Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 24. 12 juni 1896 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
! D U N 1896
186
Hvilka nya, rörande behag,
Röja sig uti en makas öga,
Måla sig i modrens anletsdrag!
Omsorgsfull för lifvets första smärta
Följer du det svaga barnets fjät,
Och när stormen väckes i ett hjärta,
Är det du, som vet att lugna det.
P. A. Granberg.
tjänstgjorde vid gymnasiet, blef hon vid 25
års ålder gift med apotekaren i Grenna K.
Andrée. Under ett kvarts sekel förflöt hennes
lif lugnt och stilla i Pehr Brahes idylliska lilla
stad vid Vettern. Familjen bebodde där ett
gammalt hus, som ännu inrymmer det anspråks-
lösa apoteket Den bild, vi genom fru Andrées
välvilja, i dag se oss i stånd att meddela af
nordpolsfararens barndomshem, visar oss sta-
■Hiss
dens hufvudgata, Brahegatan. Till vänster i
fonden reser sig det gamla templet, numera
nedbrunnet och ersatt med ett nytt, ståtligare.
Till höger går en liten tvärgata ned, oeh det
gamla, något förfallna huset i det närmaste
hörnet är just apoteket. Vi se emellertid den
torftigaste sidan af detta hem, som fru Andrée
ännu bevarar i så kär hågkomst, att intet annat
i hennes tycke däimed kan jämföras. På
andra sidan af huset ligger nämligen en präk-
tig gammal trädgård — en af dessa päron-
trädgårdar, som allt sedan grefve Pers tid
utgöra Grenna stolthet. Från denna sida sedt
är det lilla Grenna-apoteket en idyll af det
mest inbjudande slag, helst nu, då fruktträden
bilda ett haf af hvita blommor. Utsikten öfver
Vettern, Visingsö och de vidsträckta höjderna
på Vestgötalandet är också präktig.
Omgifven af en stor barnskara — fem söner
och två döttrar, ogifta och båda bosatta i
Vexiö, äro ännu i lifvet — hade fru Andrée
fullt upp att bestyra. Ilon var en husmoder
som få och höll sitt hem i den yppersta ord-
ning. Men ej nog härmed. Barnen skullo ha
undervisning. I Grenna fanns den tiden en
treklassig pedagogi, och i denna läroanstalt »in-
lästes» sönerna af modern. Sedan blef hennes
dagliga arbete att genomgå läxorna, ocb för
att desto bättre kunna göra det, började hon
själf grundligt studera de ämnen, för hvilka
hon var främmande.
Från Grenna pedagogi kom August — den
nuvarande nordpolsfararen-öfveringeniören —
till Jönköpings högre allmänna läroverk, men
ehuru han nu långa tider måste vara borta
från hemmet, upphörde icke modern att följa
lians studier. Hon sökte ständigt — och detta
har hon sökt under hela sitt lif •— att så
mycket som möjligt hålla sig au niveau med
den mest älskade sonens vetande, icke blott
för att vägleda honom, utan äfvon (och detta
naturligen ju mer sonen inträngde i de special-
vetenskaper, som tillhöra hans arhetsområde)
för att kunna så, som hon ville, intressera sig
för hans arbete och förstå detsamma.
Då fadern, apotekaren, dog 1871, flyttade
hon efter ett år till Stockholm, där den unge
August då vistades såsom elev vid Tekniska
högskolan. Hon trifdes emellertid icke i huf-
vudstaden, utan återvände efter tvänne år till
Småland för att bosätta sig i fädernestaden
Vexiö.
Numera är fru Andrée bosatt i Jönköping,
där hon hos doktorinnan Miltopie, änka efter
den berömde läkaren, funnit en angenäm hostad
i sin sena ålderdom. Undertecknad har haft
det stora nöjet att å Iduns vägnar där få af-
lägga ett besök hos den vördade gamla, och
mina intryck af detta genom särskild ynnest
beskärda möto skola säkerligen intressera Iduns
läsare. — •—- —
Jag infördes i en ljus, hvardagstreflig dublett,
där allt var ytterst ordentligt ordnadt. Framme
vid fönstret i det inre rummet satt i en län-
stol än äldre dam, sysslande med något hand-
arbete.
Jag presenterades för fm Andrée.
Hon mottog mig, icke med ett förbindligt
småleende af det konventionella slaget, utan
med en granskande, nästan sträng blick. Jag
var nästan färdig att ångra, att jag på detta
sätt trängt mig på en främmande gammal dam,
som syntes helst vilja vara ensam med sina
tankar, men ett vänligt och rättframt: Var så
god och sitt! kom mig att känna mig fullkom-
ligt hemmastadd.
Fru Andrée hade varit en smula förkyld,
men var nn temligen kry. Hon åtnjuter an-
nars god hälsa. Oaktadt sina 75 år, gör hon
egentligen icke intryck af att vara gammal.
Det slätkammade håret är snarare blondt än
grått. Ansiktet har icke många rynkor. Med
sina regelbundna, markerade drag och den
säkra, forskande blicken tyckes det snarare
tillhöra en kraftfull sextioåring. Detta intryck
af ännu obruten kraft förstärkes af stämman,
som alldeles saknar den något sentimentala,
lidande ton, man så ofta finner hos äldre da-
mer. Fru Andrées röst är i fullkomlig har-
moni med hennes yttre: fast, rättfram, nästan
barsk med en underton . af vänlighet. Hon är
med ett ord •—■ att döma af de första intryc-
ken — den personifierade hedern, rättframhe-
ten och gammaldags kärnfallheten.
Jag behöfde icke studera hennes ansikte
länge, för att finna en påfallande likhet med
sonen, den i unga år världsberömde nordpols-
fararen. Dragen, ögonen, uttrycket kring mun-
nen är detsamma. Hans djärfva örnnäsa sak-
nas emellertid. Fru Andrées profil är nästan
grekisk med en rak näsa.
Samtalet kom genast in på polarfärden i
ballong. Det föll sig icke svårt att föra det
in på detta ämne, ty den gamlas tankar äro
tydligen nu helt upptagna däraf. Jag hade
föreställt mig att hon, som väl de flesta möd-
rar i detta fall skulle göra, var på förhand
emot hela resan och endast med en förtviflad
moders resignation fann sig i skiljsmässan.
Men detta öfverensstämmer icke ined fru An-
drées karaktär. Liksom hon förut left med
i sonens arbete, är hon nu lika djupt intres-
serad som han i detta farliga företags utgång.
Hon har från början satt sig in i ballongfär-
dens alla detaljer. Hon har följt utrustnin-
gen steg för steg. Hon har till och med ny-
ligen varit nere . i Göteborg, där sonen för
henne förklarat ballonghusets konstruktion och
söndertagning.
Hon skulle emellertid icke vara kvinna och
moder, om hon icke i sitt hjärta närde en djup
ängslan för sonens öde. Hon har tagit ballong-
färden såsom oundviklig, därför att sonen från
början i hennes ögon är danad och fostrad till
utförandet af ett sådant stordåd — den natur-
liga kulminationspunkten af ett dådkraftigt lif,
af en sällsynt djärf och energisk karaktärs
utveckling. Men hon har icke kunnat bann-
lysa en djup sorg öfver skiljsmässan från den,
med hvilken hela hennes själ sammanvuxit och
hvars återseende är ovisst.
Så ofta hon nämnde »August», fick rösten
ett vekt tonfall.
»Jag har haft glädje af alla mina barn,»
sade hon, »men med August har det varit nå-
got särskildt, därför att han brutit sig en egen
väg ocb den vägen har varit så svår. Jag
har följt honom genom alla hans mödor och
segrar och vant mig vid att lefva med honom.
Se här skall ni få se!»
Den gamla gick fram till ett glasskåp, hvars
dörrar hon öppnade. En låda drogs fram, fylld
med papper och konvolut.
»Här har jag gömt allt hvad jag samlat om
August från hans första ungdom. Se här t.
ex. äro hans förordnanden. » Hon räckte mig
ett kuvert, på hvilket med gammaldags tydlig
stil stod:
August.
Förordnanden.
Jag öppnade det oförseglade konvolutet och
framdrog ett telegram, som innehöll meddelande
till modern om den nuvarande öfveringeniörens
förordnande som patentbyråns föreståndare.
»Så ofta det händt honom något viktigt,
har han genast telegraferat till mig därom.
Så snart han nedkommit från sina ballong-
färder, har också hans första tanke varit att
underrätta mig med telegram. Det smärtar
mig nästan mest, att jag nn icke kan få någon
underrättelse från honom på länge.»
Vi öppnade tillsammans flere andra konvolut
och genomgingo telegram och tidningsurklipp,
som alla mälde om sonens framgångar. Där
lågo kallelser till ledamotskap af utländska
lärda sällskap, ett, stort antal korrespondenser
till svenska tidningar, som Andrée skrifvit
under sina expeditioner och resor m. m.
Man kan förstå att sådant är en helig skatt
för en älskande mor.
»Hvad tror ni själf om polarfärden i ballong,
fru Andrée?» .
Hon svarade icke direkt. »August tror fullt
och fast, att han skall lyckas. Han har sagt
mig, att allt är så i minsta detalj förheredt
och ordnadt. Det enda han själf är orolig för,
är ballongens utsläppande från ballonghuset.
Det är det enda, han icke kunnat pröfva.
Annars är det icke utgången af resan han är
rädd för. Men han har sagt mig, att om jag
icke skulle lefva, då han kommer tillbaka, så
skulle färden, om än så lyckad, icke bereda
honom den ringaste glädje. Det är därför
skiljsmässan, då han tog afsked af mig här
häromdagen, var så svår.»
Hon berättade nu om denna skiljsmässa,
för livars gripande detaljer jag icke vill redo-
göra. Det finnes saker, som äro allt för heliga
för trycksvärtan, och till dem räknar jag detta
afsked. Jag vill endast berätta, att moderfis
sista ord till sonen voro: »Det är den första
sorg, du förorsakat mig, August.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
