Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 24. 12 juni 1896 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
18‘J6 I DU N
Att bära en sådan sorg med lugn, det är
själsstorhet.
»Ja,» sade till sist fru Andrée, »August
har lyckats i allt, han företagit sig. Hans
energi har varit så stor, att den brutit sig väg
genom hvarje hinder, som rest sig. Men det
finns cn högre makt, som leder våra öden, och
under den måste äfven den starkaste böja sig. »
Jag förstod, att det var den tanken som gaf
henne lugn, ehuru hon icke delade sonens fasta
tillförsikt.
Hjalmar Cassel.
f^u diktar kvällen sin saga...
diktar koätten sin sin saga
och fållar skyn med sin purpurbård.
Kom, älskade, låt oss draga
till aftonrodnadens rosengård !
Hur lockande röd den skimrar!
Vår aning slå,r dit öfver en bro,
isår kärleks längtan oss timrar
bland gyllene molnen ett fridsållt bo.
Af jordens många bekymmer
ej mäktar ett enda dess tröskel nå,
cj finnes ett koal, som skymmer
oår lyckas sol i det fjärran blå.
Väl skall det ej länge stånda,
det hem oi oss byggde i aftonskyn,
men ulan saknad och oånda
oi se det falla och fly oår syn.
Ett eoigt öde oi spana
i färgernas växlande, rika spel;
oändligheter oi ana,
hoari oår flyktiga fröjd har del.
AU några sekunder brinna
af Ifioels fallhet, af kärlekens glöd
och sedan i klarhet soinna —•
hur härlig lefnad, hur härlig död!
JEJ. IV. Söderberg.
–––- *–––-
Ndgra ord om slöjd
ocl| l^onstslöjd.
Af Mathilda Lan g let.
I.
löjdens pedagogiska betydelse och den
pedagogiska slöjdens uppfostrande in-
flytande lära väl numera ej af någon be-
tviflas. Tvärtom har slöjden fått en vikt
och en utsträckning, hvarom knappast de
drömde, som för ett par tiotal år sedan
först började arbeta på att få den uppskattad
och framdragen i ljuset. Det enda, som
nu skulle kunna ifrågasättas, är väl huru-
vida slöjden alltid och öfverallt går i den
rätta riktningen.
Olyckligtvis är mänskligheten alltid böjd
fer öfverdrifter. Tider hafva funnits, då
allt arbete som med händer utfördes blef
föraktadt, och då smak och skön konst an-
så.gos oförenliga med hvardagslifvet. Sådant
var förbehållet blott åt lifvets söndagsbarn,
som hade råd att hålla helgd hela veckan
igenom, och dilettant kunde blott den vara,
som ej hade något annat att göra. Hvad
konstslöjd beträffar, fanns knappast vare sig
begreppet eller ordet "till.
Kommer så ett omslag, framkalladt af
framåtskridandets oblidkeliga lag, och med
ens blir det yttersta det främsta gripes af
giriga händer, föres framåt och, utvidgas
till ett slags öfversvämning. Var förut tan-
ken på det uteslutande nyttiga så öfvervä-
gande, att däraf föddes smaklöshet, gifver
man sig nu ingen ro, förrän alla och enhvar
lämna det nyttiga å sido och blott arbeta
på att »dekorera» alla både möjliga och
omöjliga artiklar, blott för att utöfva konst-
slöjd.
Det torde ej kunna nekas, att åtminstone
den kvinnliga slöjden går i den riktningen,
om den också ej hunnit en så farlig öfver-
drift. Men det kommer nog. När man ser
till och med allmogens döttrar i skolor, där
särskildt undervisas i slöjd, brodera med
silke på finaste kläde till bordduk eller i
»fillegepyr» sy en »antimakass» — då kan
man verkligen frukta det värsta.
Äfven slöjden i elementar- och andra
skolor, folkskolorna inte undantagna, är nog
icke inne på alldeles rätta vägar, hvilket
torde förklaras däraf, att denna slöjd ännu
är till en viss grad experimenterande. Äfven
bidrager härtill, att vissa kurser skola genom-
gås och att tiden därtill är alltför knappt
tilltagen. Läsningen har nämligen inte så
som den borde antingen minskats eller blif-
vit öfver Here år utsträckt. Lärotiden, skol-
tiden är ungefär densamma, men det som
under den tiden skail läras är mångdnbbladt.
Slöjden har nu också fått sig en liten vrå
bland andra läroämnen, och under lärares
ledning och tillsyn kan ju alltid åstadkom-
mas en temligen jämn samling af profkar-
tor på de arbeten, kursen omfattar. Men i
allt handarbete fordras öfning, om man
skall hinna förvärfva någon färdighet däri,
och till öfning fordras tid, och den har
man ej.
Emellertid är det svårt att säga, hurn
den saken skulle kunna ordnas. Fröken
Hulda Lundins lärokurs är så väl och för-
ståndigt uppställd, att genom denna skulle
man just komma till det rätta och riktiga
resultatet, om man nämligen kunde få an-
vända tillräcklig tid därpå. Men tiden är
i t. ex. folkskolorna alltför snålt tilltagen,
och i finare och högre skolor inkräktas be-
tydligt af tiden för denna enkla och nyttiga
slöjd genom bruket att på samma tid sy
och brodera julklappar — mest öfverflöds-
artiklar af dyra materialer.
Allt detta är dock icke sagdt som ett
klander mot skolan. Skolundervisningen är
väl egentligen ett uttryck af tidsandan, af
under en viss period rådande åsikter, eller
söker åtminstone så mycket som möjligt
tillmötesgå dessa. Och då, när slöjdens
betydelse erkännes och för densamma for-
dras rum, men inte samtidigt det minsta
afprutas på bokliga kunskaper, så kan man
ej af skolan begära mera än hon gör. Skolan
skall däremot kunna af hemmet begära, att
på den grund, som i skolan lägges, i hem-
met vidare bygges — men när skall detta
ske? Läxläsning och kriaskrifning upptaga
så stor tid, och en liten fritid och tid till
rörelse i fria luften måste ju de unga hafva.
Men det oriktiga i både hemslöjd och
skolslöjden —• i somliga skolor åtminstone—•
är att den enkla konstslöjden, den som efter
fröken Lundins kurs, om denna rätt tilläm-
pades, skulle gifva en fullständigt klar före-
ställning om och en viss färdighet i slät-
söm — att denna slöjd får stå tillbaka för
sådan, som, om den icke är konstslöjd, i
alla fall leder därtill.
Härvid är icke sagdt att konstslöjden
skall åsidosättas eller ringaktas — långt
därifrån. Den skall blott icke inkräkta pä
den nyttiga slöjdens område och den skall
icke, får icke urarta till Härd och fåfänglig-
het, ej blifva alltför dyrbar. De, som för
sådan slöjd hafva så utpräglade anlag, att
dessa i den vägen kunna föras långt, må
gärna — böra till och med räkna för en
plikt att för utvecklingen af dylika anlag
göra de offer, som erfordras. Men att en-
hvar, som kan föra nål eller väfskyttel, nöd-
vändigt skall bruka dessa redskap till s. k.
konstslöjd, det torde knappt kunna försva-
ras. Och att den på senare tider så mycket
omtalade »kvinnokraften» verkligen »miss-
brukas », när den med förbiseende af del nyt-
tiga arbetet slösas på öfverflödiga prydnads-
föremål, därom torde de flesta vara eniga.
Hvad hjälper det den människans själ —
jag menar, den unga flickans framtid, om
hon aldrig så präktigt sömmar i silke och
guld och inte kan ordentligt klippa till och
sy ett linne, eller ens stoppa de hål, hen-
nes egna små rosenröda tår slita i den
strumpa hon — icke kan sticka.
–––––––––-44 —––––––
Li fsg lädje.
Också en utendenshistoria» af Maria Bolin.
”Syrener och hägg blommade och spridde sin
doft i vårluften, bien surrade lifligt, ifriga
att insamla honung och frömjöl, fåglarna upp-
stämde sina sånger, dels lockande, dels uppmun-
trande hvarandra, och, öfver det hela spred sig
morgonsolen lysande och värmande.
På trädgårdens nykrattade gångar vandrar den
unga flickan; hennes tankar flyga bort till den,
som hon gifvit sitt löfte om kärlek och tro, allt
under det hon samlar af vårens få blommor en
smakfull, liten bukett och pryder med den sin
enkla, landtliga hatt. Strålande ungdomsglädje
lyser ur hennes mörka ögon, och hälsans rosor
blomstra på de af solen något brynta kinderna.
Huru dyrbara äro ej för henne dessa narcisser,
aurikler, hyacinter och bland dem det randiga
gräset och späda bladen af plantor, som först
längre fram på sommaren med blommor belöna
den, som uppdragit dem. Hon har ju med egen
hand planterat och vattnat hvarje växt här, stö.dt
hvarje blomma, och med sin kärleksfulla blick
gifver hon likasom en uppmuntrande smekning
åt sina skyddslingar. Huru fridfull förefaller
henne ej denna lilla trädgård, där hon under
drömmar om en leende framtid offrat både tid
och möda för att till denna vårens högtid, ping-
sten, kunna visa sin far huru fint hon fått det;
utom hvad den nu skänker henne i blomsterdoft,
fågelsång, sommarsol och ett förnöjdt sinne vän-
tar hon att hennes käre far, som nu kommer
där vandrande, skall gifva sin glädje tillkänna
öfver all denna härlighet. Mycket riktigt: den
gamle genomilas äfven han af en ljuflig lifsström-
ning, räcker henne smekande handen och säger:
»Jag börjar förlika mig med din »dumma vurm
för växter», min kära flicka; den liar allt skänkt
mig mycken njutning och dig själf –––ja, få
se på dina bruna och hårdnade händer — icke
äro de så prydliga, men de vittna om arbete
och hälsa.»
Är hafva gått; den unga flickan har förvand-
lats till en fullmogen kvinna; hon vandrar nu i
en annan trädgård, större, rikare, mer gifvande
än den, som i hennes ungdoms vår var hennes
paradis. Törnrosor och reseda sprida sin doft,
stora tunga klasar af vinbär och jordgubbar bära
vittne om, att äfven här har en verksam, ord-
nande människohand arbetat. Hon går vid sidan
af sin make; dräkten som bon bär tyder på, att
sorgen redan lagt sin tryckande börda på hen-
nes själ, och den blick som hon kastar på blom-
morna, hon bär i handen, är ej mer strålande,
TURISTEN illustrerad tidning för rese-, vandrings- och kurortslif, utkommer med ett 8- à. 12 sidigt
nummer hvarannan vecka och kostar för maj—december endast 3 kronor.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
