Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 23. 5 juni 1896
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1896 (DUN
Ui» notisboicexi.
Frän Honnef meddelas, att drottningen,
som till följd af lindrigt illamående under sista
veckan icke kunnat lämna sin bostad, nu åter
är bättre. I början af denna vecka har h. m:t
haft glädjen mottaga besök af kronprinsessan
och de unga prinsarne.
#
Kronprinsessan Victoria anlände enligt
telegram den 28 maj med sina söner till Kreuz-
nach för att vistas vid därvarande kuranstalt.
*
Fredrika Bremerförbundets årsmöte,
som afhölls här om aftonen, öppnades af fru A.
Montelius med ett längre, sympatiskt minnestal
öfver förbundets under året aflidna medlem fri-
herrinnan Sophie Adlersparre (Esselde). Af års-
berättelsen framgår, att förbundet nu har 1,619
medlemmar, och 47 ombud ha på skilda orter
inom landet verkat i förbundets intressen. För-
bundets egna fonder ha under det förflutna året
ökats med 4,793 kr. och uppgå nu till 21,038 kr.
Allmänna stipendiefonden har en behållning till
1896 å 100,402 kr., och donationsfondernas sam-
manlagda belopp utgör kr. 88,589.
Platsförmedlingsbyrån har haft 498 inskrifna
arbetsgifvare och 618 arbetssökande. Summan
af årslönen för de af byrån förmedlade platserna
uppgår till 45,000 kr. Afdelningen för anskaf-
fande af sjuksköterskor har i 318 fall anskaffat
sköterskor. Sjukkassans medlemmar voro 238
och sjukhjälp har utbetalats med 3,230 kr.
#
Pristagarinnan för kvartettkomposition
i årets pristäfling om Sällskapets för svenska
kvartettsångens befrämjande pris var fröken
Sara Wennerberg, en brorsdotter till f. d. stats-
rådet Gunnar Wennerberg.
*
Fröken Hulda Lundin, slöjdinspektrisen
vid Stockholms folkskolor, har afrest till Tysk-
land för att därstädes studera den nu pågående
utställningen i Berlin samt taga kännedom om
den kvinnliga slöjdundervisnisningen i de tyska
skolorna.
*
Smekmånaden i Visby ämnar det unga
paret, grefve Leo Tolstoi junior ocli hans gref-
vinna, född Westerlund, tillbringa. De nygifta
ditreste omedelbart efter bröllopet i förleden
vecka och ha för afsikt att uppehålla sig där
ett par veckor.
–––- *–––-
Teater och musik.
Studentföreningen Philochoros’ föreställningar i mån-
dags och tisdags å Dramatiska teatern hade sam-
lat en mycket talrik och på bifall frikostig pu-
blik. Det hurtiga och karaktärsfulla utförandet
af de olika danserna och programmets öfriga
nummer var däraf ock väl förtjänt. Särskildt
väckte en bondkadrilj från Östergötland, utförd
af åtta par, stormande bifall, likaså Frykdals-
polskan för den fart och det sprittande göda
lynne, hvarmed den framfördes. Den behagfulla
Vingåkersdansen med sin dramatiska liffullhet
dansades och spelades äfven på ett högst för-
träffligt sätt och måste likasom de två först-
nämnda numren gifvas da capo. Emellanåt, me-
dan man hvilade sig från dansen, berättades
komiska bondhistorier eller fick man höra bond-
spelmännens låta$, hvilkas omedvetna komik
var synnerligen underhållande. Programmet af-
slutades med ett stort dansgille på en rymlig
loge. Här var det glam och glädje, och här af-
löstes gammalvals af klappdans, och så följde
Smålandspolska och trekarlspolska och flere an-
dra danser.
Publiken gaf, såsom sagdt, på lifligaste sätt
uttryck åt sin belåtenhet med de lyckade presta-
tionerna. Synnerligen entusiastisk i sina bifalls-
yttringar visade sig särskildt den mycket upp-
märksammade skara, som på premièren i brokiga
nationaldräkter fyllde hela första radens fond.
Och den torde äfven hafva varit mest kompetent
att bedöma föreställningen; det var nämligen all
den ungdom, som under Skansens vårfest nu i
dagarna uppträdt om aftnarna på Skansens dans-
bana, som här tagit plats. Dessutom bevistade
prins Kärl med uppvaktning måndagsfiheställ-
ningen.
Brudfärden.
Berättelse från Bohusläns skärgård
af Johannes Sundblad.
(Författarens sista, efterlämnade arbete.)
(Forts.)
Svaret från Anna var icke mindre olikt
hennes föregående. Naturligtvis låtsade hon
ej förstå den fina anspelningen på den blif-
vande matmodren, men brefvet var i öfrigt
mycket hjärtligt och öfver underskriften stod
denna gång » din i bleka döden tilgifna barn-
domsven». En instinktlik känsla hade gjort,
att hon denna gång valt en annan bref-
skrifverska, ty Elsa »tog en inte där en
släppte henne», och med det där »påskrif-
tummet» hade de aldrig förhållit sig rätt,
sade hon till hvem som ville höra det.
Nu följde bref på bref. Fyra månader
var ett långt mellanskof. För hvarje gång
blef tonen »kärligare», ja, Kalles sista bref
hade varit ett ordentligt friarebref. På detta
följde ett svar, hvars innehåll i samman-
drag skulle kunna återgetts med:
»Jag ber om åtte-dar’s betänketid, men
inte blir det nej!»
Och öfver underskriften stod denna gång:
»Din i blekaste döden».
6.
»Ja, här sitter vi nu å hålla hvarandra i
hand preciss som för femton år sen,» sade
Kalle, i det han hårdt kramade Annas ena
hand. »När ja’ nu tänker mej tebaka, så
tycker ja’, att de va som i går, så har tia
gått; årena ha fluget bort.»
»A ja’, som tycker att di krupet fram. Ja’
har längtat, å ja har väntat, så ...»
Det låg något förebrående i tonen, och
hon drog handen tillbaka.
»Men nu ska du slippa å vänta längre,
liten. Nu ska ja sitta hemma i stuga vin-
tern om; de har ja satt mej före,» sade
Kalle och drog henne intill sig. »Långturer
ä ja’ nöjd på, men utan sjön kan ja’ inte
lefva. Ja’ köper mej därför in i en storsjöbåt
å går på halflott te å börja me. Snart ska
ja få en hellott. Kunde nock skaffat mej
de genast, om ja inte velat betala stuga
kontant, ser du, för ja ä, skam å tal’ om’et,
inte »barskrapader», utan har nock inte så
lite innestående hos rederiet...»
Här afstannade samtalet, medan de sutto
och sågo utåt det motsatta landet. Detta
varade några ögonblick, men snart bröts
tystnaden af Kalles:
»Nå, då är vi ense om, att ja’ far te Mor-
landa i eftermidda’ å tar ut lysning? För-
myndaren din har lofvat å följa me’.»
»Gör som du själf vill, men hva ä de
som brådskar så förskräckli’t. Ha vi väntat
i femton år, så kan vi väl vänta än nå’ra
månar. Stuga behöfver allt å ses om å . . . »
»Nej, vi ha väntat länge nock,» afbröt fäst-
mannen häftigt. »Börje . . . Börje ...»
»Hva har ja me Börje å göra?»
»Åh, han har jämt gått här hemma å lagt
ut sina kroka för dej, å ja’ har inga ro
inna’ vi ä vigda. »
»Då har han agnat sina refvar * förgäfves,
ska ja säja dej . . . Börje . . . Åhnej.»
»Men dansat håttepolske me’n, de har du
ändå gjort tidt å ofte?»
»Ja? . . . Hvem har kunnat säja de?»
* Agnat — satt agn på sina refvar.
183
Anna hade släppt Kalles hand och rest
sig, under det att hon blef blossande röd.
»Jo, de har Elsa gjort. Ho skref i ett
»påskriftum» —ja’ har läst om’et gång på
gång, så ja kan’et utante. — »Börje går
här, tål inte sjön å duger sàll’es inte för
bankfiske en gång. — Men dansa, de kan
han; i håttepolskan slog han härom dan fot-
tera tre gånger i taket. Va’de inte en best!
Han dansa’ ändå me Anna, å de såg väl
så pass kärli’t ut, så ...»
»De va’ efter de brefvet, som de långa
uppehållet ble’, du minns . . . Hva skulle
ja’ tro annat, än att Elsa ljög... När
gjorde ho’ annat, uschlingen?» fortsatte Anna,
under det att en darrning i rösten förråd-
de, hur upprörd hon var. »Ja’ misstänkte
genast, att de va’ något galet me de där
»påskrifturnet», å ba henne läsa upp’et, å de
gjorde ho, som ja’ trodde rätt, å de handla’
om något fyr, som ho’ en gång ha’tt me
dej . . . ett påskehorn eller hva de’ va’ . . .
Men från den da’n ble ho också åsätter frå
te å skrifva. »
»Ja’ har förstått det, men om du kan
säja dej fri för Börje, har det inte vuret
någon annan, som du tyckt om under di
här månge årena, för att du ha’tt friare,
de tar ja’ för afgjordt. — Säj uppriktit!»
»Ja, de kan ja gärna göra, å de såmycke
mer som du själf sa: ja’ ska vara fri, å du
ska vara fri ... Jag hade sâll’es ingen-
ting lofvat, fast ja allti hållet mej själf föl-
te å vara di fästemö, men så va de ett par
år som de ble så smått för mej å mor, att
vi höll på å rakt svälta ihjäl. Just som
de va som svårast, kom de en norrman
frå’ Egersund. Han förde egen skuta å va
en rikti herrekar’. Han hade fått ögona på
mej, ja’ vet inte hur, å sökte jämt å kom-
ma i språk me’ mej. En gång frågte han
mej, om ja’ inte ville gå ombord på hans
skuta å se, hur han hade’t, men ja’ va
rätt lika nojder om’et ; en annan gång bjö’
han bå’ mej å mor på fri resa te Egersund,
men vi va lika nöjda; mor dro’s * väl lite
för’t, men ja’ sa’ mej rakt ifrån’et. I hela
läget kallade di mej emellertidför »norskesa»,
å ja kan inte neka, att ja’ själf ansåg mej
på go’ väg å bli de. En da’ steg han in
i vår stuga — mor satt ändå å spann å ja
satt å trädde på ett nät — å nu gjorde
han inte långa omsvep, utan frågte mej rätt
på sak, om ja’ ville bli hans hustru. Han
talte om, hur bra ja’ skulle få t . . . Han
skulle bära mig på händera, å mor skulle
ja’ få ta me, sa’ han. Ja’ kom i desamma
att se mej omkring i stuga, å aldri hade
ja’ tyckt, att de sett så fatti’t ut där som
de gjorde i den stunna; kanske va’ där-
för, att ja’ i mi inbillning såg, hur präktigt
ja’ skulle få’t, om ja’ ville bli hans »kone»,
som han sa. Han hade sträckt ut si’
hand å talte så kärli’t, å ja’ höll just på
å räcka fram mi å säja mitt jaord, men
inna ja gjorde de, luta’ ja’ mej framåt, för
att få lite oppskof, då i desamma ett klin-
gande hördes ve föttera, å då ja såg ner,
så låg din penning där. Ja’ kände, att ja’
ble som en drypan’e bio’ i ansiktet ... De
va ändå, som om ja gjort något ondt å
ble’et öfverraskad på bar gärning. Nu ble
de inte fråga om handslåning längre, utan
fick norrman afske på grått papper. Karlen
trodde nog, att jag hade blett spritt galen,
och han yttrade ock något i den vägen, då
han strax därefter lämnade stugan.»
* Drogs,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:37:37 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1896/0187.html
