- Project Runeberg -  Idun : Praktisk veckotidning för qvinnan och hemmet / 1896 /
184

(1887)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 23. 5 juni 1896 - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

184 I D U N 1896
V

H
P
S
S
*0 p:
H K*
5“ 2
H ®
et- &
I’. M
0: ”,
*e
F 8
p, •
n
5f
P
S3
4

H
P* M
" I
ë)
us
S3
*3

ÇOo
GO
I—’



S3
&
m
if"
ja
IS
I35T
mtïfl}
STPJP
E 0 P
2 P*?3
Bip03
>< g.553“
fi> q,
o" °
CO SS
CD ? £5
T3
►i CQ
_ g»
C/> gP
o 3«
3 sS
<—*•<D
So s.P
P ►.
_’w
ca«
ü gp
® "3,
Li <s p
S H
(D
J3 b is’*-*
CD ft O ^
’S wM g
tiï P
1S g
Anna hade under de sista orden dragit
upp penningen ur barmen och höll den för
ögonen på fästmannen. »Ser. du, han skiner
som gull, de betyder, att ja vuret dej trogen.»
7.
»Mor, mor, I kan aldri tro! ... I da’ har
de lyst för Gudings-Kalle å Torskens Anna ! »
skrek lotsens Karin, då hon efter återkomsten
från kyrkresan ännu stod med foten på
tröskeln.
»Åh, du pratar; de skulle väl ha sports
något i förväg, om de vuret i fråga, » svara-
de modren, nästan stött å lägets vägnar,
att man skulle hämta sina nyheter om detta
från annat håll. »Du har väl hört galet,
barn. »
»I ska inte vara barnsli’er, mor! Ja’har
väl mina öra ändå. De ä’, som ja’ säjer.
Men va de inte bra besynnerligt? . . . Prä-
sten stappla’’ på bägge namnen, å Anna, ho’
fick hetta Annika. De va många, som la’
märke till’et. »
»Då blir de aldri något bröllop å,» sade
mormodren, som suttit och lyssnat till dotter-
dotterns kyrkonyhet. »Sånnt har ja’ hört
exempel på förr en gång.»
»Gu’ bevare . . . Spå inte så där. De ä
ändå hemskt,» sade husmodren.
I denna riktning gingo samtalen hela ef-
termiddagen i fiskeläget, men ej nog här-
med; under de veckor, som föregingo bröl-
loppet, hvilket skulle följa omedelbart på
lysningen, hade många i grannelaget mera
bekymmer för det nya hjonelaget, än de
haft för sig själfva på år och dag. Man
retade sig öfver, att vigselringen, som Kalle
hade i beredskap, var af guld; »liksom om
inte en å sölfver kunde v uret go’ nokk ...»
» Koppa’ på kransen * va utå äkta postlin;
andra skulle inte gå an åt Torsk-Olles tös
kantänka! Te bru’klänning skulle de, gu-
bevars, vara’ köpetyg, hemväfdt kunde inte
vara passligt nokk. Å tänk, ho’ ä så te
pass, att ho’ tyckte, att de inte kunna vara
nokk me klening **, utan de skulle vara
riktigt på herrskapsvis», hette det slutligen,
»men för de har då han ändtli satt p.»
»Gu’ låt dom inte rakt svälta ihjäl här i
läget», sade Kalle, då han tillsammans med
Anna kvällen före brölloppet ordnade det
sista i brudehuset. »Nu har käringer’a
inte mer än en dä’ å skvallra på, å den
sträfvar di väl me.»
»Ja vet inte, hur de kommer sej, men
när ja’ ser på, hur fint de ä här å hocka
präkti’ traktering vi har å bju’ dem på, så
känner ja ändå, som då ja’ vuret på graf-
öl . . . Tänk om detta blir ett sånt i stället
för ett bröllop.»
Anna såg sorgsen ut och borttorkade
oförmärkt de frambrytande tårarna.
»Hva ä de för snack? . . . Jaså, de där
käringepratet om, att prästen staka sej på
våra namn? Hva skulle kunna hända . . .
Den som i femton år gått jola ikring, han
drunknar inte på Ellös ... Se så, liten,
var nu inte barnsli’ . . . Fördömdt käring-
prat ! »
* En hylla, som i de gamla bondhusen gick
omkring öfre kanten af den väggfasta, sparlakans-
omgifna sängen.
** TJtklenade (utbredda) smörgåsar; ett slags
gaffelfrukost.
8.
Bröllopsdagen uppgick med en strålande
sol, hvilken strödde sitt guld bland vikarne
och skären. Öfver de smala sunden byggde
hon sina flyttbara bryggor mellan öarne;
på den stora Ellösefjorden, där hennes sned-
dande strålar ej förmådde slå någon sådan
mellan stränderna, bildades en bred väg
långt utåt fjorden. Midt i denna framgledo
trenne båtar, hvilkas roddare tycktes ösa
guld med årorna. Det var de från brude-
huset utroende trenne båtarne, som skulle
föra brudföljet till den plats, där vägen
inifrån Orust leder ned till Ellösestranden,
hvarifrån bröllopsfolket till fots skulle fort-
sätta sin väg till kyrkan.
(Slut i nästa n:r.)
Iduns byrå och expedition
hållas under månaderna juni—augusti öppna
hvarje söckendag kl. 10—5.
–––––-*–––––-
Innehållsförteckning.
Louise Reuterskiöld, född Nordenfalk; af Mari Mihi.
(Med porträtt). — Gläden kommer! poem af Helena Ny-
blom. — Våra söners framtid; också några synpunkter af
Incognita. (Forts. o. slut). — Lindblommor och rosor; no-
vell af A. G—n. Öfvers. för Idun. — På rundresa; några
korta bref från »fröken Eva», Uppsnappade och afskrifna
af Georg Nordensvan. 2. — »Dessa små» ; några bilder ur
»de bundna systrarnas lif,» tectnade för Idun af Amanda
Kerfstedt. — Fröken Alexandra Gripenberg; af Ella Rot.
(Med porträtt). Från Iduns läsekrets. — Kvinnor och pän-
gar; af E. B. — Ur notisboken. — Teater och musik. —
Brudfärden ; berättelse från Bohusläns skärgård af Jo-
hannes Sundblad. — Tidsfördrif.
& &
ev (*•• ev •
riarotöii
Redigeras af Sophie Linge.
Bidrag mottagas med tacksamhet.
Charad.
Det lefde en gång — så börjar min
saga —
En högättad andra, som arfslott fått
taga
Af förfäder många. Han ägde af
smycken
De mest undersköna -— väl hundrade
stycken.
Bland dessa klenoder så fanns det
dock ingen,
Som mättes i skönhet med »stenen
i ringen».
Att den var mitt första är lätt att
begripa.
I tusen fasetter man nödgats den
den slipa,
Ty den var så stor, att det finger
den prydde
Blott mödosamt bärarens order åt-
lydde.
Så sades bland folket. Min andra
ock ägde
Ett tredje så dyrbart, att om man det
vägde,
Dess vikt uti guld knappast skulle
förslå
Att lösa det ut. Det var folktron
också.
En dag gick vår man att i skogen
spatsera
Och bar då sin ring samt mitt tredje
m. m.
Ty röfvare funnos — det visste
han väl,
Men var icke rädd för att slå dem
ihjäl.
Nå, bäst han i skuggan af träden
flanerar
Så hör han ett skrik, som hans blod
altérerai’,
En kvinnas det var. Genom buskar
och snår
Han skyndar framåt, och han röf-
varen slår.
Den sköna han räddar — så tjusande
fager —
På fläcken hans lättrörda hjärta nu
tager,
Och utan besinning han gifver sin
„ ring
Åt flickan, som vore det rakt ingen-
ting.
Hon rodnar och bleknar samt skjuter
bort smycket
Samt säger: Min herre, det är allt
för mycket,
Om någon förtjänat belöning att få,
Så är det ej jag, men väl ni, af oss
två.
Mitt hela du är, säger eldigt, vårt
andra,
Och vill du som jag, skola lyckligt
vi vandra
Tillsammans, och du blir min maka,
så huld,
Mer värd än i skattkammarn stenar
och guld.
S. L.
Konsonantförändringsgåta.
Med b på landet ofta bär mig tösen ;
med/, »framåt» har varit städs min
lösen ;
med g, det är i skogen bra att göra;
med j, du visdom uti mig får höra ;
med l, jag kan en hjärteklämmavara;
med r, du dina händer bör bevara ;
med s, jag viktig är att hafva, då
ett pris för godt rekord du hoppas få.
Pirfvel.
Mosaik.
p o
a p p
dal
a k
t o
1) Ö, lydande under Spanien, 2) stad i Norge, 3) ögrupp, 4) husge-
råd, 5) en som skyr dagsljuset, 6) livad den trötte ej vill sakna, 7) individ
i Norrland, 8) stad i England, 9) bruk och järnvägsstation i Sverige.
Begynnelse- och slutbokstäfverna bilda namn på något som före-
kommer i våra kyrkor. >
Proköp. Akrostikon’et : Gertrud; gren, Elsa, îusa,
Tora, rask, usla, dalmas.
1—4) I döden för din skull jag går
Med hull ocli hår.
2—4) »I bunden form» jag följes åt
Af bitter gråt.
3—4) Terräng, där mången öfva
plär
En sport så kär.
Charaden ; Bok-staf.
Förvandlingsgåtan : Birmingham; Bretagne,
Ingolstadt, Ravenna, Minneapolis, Idefjord,
Nikobarerna, Genezaret, Hardanger, Abes-
sinien, Möckeln.
Aritmoremet: Rikedom: mer, moder, ko,
rike, Krim, rim, dike, ord, Erik.
Ilufvudbryet : Sannas apa Bob reder sås i
madam Sissis kök.
Lösningar. « .
Logoqryfen : Viljekraft, trafik, flirt, kli, traf-
ve, artikel, kilar, rek, Rea, talk, arkiv, val,
kval, vaktel, falk, klav, valk.
Bland nu befintliga Cacaosorter
intages säkert förnämsta platsen af HULTMANS CACAO
Redan 1888 intygade prof. Joh. Lang i Lund, att
Hultmans Cacao var fullt lika med van Houtens
Cacao. Hultmans Cacao kan således varmt re-
kommenderas till hvarje husmoder.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 10:37:37 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/idun/1896/0188.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free