böckerna åsido och gripit
till svärdet, trots alla tårar af modern, som ej
ville släppa sin älskling.
Därpå ringde klockorna åter in freden, äfven
i den stilla landsförsamlingen, — men snart där-
på ljödo dödsklockorna för Lisas far. Sorgliga
dagar följde. Den jublande känslan efter den
ångestfulla tidens slut förbyttes till djupaste sorg,
ty med försörjaren förlorade prästfamiljen det
gamla hemmet. Lisa tog ett tungt farväl af hem
och rosor, af slånbärsbäck och lindträd, och mor
och dotter började med den ringa pensionen ett
undandraget lif i en af hufvudstadens förstäder,
där intet erinrade om det förlorade paradiset.
En bekant konstnär gjorde Lisa uppmärksam
på hennes framstående målaretalang och gaf hen-
ne undervisning. För den unga flickan började
därmed en ny arbetsam tillvaro. Men hon kunde
Gud vare lof, förtjäna pengar och hindra de bitt-
raste bekymren, näringsbekymren, att hålla sitt
intåg.
Så arbetade och producerade hon, men sam-
tidigt längtade hon efter någonting annat och
hoppades — hoppades, trots det att hon aldrig
fått mottaga en rad från honom, som ägde alla
hennes tankar och känslor. Hon visste blott
att han ilat med från seger till seger, att han
blifvit utnämnd till officer, och att han befann
sig oskadd i ockupationsarmén. Blott han väl
komme hem — då — då kanske!
Sommaren kom. Hufvudstaden smyckade sig
för att mottaga sina snart återvändande söner.
Brännande solsken lägrade sig på gatorna, —
rundtorn blommor, fanor, glädjestrålande männi-
skor. Vid den med troféer och löfguirlander öfver-
smyckade via triumphalis längs parken stod se-
dan tidigaste morgonstund midt bland den otå-
ligt väntande mängden en ung flicka i en enkel
sorgdräkt med en bukett af blommande lind och
rosor i handen. Inte den mest glödande solhetta,
ingen trötthet förändrade det spända, fjärrskå-
dande uttrycket i hennes drag.
Ändtligen, ändtligen närmade de sig, de tappre
krigarne mottagna och följda af folkets jubel.
De entusiastiska hurraropen ur tusende strupar
brusade som hafsvågor, näsdukar viftade, fanor
fladdrade, kransar och blommor kastades, det
var ögonblick sådana som sällan upplefvas och
kännas. Väl instämde den unga flickan i hurra-
ropen, men hennes blick öfverfor glansen med
mindre intresse än de öfrigas, — ögat, hjärtat
sökte blott honom, honom allena!
Där komma de, de stolta ryttarne, och äfven
han bland dem, på skummande häst, med blixt-
rande hjälm på hufvudet, med blomstersmyckadt
bröst, — han, krigsguden i egen person! Lisas
bröst var nära att sprängas. Nu måste han se
henne, — nu!
Hon höjde buketten, som kärlek och längtan
bundit. Då gled den glänsande ryttarens blick
likgiltigt öfver den svarta gestalten. Kransar
och blommor räcktes honom från alla håll, —
men en bukett föll till marken, — och hästhof-
var trampade på den.
Jublet hade brusat slut. I parkens enslighet
sjönk Lisa ned på en bänk.
Drömmen om lycka och kärlek var begrafven.
Hon kände för första gången, att det fanns nå-
got som kallades ståndsskillnad och att den un-
ge krigsguden ej var skapad för violen vid vä-
Många år hade gått sedan denna tunga dag.
Den fattiga prästdottern hade aldrig återsett sin
barndoms- och ungdomsvän, hade aldrig hört nå
got om honom. Lycklig kände hon sig ej, men
hennes hjärta hade åter funnit ro efter den fruk-
tansvärda striden.
Dagarne förflöto lugnt för den begåfvade och
omtyckta konstnärinnan, som — såsom hon själf
kallade sig — nästan hunnit blifva gammal ung-
mö. Och i dag målade hon med mer än vanlig
ifver. Iiur glad den unga bruden skulle bli!
Men redan i dag skulle solfjädern lämnas och
solen stod redan lågt. — Så! Nu var den färdig. —
Men hvad är detta, Lisa? Den är ju alldeles ut-
märkt lyckad och ändå har du tårar i ögonen?
I flygande brådska ordnade målarinnan sin
taolett. Den gamla ungmön gjorde verkligen inte
alls skäl fär namnet.
Det var ganska lång väg till villan i västra
förstaden. För ungefär ett år sedan hade Lisa
gått den för första gången på kallelse af den
unga grefvinnan, som förtjust i ett af målarin-
nans arbeten, önskade undervisning af henne.
Talang och uthållighet funnos visserligen ej hos
detta lyckans skötebarn, men väl ett varmt hjärta,
och sålunda hade mellan lärarinnan och eleven
uppstått ett hjärtligt vänskapsförhållande, om än
den unga adelsfröken alltid visste att uppdraga
en viss gräns för förtroligheten.
På sista tiden hade undervisningen helt och
hållet afbrutits, och i stället hade Lisa genom
bref fått beställning på en solfjäder. Pion, gref-
vinnan, hade förlofvat sig och af sin blifvande
brudgum fått löfte om en solfjäder. Hon hade
då bedt att få beställa den hos sin lärarinna.
Han hade naturligtvis gått in därpå, men förbe-
hållit sig, att om det skulle vara blommor, måste
det vara rosor och lindblommor. Om Lisa ville
åtaga sig att måla solfjädern, måste hon lofva
att göra den färdig till den och den dagen, och
om hon därmed kunde förena ett besök, skulle
det mycket glädja brefskrifvarinnan.
I det grefliga huset, målet för Lisas vandring,
strålade redan gaskronorna och middagssällskapet
satt ännu till bords, men den unga målarinnan
fördes det oaktadt in i salongen. Brudparet
skulle genast komma.
I salen bredvid klingade glasen mot hvarandra.
— Hvad var detta — hörde Lisa rätt? — Hvad
var det för ett namn, som nämndes? Oemot-
ståndligt drog det henne mot salen. Tyst gled
hon öfver den tjocka mattan, sköt försiktigt por-
tierens veck en smula åt sidan, och — där stod
han, i manlig kraft och skönhet, med armen om
sin unga brud, hennes elev! — Som bedöfvad
stödde sig Lisa en stund mot dörrposten.
Därpå strök hon hastigt med den fria handen
öfver pannan. Nej, hon ville ej tala med ung-
domsvännen. Ej en enda bitter droppe finge
falla i bådas glädjebägare! — Ljudlöst slöto sig
portierens veck; ljudlöst gled hon ut och med-
delade den förvånade tjänaren, att hon hade.
glömt någonting mycket viktigt och att hon ty-
värr ej kunde vänta längre.
Månen stod högt på himlen, då Lisa återvände
till sin hemtrefliga kammare. Så hade den äfven
sett ned på henne den där sommaraftonen under
linden. — Tårarne runno utför hennes kinder, men
stilla och undergifvet’blickade hon upp mot den
eviga världen därofvan och bad till Gud, att den
unga lycka, hon nyss i hemlighet bevittnat, måtte
få evigt vara.
–––- #–––-
Pd rundresa.
Några korta bref från fröken Eva.
Uppsnappade och afskrifna af Georg Nordensvan-
2.
Berlin.
_ I ag sitter och dricker orientaliskt kaffe
i ett arabkafé. När jag ser åt höger,
ser jag ett egyptiskt klipptempel med sina
gudabilder och kolonner, af hvilka några
ramlat och ligga halft begrafna i flygsanden.
Till vänster ser jag ingången till en fornti-
da amfiteater, där bakom höjer sig en py-
ramid mot den blå himlen, en pyramid af
väldiga klippblock, som bilda trappsteg,
lämpliga för en jätte. Men midt framför
mig står en palmlund, och där bakom är
en negerby med sina tält och sin brunn,
där skinande svarta negrer hala upp vatten-
krusen, koka mat, väsnas och skräna. En
flock åsnor står sadlad och fem kameler
ligga i rad väntande på ryttare. Araberna
retas, röka cigarretter, leka, barnen springa
omkring nära nog nakna, kvinnorna äro
vackra och brokigt klädda, beduiner i hvita
burnuser och med långa bössor och granna
sablar höra ock till taflan.
Bakom mig ligga krokiga eränder med
orientaliska byggnader, en moské, kaféer,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
